Rundtur i Kapstaden.

Förra gången vi var i Kapstaden åkte vi runt med sightseeingbussen och trodde att det kanske inte skulle vara lika intressant att göra dessa turer nu, men så fel vi hade, för nu hade de lagt om linjerna och det fanns dessutom flera att välja på, så vi hoppar på en av bussarna och åker iväg.

Den här turen tar oss runt mot vindistrikten och även på baksidan av Taffelberget.

Guidningen i lurarna är på svenska vilket inte är vanligt på många ställen i världen. Det tyder på att Sydafrika och Kapstaden är ett populärt resmål för oss svenskar.

Vi kommer förbi en väderkvarn byggd i holländsk stil. Den kallas för  Mostert's Mill och är byggd 1796 och är den äldsta och enda bevarade väderkvarnen i Sydafrika.

Turen fortsätter på baksidan av det pampiga berget och tar oss till området som beboddes av Khoikhoi-folket. Det är ursprungsbefolkningen och kallades av kolonisatörerna för Hottentotter. Khoe betyder människa.

Skogen är tät och träden ger välbehövlig skugga på varma sommardagar.

Här kan man hoppa av bussen och göra en tur runt bland vingårdarna och prova lite fina viner.

Uppe på berget framför oss klättrar kåkstaden Imizamo Yethu. Det var ett område med stora problem men ett stort arbete har gjorts för att förbättra för innevånarna här. En liten kul detalj i det arbetet är T-bag designs där helt otroliga konstverk skapas med hjälp av tepåsar.

Märkliga byggnader finns det även här. Högt uppe på berget ovanför Hout Bay ligger ett slottsliknande hus, Lichtenstein Castle. Det är byggt som en kopia av ett slott i Tyskland. Det var privatbostad förr men omvandlades till hotell. Det finns även en berättelse om detta hus, om en dotter som blev kär i en person som inte var accepterad av föräldrarna. Kärlekshistorien fick ett olyckligt slut och dottern lär spöka där i huset sökande efter sin käresta. Om ryktet är sant så köpte en rysk miljonär huset för 23 miljoner Rand.

Vi stannar en stund vid Hout Bay och njuter lite av havsluften.

Kul skyltar kan jag inte låta bli.

Här finns en fin sandstrand.

En grupp skolbarn har kommit för att njuta av en dag på stranden, det blåser ganska rejält och de söker skydd bakom klipporna.

Barnen verkar tycka att det är badväder trots blåsten och sanden som yr. Här är det bäst badväder på vintern, på sommaren är det vindar från Antarktis som blåser hit det kalla vattnet och det är då isande kallt med bad. På vintern är det frånlandsvindar och bättre badtemperaturer.

Vi lämnar de badande barnen och fortsätter kustvägen runt. Havet här är både oberäkneligt och lömskt; vi kikar bakåt och guiden gör oss uppmärksamma på något som sticker upp bakom klippan längst bort.

Det är en kran, värd flera miljoner dollar som förlist, men bärgningen skulle bli dyrare ändå så den får ligga kvar där.

Kustsidan av Signal Hill, där ligger de dyra bostäderna. Alla vill bo med havsutsikt så husen ligger tätt och vägen är smal.

I Gren Point finns det många pubar och attraktiva restauranger. Där finns även den här fina fyren från 1824. Den är fortfarande i drift.

Här finns också en fin strandpromenad och de konstverk som finns där lockar till en närmare undersökning och en promenad dit senare under dagen.

Över Nepal och Mount Everest.

Vi blev inte hängandes kvar i luften på resan från Bhutan men eftersom vi hade så fint och klart väder på återresan blev det en hel del bilder där uppifrån ner på Himalaya. Strax efter drinken och maten så meddelar piloten att om vi nu tittar ut på höger sida så kan vi se Mount Everest. Jag spanar ner och där kan man även få en aning om hur höga dessa berg verkligen är för molnen hänger liksom mitt på dem.

Där borta har vi giganten och den klassiska snöröken liggen som en strut ut från bergstoppen.

Då när vi flög där över var det lugnt och en hel del bestigare var nog där nere vid baslägret och kanske också en bit upp för att acklimatisera sig inför sina toppförsök. Sedan kom katastrofen med jordbävningen och lavinerna, där så många omkom och skadades. Undrar om berget blivit något högre nu.

