När ödet styr.

Skadade knät knappt två veckor innan jag skulle till Hongkong,  surt kändes det men eftersom läkaren på akuten tyckte att det inte skulle vara något hinder för resa så åkte jag ändå. Hade ju två val, antingen sitta hemma och tycka synd om mig själv, eller åka till Hongkong och vara där och tycka synd om mig själv och ändå få uppleva något. Resan och hotellet var ju redan betald.  Valet var inte så svårt, jag for. Fram kom jag också och utsikten från 26:e våningen är ganska hisnande.

Stora kameran var inte att tänka på att ta med. Har en liten spegellös Sony, men det mest användbara objektivet har gått sönder och jag har inte kommit mig för att köpa ett nytt. Plockade fram min lilla Powershot G10, som jag inte använt på tre år och tänkte att den får duga. Men var hade jag laddaren? Kört tänkte jag, men kollade ändå batterinivån i kameran och till min förvåning var den fulladdad, efter tre års vila?

Den och mobiltelefonen fick följa med, men har du gått med två kryckor och försökt fota. Det är inte så lätt. Först upp med kameran ur fickan, över med käppen i andra handen och för att fota med mobilen behövs det två händer, så då skramlar båda käpparna iväg och hamnar nere på backen. Gå omkring och fota var inte att tänka på.

Men när abstinensen blir för stor kan man ju ta en vilopaus och sätta sig ner någonstans och iaktta folk. Det är ju ändå ganska jobbigt att gå med kryckor.

Satte mig lite strategiskt vid det här breda mönstret i marken, väntade tills någon kom förbi och klickade av just när den personen var mitt på strecket. Fast jag får nog öva lite på att fota med mobil. ;)

Nu då, det kommer någon från andra hållet. Nähä, inte så lyckat det heller.

Väntar in att det ska komma någon lite längre bort då. Lyckades och lite kul färger hade hon också.

Provar en på nära håll igen. Nästan på linjen.

Som överallt, alla är upptagna av sina mobiler.

Nästan alla.

Det var första lilla promenaden med vilopauser i Hongkong. Kändes skönt att få vara med och jag tror inte att jag hann med att tycka synd om mig själv heller. Hann med att kika lite på de höga husen också, lite nyfiken på hur det ser ut i rummen i det här huset.

Det sista från fågelparken

Vi har nu kommit till flamingodammen.

Här samsas två olika sorters flamingo.

Den här pelikanen har en lite lustig frisyr, fast den kanske inte har kommit till kamningen ännu i sin morgontoalett.

De här två är lite mer välfriserade.

Det flyger också runt en hel del småfåglar i parken, den här hade stora bestyr med att samla in torra grenar.

Western & Victorian Crowned-pigeon hade en så vacker och skir huvudprydnad, inte så lätt att få någon bild på den för den var inte stilla många sekunder.

Den hade också lite lustiga ljud för sig när den bockade och gjorde sig till för sin partner.

Det lät så lustigt så jag var tvungen att ta en liten filmsnutt för att få med ljudet. Western & Victorian Crowned-pigeon som spelar.

Efter flamingodammen fortsätter vi till den del av parken som kallas för Hornbill Park. Varför den heter just det vet jag inte, men något ska den väl heta. De fåglar som jag tyckte hade lite för små burar var just näshornsfåglarna. Inte lätt att få någon bild på dem heller genom det finmaskiga nätet i burarna. Med den överbyggnaden på huvudet så ser de ut som jag kan anta att man känner sig med baksmälla.

Strutsarna och emun hade det bättre då.

De ser lite lömska ut.

Men verkade ganska snälla, man fick mata dem och det var framlagt en slags grönsak som de verkade gilla.

man fick passa sig lite för näbben såg hård ut och jag kände att de hade styrka i den också.

Passade man sig inte så sträckte de sig ut genom gallret en bra bit.

Någon Southern Cassowary hade jag inte sett tidigare.

Det finns också ett gäng apor som tagit sig friheten att besöka parken, jag tror inte att de betalar inträde utan har nog fixat en egen ingång.

De här aporna är inte lika trevliga som de vi träffade på vid fortet, utan man får hålla koll på sina väskor och tillhörigheter.

Aporna förser sig frikostigt av fåglarnas mat.

Alla barns favorit i parken är nog det här huset.

Där inne får man se hur äggen kläcks och även titta på och klappa små kycklingar.

De har till och med lyckats bygga ett stort vattenfall här inne i parken, där kan man även gå bakom vattenfallet, men pelikanen föredrar att sitta ovanpå.

Den här bilden får illustrera hur man känner sig då man traskat runt flera timmar i den fuktiga värmen.

jag lovar, nu kommer det inga fler fåglar från den här parken.

Eldflugor

Först ska vi äta middag vid floden, sedan ska vi åka båt i mörkret och se på eldflugorna.

Färskare än så här  kan det knappast bli, då fiskarna kommer med sina båtar och levererar direkt till restaurangerna.

Vi får en utsökt middag och jag som älskar chilikrabba är lycklig och mätt efteråt. Medans jag väntar på att mörkret ska falla lite mer så passar jag på att mata fiskarna i vattnet bredvid vårt bord med lite överblivna smulor.

