Med en Hummer ut i öknen.

Vår ökensafari kan börja och här gällde det verkligen att spänna fast bältet ordentligt och ha koll på var det gick att hålla i sig. Här ute är Yousof ingen försiktig förare, han drar på samtidigt som han undrar om jag är beredd med kameran. Jag har fått flytta fram till det främre passagerarsätet för att kunna fota. Bra tyckte jag men hade ingen aning om att ibland, eller ofta, så behöver jag båda händerna för att hålla i mig med och även att hålla undan kameran för att inte slå ut alla tänder och krossa näsa och glasögon.

Vi har den stora vida öknen framför oss. Den ser ganska platt och beskedlig ut så här på håll.

Men verkligheten är en annan. Det är inga små sanddyner och backar där ute. I början ser det heller inte så backigt ut.

Men Yousof säger att vi ska upp på toppen av den här dynen.

Uppåt går det och jag är övertygad om att när han tar en sväng ut över kanten som syns i mitten här så kommer vi att välta, men i sista stund så rätar bilen upp sig och jag kan börja andas igen.

Yousof, vår förare, påstår att han aldrig har vält men jag har lite svårt att tro honom för det känns ibland som millimetrar från att tippa omkull.

Uppe på toppen stannar vi en liten stund och beundrar utsikten. Det är lite för brant runt om bilen för att gå ut i sanden.

Men här uppe är sikten lång. Vi ser en stad långt där borta. Det är inte Dubai (tyvärr har jag glömt vad den heter).

Efter en liten andhämtningspaus där uppe på toppen så rullar vi vidare. Bilen fullkomligen tippar ner över kanten på den sanddynen vi står på och färden fortsätter.

Vi kör rakt ut i öknen och det går undan. Vår förare gillar att skämta så han tar flera häftiga svängar och även upp på kanter där jag är säker på att vi kommer att välta men vi håller oss hela tiden på rätt köl.

Här ute kan jag inte se att det finns några riktmärken att köra efter så jag frågar Yousof hur han kan hitta rätt här, men han bara ler. Överallt omkring oss är det sand och sand och sand.

Fortsättning följer.

Jag har åkt Hummer...

...och klappat en fågel som jag trodde var en falk och en kamel som vi kallar för dromedar.

I dag ska vi på utflykt. Kameran är packad och vi står bara och väntar på bilen som ska plocka upp oss.

Undrar om det kan vara den här. Den ser ut att ha varit med om lite äventyr och ser också robust ut.

Men det var ingen Ford som kom och det var inte heller den här, även om det var det bolaget vi hade bokat utflykten med.

 Det var en Hummer som kom. Jag ska få åka H U M M E R! ! !

Resan startar och för att komma till vårt mål för dagen så måste vi åka motorväg i ungefär en timme. Inte något litet äventyr det heller för det verkar inte som om trafikreglerna gäller så där värst mycket här i landet. Omkörningar görs i alla filer och filbyten sker lite av en slump, det är mer än en gång som vår chaufför Yousof får väja för bilar som irrar omkring. De dubbla hastighetsskyltarna förbryllar något och vi får veta att den övre är maxfart och den nedre står för minimihastigheten. Den undre verkar alla respektera, åtminstone då det inte är köer, men den övre känns mer som en rekommendation.

Efter en timme kommer vi ut till dagens första delmål och vi är nu ute i öknen. Det är ett stopp som tydligen är obligatoriskt att stanna på för arrangörerna av utflykterna för här kan man göra av med lite pengar på kamelridning, fyrhjulskörning i sanden, rida häst och en del annat skoj. Man kan shoppa loss också på supermarket.

En kamel i minimal inhägnad försöker charma till sig en pratstund...

Hon är ganska kelig och hon vill gärna bli klappad.

Fast när hon försöker charma till sig en puss så avstår jag, trots att hon är så söt.

Strax intill sitter det två jaktfalkar.

Båda har huva på sig men de har inget emot att bli lite kliade. De verkar gilla det.

Förstår att de har huvan på sig för att de ska sitta kvar på pinnen för när jag pratar med falkeneraren och undrar över huvan så tar han av den och fågeln blir alldeles vild och vill först flyga iväg innan den lugnar ner sig och sätter sig på pinnen igen.

Den lugnar i alla fall ner sig och låter sig fotograferas.

Tala om falkblick.

Jag överger falkarna och kamelen och kollar in de som leker med fyrhjulingar ute i ökensanden.

Men nu är det äntligen dags för oss att ge oss av, för det som vi kom hit för och som var målet för utflykten var en tur ut i öknen. Först måste lufttrycket i däcken reduceras till hälften.

Jag vinkar farväl till min nya kompis, som ser ganska cool ut.

Hallå där! Det där är ingen klubba eller cigarett, spotta genast ut sugröret.

Vi drar iväg ut till den stora öknen. Där står det en samling bilar som ska åka iväg i grupp men vår bil ansluter inte till dessa utan vi far iväg på egen hand.

Yousof  berättar att allt skräp där vid startpunkten ut i öknen och även ute i öknen inte beror på turisterna utan det är befolkningen själva som har helgutflykt och inte tar reda på sina sopor.

Fortsättning följer snart...

Det är fint att få gå igenom de här bilderna nu och tänka tillbaka på dessa dagar med behaglig sommarvärme och upplevelser med snö och slaskväder här hemma, speciellt i dag då jag var till ögonsjukhuset och det konstaterades att det inte hjälper med några linser mot för min ögonsjukdom utan det blir operation.