Jamtli.

Jamtli var en positiv överraskning för mig, har aldrig varit där förut och en dag som började lite regnigt blev det ett besök där. Vi hade tur för regnet drog sin väg och besöket kunde göras torrskodd. Det blev en resa i både tid och rum. Vi börjar vid Lillhärdalsgården och året är 1785.

Där inne, på den kringbyggda gården, ser det som det går en liten tomtegubbe och slår gräset.

Nu är det ingen liten tomte utan självaste länsman Kjell Herdell som gör fint på sin gård.

Han blir glad över att få besök och avbryter jobbet för att visa oss runt. Han säger att det inte är så ofta det kommer folk från Kungliga huvudstaden.

Hans svärmor sitter på bron och syr och inne i köket håller pigorna på och vitkalkar spismuren. Pigorna är lite blyga men svärmor tycker att det går bra att ta en bild då hon får höra att det inte gör ont.

Länsman tycker att jag ritar bra när han får se bilden på hönorna, för kamera vet han inte vad det är för något.

Och jag tycker lite synd om den björnen som ska fastna i bjönsaxen.

Tiden går fort på Jamtli och vi hamnar snabbt på Näsgården och då är året 1895. Här var det ingen hemma, så vi smög oss fort ut igen.

Det var tydligen bakdag i dag, för där i bakstugan hittade vi två som var i full gång med tunnbrödsbaket.

På väg till 40-talet hamnar vi hos skogshuggarna och får komma in i deras koja, där blir vi bjudna på kolbullar. Mums så gott!!!

Tiden rusar iväg och nu är vi framme vid 1942.  Vid Astrid och Stures lilla stuga möter vi Astrid som är på väg för att hämta mjölk. Hon har en likadan mjölkkruka som jag hämtade mjölk i när jag var barn.

Det är beredskapstid men Sture är hemma på permission, han och några grannar sitter vid köksbordet och går igenom korenspondenskursen i hur man lär sig dansa.

Slutligen kommer vi till 1956, vid macken är det full fart.

Men i kiosken hade de inte det godis jag köpte på 50-talet, fast Herr Gårman är sig lik från den tiden.

Som sagt Jamtli var riktigt trevligt att besöka, kul med alla människor som verkligen levde in sig i sin tidsålder och spelade sina roller så väl att det nästan kändes som man var på besök i dessa tider.

Inne i Östersund såg jag sedan att här ger man ingen pardon till felparkerare. Kör över dem bara.

Stans bästa restaurang var dessutom ett minne blott.