Dags för en båttur i mörkret, vi ska åka i små flata och i mina ögon lite rangliga båtar. Skyltar upplyser oss om att det är förbjudet att fånga eldflugorna och det är dryga böter. Vår guide säger att om eldflugorna fångar oss så betalas summan ut i belöning istället. Problemet är bara att man måste visa upp den på kontoret och om man kommer med en eldfluga dit så kan man ju inte bevisa att man inte fångat den och får böta.

Hur som helst, jag har inte för avsikt att fånga några flugor, bara se dom och även försöka fota dem.

Det är mörkt, nästan helt kolsvart och vi flyter sakta fram i vår eka. Vi behöver inte ro, för vi bakom oss står vår förare och vickar fram båten lite lugnt. Rofyllt är nog ordet som kan beskriva stämningen.

Eldflugorna är egentligen en slags skalbaggar och detta område hyser nämligen Malaysias största koloni av eldflugor (fireflies). Det kan finnas uppåt tusen lysande eldflugor i en del träd och på en sträcka av ungefär 13 kilometer längs floden. Det är inte så lätt att få någon bild på skådespelet eftersom det är så mörkt, men jag tar några som minnesbilder ändå.

Träden lyser som julgranar av dessa mycket små men ljusstarka flugor.

Det var en sån totalupplevelse, fullt av små glimmande varelser på båda sidor av floden. Hade de inte rört sig hade jag trott att det var fullt av små julgransljus i träden.

Några sätter sig på vår båt också.

Plötsligt knackar vår roddare mig på axeln och lägger en eldfluga i min hand. Han kanske inte vet om att man inte får fånga dem, ;) Den kryper runt där och lyser, det kittlas lite och den verkar trivas med mitt sällskap.Hoppas det går att se något av dessa bilder, Har men en mörkt ställd skärm så kan det vara svårt. Märker att det är stor skillnad på mina datorer. På bilden ovanför så försöker jag ta en bil på min egen hand med en eldfluga på. Syns lite mer vid förstoring.

Hur det än är vid fotografering, så är det speciellt att se hur träd och buskar glimmar.

Vill man se hur de blinkar så har jag en liten filmsnutt här.

För oss är det dags att återvända.

På väg tillbaka till bilen, ser jag något som rör sig framför mina fötter och samtidigt hoppar vår chaufför till och drar undan mig. Det var en kobra som korsade vår väg. Synd att jag inte fick stanna och fota den. Den ÄR för farlig sa guiden, med rysning på rösten.

Mera silverbladsapor.

Aporna var så charmiga så jag tar lite fler av dem. Den lilla ungen var mest charmig av dem. Här sitter den i mammas trygga famn.

Hela gänget på rad poserande på favoritplatsen.

Det finns apor överallt, en del sitter och gungar i träden.

Har man fått fatt på en godsak så gäller det att hitta en egen plats för att få ha det i fred.

-Men mamma, jag kan väl få smaka.

-Nej, du är för liten.

En av de lite större aporna lyckades jag lura att titta på mig och samtidigt ta en bild. Undrar vad det var som gjorde att de vände bort blicken hela tiden då jag tittade genom sökaren i kameran. Fast det är ju klart då jag tittade genom den så såg det ju ut som om jag vände bort blicken.

Hittade en skön lirare med avslappnad stil.

-Men mamma där ser du jag är inte för liten för att äta samma mat som du.

-Du och jag polarn. Två som verkar ha ett förtroligt samtal.

Det börja bli kväller och lite skymning, dags för oss att dra vidare. Vi åker för att inta en god middag på en restaurang nere vi floden innan vi ska få lite nattäventyr.

Silverbladsapor

Efter att ha lämnar grottorna for vi vidare till Bukitt Malawati som är den högsta punkten i Kuala Selangor. Vår trevlige guide berättade att Kuala betyder bredvid floden och därmed så blir då Kuala Lumpur, bredvid floden Lumpur och då förstår man att vi nu är bredvid floden Selangor. Här finns eller fanns ett fort som övervakade fartyg längs Malackasundet och Selangorfloden. Fast det var inte för fortets skull som vi ville hit och inte heller för fyren som står här uppe på kullen.

Utan det som lockade var alla silverbladsapor. De bor egentligen i skogen nedanför fortet, men på morgonen då försäljarna och turisterna kommer så kommer även aporna upp hit. De har lärt sig att här vankas det godsaker. Att det är ett fort tänker man inte så mycket på, mer än för alla kanoner som aporna gillar att sitta på.

Nu sitter de inte bara på kanonerna de sitter på det mesta där.

De här aporna är riktigt sällskapliga och låter sig klappas och vill gärna ha lite närkontakt, ibland mer än vad besökarna vill.

De gula små ungarna är också väldigt söta.

Det tycker tydligen även fler än deras mamma, för ibland blir det kiv om vem som ska ha hand om ungen.

Få hit, det är mitt barn!

Det är många som matar aporna.

Jag ville ha en närbild på en apa, men det lustiga var att genom kameran gick det inte att få ögonkontakt med någon apa. De tittade bort då, utan kamera så tittade de gärna på mig, men inte med.