Mot Sydney

Nästa mål på vår australienresa är Sydney.

Visst har jag fått platsen vid vingen, men vid inflygningen till Sydney så får jag ändå en skymt av operahuset och bron.

Vår första morgon i Sydney regnar det, men vi har tur för vi ska göra en sightseeingtur med buss och då blir man ju inte så blöt.

Sedan kan man ta skydd under ett träd vid fotografering också.

Vi har stannat vid en bra plats där man får med de två berömdheterna på samma bild.

Vid nästa stopp duggade det bara lite och det var mäktiga moln över stan. Men är man kort  i rocken så blir det inte bättre än så här även om man sträcker på sig.

Får väl utnyttja förgrunden istället då om man nu inte når över den. 

När vi kommer till nästa stopp, som är Watson Bay,  så har det slutat regna.

Trots att regnet nu upphört så är den här platsen det enda stället i Australien som jag får dåliga vibbar vid.  Vill helst bara åka därifrån. Platsen är känd för att många väljer den för att hoppa utför klippkanten, så jag förstår att det känns olustigt här.

Tråkigt för en sådan vacker plats.

Jag koncentrerar mig istället på den vackra papegojan som landar på en av klipporna. 

En ovanliga växt som mer liknar en borste. 

Och en korp som inte lät som våra korpar här hemma, den pratade antagligen australiensiska.

En liten bit därifrån ligger Macquarie Lighthouse som tydligen både är en fyr och en bank.

Men nu beger vi oss till stranden.

Morgon vid Uluru

Sent i säng och tidigt upp det är väl så man utnyttjar semestern effektivt. Sova kan man göra då man blir gammal. ;). Vi är i farten innan solen gått upp och åker iväg för att titta på södra korset på stjärnhimlen. Häftigt att se, men den bild jag hastigt försökte ta var inte visningsbar för nu var det bråttom iväg till Uluru innan det ljusnade för mycket.

När det ljusnar här så går det fort. Där vi nu står ser man även Kata Tjuta.

Vi stannar vid ett nytt ställe från gårdagskvällen och jag går iväg för att hitta en lämplig plats att fota ifrån.

Ljuset kommer fort och färgen skiftar.

Måste bara passa på att testa kulan igen.

Ljuset kommer...

...Klippan blir rödare och rödare.

Lite trix i PS för att få både klippan i kulan och klippan i bilden rätvända

Även Kata Tjuta ändrar färg.

Fåglarna vaknar.

Och det är dags för oss att återvända till hotellet och få lite frukost.

Ser ut att bli en fin dag i dag också.

Det smakade bra med en lite senare frukost och medan vi väntar på at det ska bli dags för avfärd till flygplatsen passar jag på att gå ut och se om det finns några fåglar här. Hittade den här som såg ut att ha skadat vingen, men lyckades få tag på lite mat ändå.

Sedan full fart mot flygplatsen och mot nya mål.

Uluru

Nu äntligen är det dags att bekanta sig lite närmare med Uluru, den mest mytomspunna platsen i Australien. Många kanske känner till den som Ayers Rock men efter att man införde den dubbla namngivningspolitiken så hör man mest klippan benämnas som Uluru.

Det känns faktiskt lite magiskt att vara här. Det ju ändå en milstolpe i ens Australienresande och nu är jag äntligen här.

Uluru är ett inselberg; dvs en monolit (ensamt berg) som står kvar, när omgivande berg har eroderats bort. Man tror att den är över 600 miljoner år gammal. Dess höjd är 348 m. Höjden över havet är dock 869 m. Runt om är den knappt 9 km. På längden mäter den 3,5 km och den är 2 km på det bredaste stället.
Störst är den emellertid undertill. Bara en liten del av hela Uluru, är synlig. Resten sträcker sig så djupt som 2100 m under markytan.

Vid en högtidlig ceremoni 1985 lämnades Uluru tillbaka till Pitjantjatjara-aboriginerna, den lokala stammen, som sedan dess formellt äger Uluru – Kata Tjuta National Park. Villkoret för detta var dock att man hyrde ut området till National Parks and Wildlife Agency på 99 år. I avtalet ingick också att parken skulle skötas gemensamt av Pitjantjatjara och National Parks and Wildlife Agency.