Så var det dags för ett besök i Delhi igen.

En kortvisit den här gången.

Eftersom det hade varit ett haveri av något slag på Kathmandus flygplats före vår avresa till Indien så blev det ändringar i vår resa. De besök vi skulle gjort i Indien efter Bhutan blev lagda till före avresa till Bhutan, därför hade vi nu bara en övernattning här.

Har märkt att det blivit vanligare och vanligare på de olika flygplatser jag besöker med buss vid landning.

Det blev lite  strul när jag skulle in genom passkontrollen, passpolisen ansåg att jag redan hade utnyttjat mitt dubbla visa trots att det klart och tydligt framgick av stämplarna att jag bara varit där en gång. Efter en hel del dividerande så gav han med sig och släppte in mig. Undrar om jag fått sitta kvar på flygplatsen och vänta in de andra om han inte hade gått att övertyga om att han hade fel. Han var inte värd någon blomma, men det var tydligen vi i gruppen, för nu när vi kom ut till vår buss så blev vi blomstersmyckade.

Det första vi ser på vägen in till stan är en stor soptipp bredvid flygplatsen där en familj håller på och letar igenom soporna. Även några barn är där; det är så jobbigt att se när barn far illa.

Gissar på att det är ett nytt flygledartorn som byggs här.

På motorvägen in till Delhi blir det plötsligt stopp i trafiken.

Vår chaufför går ut och skyndar över den starkt trafikerade vägen. Han måste in i det lilla huset till höger för att visa upp sina papper.

Förr hade de vägtull på den här vägen, men det stoppade upp trafiken så fullständigt så den skrotades. Var kanske bra, men det de nu har med kontrollpunkt på andra sidan om sex trafikerade filer verkar något farligt och omständligt.

Han tar sig helskinnad tillbaka och vi anländer till hotellet och beger oss ut på stan.

I parken här finns det djur. Lite ovanligt att se grisar gå omkring där och böka. Grisarna måste vara släkt med vidsvinen för det är håriga och några har även något som liknar betar.

Träffar på en gulligt rosa Tuk-tuk.

Alla andra är grön/röda.

I det här området vimlar det av små barn som tigger.

De är inte lika försynta som barnen i Bhutan, utan är mycket påflugna. Antar att de ser turister som lättfångat byte. En beklämmande och jobbig syn; de har ett liv som de delar med många barn i Indien.

Jag har ingen HD och området vi hamnat i är inte så gästvänligt så vi återvänder till hotellet.

Nästa morgon är det tidig hemresa, utanför fönstret ligger dimman tät.

Vår rumsgranne utanför fönstret plirar lite yrvaket då vi drar undan gardinerna. Den verkar bo på vår fönsterkarm.

Det var inga problem att komma ut genom passkontroll och ingen försökte hålla mig kvar heller, trots problemet med att komma in i  Indien dagen innan.

Vi flyger med Finnair och det var en trevlig bekantskap, kul att de har både glas och servetter med finsk design. Så snygg så det lockar till att unna sig en drink

Äter lite och sover en stund.

När vi vaknar är vi över Ryssland och det är snöigt.

Sedan tar det inte så lång tid innan vi mellanlandar i Finland...

...och kommer hem och laddar för nya äventyr.

Rinpung Dzong - Little Buddha.

Som sagt så hade vi tur med vädret då vi skulle upp till Tigernästet, för resten av dagen regnar det och det regnar även när vi ska besöka klostret där filmen Little Buddha spelades in. Det ligger vackert och högt placerat.

Trappor är de bra på vid klostren, tappa upp och trappa ner för att komma in i klostret.

Ingångarna till ett kloster är ofta byggda så att man känner sig som att gå i en labyrint innan man är inne på själva klostergården. Inte så konstigt eftersom dessa kloster ofta var fästningar också och den vindlande ingången skulle förvirra fienden.

På väg in finns det en hel del vackra målningar, som den här som speglar livets olika skeenden.

Det regnar så munkarna hastar fram och åter över gården.

Jag hittar en sliten trappa.

Utsikten är magnifik här uppe.

Regnet fortsätter att strila ner.

En guldig dörr.

Fler munkar som har bråttom i regnet.

Hjulet, som är buddhistisk symbol.

 Runt om i klostret finns det många symboliska målningar.

Regnet verkar hålla i sig, så jag återvänder till bussen.

Där väntar vår bhutanesiske guide Tintin och jag lyckas få en "grupie" genom hans glasögon. Både jag, maken och vår chaufför kom med och ovanför kan vi ana kungen i en dekal.

Skolan har slutat för dagen och några spralliga skolbarn kommer studsande nedför trappen. Barn är sig lika världen över.

Jag har kvar några av mina stickade och virkade alster och frågar om de vill ha och det ville de. Den här lille killen kom lite senare och står där lite fundersam utanför bussen. Jag har ett par vantar kvar i min väska och jag frågar lite tveksamt om han vill ha dem, det är ju liksom "tjejfärger" på dem ;).

Han vill gärna ha dem och det var roligt att höra honom sedan. Vantarna åkte på och han gick runt och smekte sina kinder med dem och sa:  They are so soft. De läser de flesta ämnen på engelska i skolan så det var inte så konstigt att han sa det på engelska.

Sedan dök det upp fler barn och jag ångrade att jag inte hade väskan full, men tyvärr så var det slut nu. Alla barn var så försynta och inga som var påflugna eller tiggande.

Det här är vår sista dag i Bhutan och på kvällen åker vi iväg för att titta på traditionell dans.

Det är ungdomar som uppträder och vissa danser går i ett livligt tempo.

Dansarna virvlar fram över golvet.

Andra danser är i ett lite lugnare tempo.

De här har lite speciella hattar.

De sjunger så vackert och det är kul att få se lite av de olika folkdräkterna.

Sedan blir det middag med de traditionella tacktalen.

Så här kan en festmåltid i Bhutan se ut.

Hembesök.

Nu ska vi besöka en liten by där man kan få se hur en bhutanesisk familj bodde förr. Det är ett hus från 1600-talet som vi ska besöka. Man kan väl kalla det för en hembygdsgård om man jämför med svenska förhållanden. På vägen dit ser vi lite vackra vyer igen.

Även lite typiska hus.

De är stolta över sin flygplats, inte så konstigt eftersom det är landets enda. Det har till och med gjorts  i ordning en utsiktsplats för att kunna stanna och titta på den.

Här ser man även det lilla klostret där filmen "Little Buddha" spelades in. Men dit ska vi någon annan dag.

Man kan se att piloterna har lite bekymmer med att passa in flygplanet i dalen inför landning. De kommer in i dalen borta till vänster och måste sedan komma lite på tvären för att landa.

Men nu var det hembesök vi skulle på.

På granntomten träffar jag på en liten flicka som är nyfiken på främlingarna, hon är ganska blyg men med mamma som stöd vågar hon ta emot en liten leksak.

Boendedelen  i huset ligger en trappa upp.

Många som trampat dessa trappsteg, syns på slitaget.

Köket ser riktigt charmigt ut.

Fast toaletten vågade jag  inte testa, det var ganska hög fallhöjd från den och obekvämt att sitta på huk där.

Men utsikten var det inget att klaga på.

I en del rum finns det vackra väggmålningar.

Och vackert dekorerade möbler.

I mitten syns det buddhistiska hjulet som en symbol för samsara, kretsloppet för födelse, död och återfödelse. Den ädla åttafaldiga vägen som garanterar att det rör sig stabilt och i balans. När någon eller några av ekrarna sviktar uppstår obalans.

Ett rum är avstängt och vi får bara kika in där, det är ett ceremonirum som bara öppnas en gång om året vid en speciell högtid.

Nu är det dags för fika.

Först får vi något starkt att dricka.

Sedan severas det smörte, men vi har tur; de har inte använd härsket smör så det smaka ganska bra. Det som simmar runt i teet är inte små larver, utan puffat ris.

En sprallig och glad liten tös är med och hjälper mamma. Hennes mamma berättar att när hon ska besöka sin hemby så tar resan dit tre dagar, eftersom det inte finns bilvägar dit.

I ett litet hus intill finns ett traditionellt bad. Den som är intresserad kan läsa här hur det fungerar.