Upptäcktsfararen Ernest Giles var förste europé att notera klippformationen 1872, som han dock endast beskådade på avstånd. William Gosse besökte klippan året därpå och gav den dess västerländska namn, Ayers Rock, efter Sir Henry Ayers, South Australias regeringschef.

Jorden här är väldigt röd eftersom den innehåller järn; väder och vind får det övre lagret att bokstavligen rosta.

I ett historiskt beslut bestämde styrelsen för Uluru-Kata Tjuta National Park att de kommer att stänga klättringen till toppen av Uluru den 26 oktober 2019, men redan nu så vädjar aboriginerna att vi ska respektera deras vilja och inte ska klättra på deras helig berg.Tack Magnus för tipset om skylten med texten.

Jag hade hört talats om deras vädjan så jag hade ingen tanke på att klättra upp, dessutom var det beslutet lätt att hålla i dag eftersom det var stängt för klättring. Ett av de ovanliga regnen för det här området hade fallit i går och klättring var inte tillåtet, det var alltför farligt. Dessutom var det risk för mer regn.

Tack vare gårdagens regn fanns det en liten vattenpöl där jag försökte få med en spegelbild, men pölen var lite för liten.

På håll ser klippan ganska slät och jämn ut, men så här nära ser den lite annorlunda ut.

Vi hoppar in i bussen igen och åker lite längre bort för att gå närmare klippan.

Tack vare regnet så har vi turen att få uppleva platsen utan en massa flugor, vi var förvarnade att det kan vara så mycket flugor här att man måste prata med stängd mun för att slippa få in dem i munnen. Myggnäten vi hade införskaffat i Cairns fick ligga orörda.

Många döda, men vackra träd står det här.

Vi promenerar in mot klippan. På många av våra resor brukar jag ramla på stenar eller anbat som har formen av ett hjärta, brukar kännas som en hälsning från någon jag saknar så innerligt. Även här så finns det ett hjärta, där på bergväggen finns det en hålighet som ser ut som ett hjärta. 

Här längst in vid klippkanten finns ett vattenhål också.

Arkeologiska  fynd visar att människor bosatte sig i området för mer än 10 000 år sedan och under ett klipputsprång ser vi några klippmålningar.

Träffar på några fåglar även här.

Uluru är känt för att den ser ut att ändra färg vid olika tidpunkter på dagen och året, framför allt när den lyser röd vid gryning och solnedgång, även nu så skiftar klippan i olika toner beroende på hur molnen skuggar eller från vilken vinkel man ser klippan...

...men nu börjar vi känna oss lite hungriga och åker till vårt hotell för lunch och lite vila innan vi ska åka ut för att njuta av solnedgången vid Uluru.

Australienresan fortsätter.

Jag tar upp tråden och fortsätter resan igen. Tappade sugen en aning på att blogga, men tog upp den och fortsätter.  Livet är så fullt av tappade sugar så det är väl onödigt att min ska ligga där och skräpa också. 

Vi ska nu till aboriginernas heliga område, Uluru–Kata Tjuta National Park. 

Upp i ottan för att ta ett väldigt tidigt morgonflyg till Ayers Rock. Jag hamnar vid nödutgången och får en närapå privat säkerhetsgenomgång.

Jag sitter tyvärr på fel sida för att kunna fotografera Uluru men på min sida har vi istället Kata Tjuta.  Mer om Kata Tjuta när vi har landat.

Flygplatsen vid Ayers Rock är inte stor, känns mer som en busshållplats i storlek. 

Lätt och smidig att få sina väskor och komma iväg mot nationalparken och det dröjer inte länge innan vi får en första titt på den mäktiga monoliten.

Lite annorlunda vägskyltar, missade tyvärr den som varnar för kameler.

Innan vi ska besöka Uluru så styr vi kosan mot Kata Tjuta eller The Olgas som den kallades förut. Nu har den fått tillbaka sitt ursprungliga namn.  Där på parkeringen träffar vi på några tofsduvor.