Där inne står det några träbadkar.

På utsidan eldas det och stenar hettas upp, dessa stenar läggs så i badkaret utifrån. Stenarna spricker då de kommer i kontakt med det kalla vattnet och kan inte användas mer än en gång. Måste bli ett evigt stenletande. Det här badet är fortfarande i bruk.

Punakha dzong - Bhutan

Vi lämnar den lilla byn med fertilitetsklostret och dess hus med lite speciella målningar och ger oss ut på vägen igen. Vi ska nu till ett kloster som ligger på en udde mellan två floder. Landskapet är fortfarande vackert.

Terassodlingarna med sina platåer klättrar utefter bergssidorna.

Bhutans folk är väldigt vänliga och hälsar gärna på de som de möter.

I en by som vi åker igenom är det en religiös festival.

Det vimlar av färgglada och vackert klädda människor.

Vi stannar på det ställe som anses vara den bästa utsiktsplatsen mot klostret Punakhua Dzong. Utsiktsplatsen är ett populärt tillhåll för konstnärer, även i dag sitter det några här och målar.  Den här mannen är från England.

Klostret ligger, som sagt, på en udde mellan floderna Pho och Mo. Punakha Dzong Dzongen byggdes 1637 där Pho Chhu (den manliga floden) och Mo Chhu (den kvinnliga floden) flyter samman. Det är ett under att klostret står kvar för det har eldhärjats fyra gånger, skadats i en jordbävning och även klarat av den brusiga vårfloden.  

Namnet på klostret betyder "palatset av stor lycka och salighet". Det är det näst äldsta och näst största klostret i Bhutan och det som ser mest majestästiskt ut. 

Punakha Dzong var administrativt centrum och säte för regeringen i Bhutan fram till 1955, då huvudstaden flyttades till  Thimphu.

Vi åker en liten bit till och våra fotointresserade Bhutanesiska guider väljer ut en annan plats att stanna på så att vi kan få en bild med både klostret och bron över dit.

Bron över till klostret är bara den ett vackert byggnadsverk. Det står några personer lite längre fram och jag kollar in vad de håller på med. Jag är inte ensam om att vara nyfiken, fast de här är nog hungriga också.

Inte så konstigt att hundarna suktande och längtansfullt tittar på  männen, för de håller på med att mata fiskarna nere i floden, vattnet fullkomligt kokade av fisk. Stora fiskar och många fiskar var det. Det fiskas inte för att äta fisk här, men ibland kan de roa sig med att fånga fisk med bara händerna

Här liksom på andra kloster är det en brant trappa för att komma in, allt för att lättare kunna mota bort fiender.

Jag satt en liten stund på trappen och tittade på folk och där kunde man direkt skilja ut vilka som var turister eller bhutanerser (eller buddhister). Turisterna irrade runt lite hur som helst och de som visste hur man gör här gick medsols runt den stora böneflaggan framför trappen.

Fotostilarna varierar.

Efter klosterbesöket tar jag en liten promenad i byn intill och får en vy över bron och klostret från det andra hållet.

När jag står där med kameran framför ögonen så hör jag någon som ropar något bakom mig. Vänder mig om för att se vad som är på gång. Det är en liten farbror som sitter på flaket till en bil. Han viftar och visar att jag ska använda kameran för att fotografera honom istället för klostret. Klart jag gör det och han ser alldeles salig ut då bilen kör iväg.

Skolan har slutat för dagen och det är mycket skolbarn ute på vägarna.

Skolskjutarna ser inte så säkra ut.

Lite längre bort på vägen ligger det ett sjukhus och där vill de tydligen ha lite tystare.

Vi återvänder till vår buss för fortsatt färd till kvällens hotell. En av hundarna från bron spanar in oss och kommer målmedvetet traskande fram till bussens dörr. Den tittar bedjande på mig och det är så synd att jag inte har något att ge den. När jag tar upp kameran tittar den lite generat bort.

Den ger tydligen inte upp hoppet om att vi ska ha något ätbart till den, för den lägger sig ner vid dörren. Tufsig och tovig i pälsen är den.

Efter vår andra dag är det ett gäng trötta personer, men fulla av upplevelser och intryck, som anländer till hotellet.