Hälsar på duvorna och går sedan upp till utsiktsplatsen.

Även där sitter det några tofsduvor.

De här satt så fint på rad.

- Titta vilken fin färg jag har på vingen.

Fast nu var det ju Kata Tjuta jag skulle titta på, Kata Tjuta  betyder de många huvudena och består av 36 kullar. Förr så kallades alltså de här bergen för The Olgas efter drottning Olga av Württenberg, men den 15 december 1993 antogs en dubbel namngivningspolitik som möjliggjorde officiella namn bestående av både det traditionella aboriginska namnet och det engelska namnet och därefter döpte Mount Olga om till Mount Olga / Kata Tjuṯa. Den 6 november 2002, efter en begäran från den regionala turistföreningen, reverserades ordningen för de dubbla namnen officiellt, till Kata Tjuṯa / Mount Olga .

Det finns många aboriginska legender associerade med denna plats och Uluru / Ayers Rock. Ett antal legender omger den stora ormkonungen Wanambi, som sägs leva på toppen av Kata Tjuṯa och bara kommer ner under torrsäsongen. Hans andetag sägs kunna omvandla en bris till en orkan för att straffa dem som gjorde onda handlingar.  Majoriteten av mytologin kring platsen avslöjas inte för utomstående, och i synnerhet inte för kvinnor. Om kvinnorna  skulle få vetskap om "mänens verksamhet", är de mottagliga för våldsamma attacker, till och med döden. Låter otäckt, så det är nog bäst att inte veta så mycket. 

En märklig plats är det dock, där växterna växer upp och ner.

Inte alla ser då ut att göra det, för de här blommar på rätt sida. 

Vi lämnar Kata Tjuta och far mot Uluru.

Men innan vi stiftar närmare bekantskap med själva klippan ska vi besöka informationscentret och fördjupa oss i historien om området.  Ett fint och informativt center där även omgivningen är intressant. 

Jag tar en liten promenad där och försökte få några skott på fåglarna som flög omkring, men fick nöja mig med bilder på några myror. 

Och en blomma.

Där borta har vi det heliga berget Uluru och dit styr vi kosan nu....

.....häng gärna med.

Tjapukai, där Australien börjar

Ytterligare en innehållsrik dag går mot sitt slut. Först har vi åkt guldgrävartåg till Kuranda, sedan linbana över regnskogen och nu ska vi få lära oss om aboriginernas historia.

Efter en god lunch med traditionell aboriginsk mat,  ska vi få se ett skådespel om Tjapukaifolkets andliga och traditionella övertygelse om hur Australien och människan skapades. Vi sitter i ett runt rum där levande skådespelare interagerar med gigantiska hologram. En fantastisk föreställning på tjapukaispråket som inte fick störas med fotografering.

Efter det får vi en till föreställning med dans musik.

Den här dansen liknar hur emun spatserar omkring.

Intresant att se hur de i danserna kundd återspegla olika djur.

Kan man göra upp eld med bara två pinnar? Det kanske fungerar. 

Ingen rök utan eld, säg det...

...och det stämmer ju också. Det gick ju bra att göra upp eld med pinnar.

I ån som vi går över simmar några barramundi, den goda fisken vi ätit vid flera måltider här.

Efter föreställningen ska vi få testa att kasta med kastspjut. Först en demonstration om hur det går till.

Sedan är det vår tur att prova.

-Hur var det nu man skulle hålla.

Och så iväg med spjutet.

Dags att kasta bumerang. -Rikta den ditåt.

-Ta sats...

...och så iväg. Gick ju bra det där.

Vår guide heter Vinden och han berättar om aboriginernas vapen, mat och musikinstrument.

Han är även duktig på att spela didgeridoo.  En "äkta" didgeridoo ska vara urholkad av termiter. Didgeridoon spelas genom läppvibrationer i en låg bordunton (brumbas), som man sedan utökar med ljud man gör med stämbanden eller tungan. När man spelar didgeridoo ska man helst använda sig av cirkulationsandning, andas in samtidigt som man andas ut.

_____________________________________________________________