Nordpoolen.

Så har vi baxat isbrytaren ända hit. Tungt och slitit var det men är man ute på expedition så ska det vara lite strapatser också.

Behövde inte slita alldeles ensam med det tunga uppdraget, fick lite avlösning.

Tungt var det, för Yamal är ingen liten skorv. Finns lite jämförelse här med de två personerna bredvid fartyget.

Många undrar kanske vad man ska till Nordpolen och göra, och vad finns det där att göra. Egentligen ingenting om man nu inte kommer dit med en enorm isbrytare. Allt var inte bara allvar, utan det blev mycket skoj också. En del tyckte att det roligaste man kunde få göra var att få bada på Nordpolen. Jag hade en idé om att även jag skulle göra det och hade faktiskt packat ner baddräkten. Men den fick ligga oanvänd i väskan. Hade jag inte frusit så mycket på natten då jag stod på däck och tittat på när Lewis simmade så kanske att jag hoppat i, men nu nu tyckte jag att det räckte med kyla.

Vad kan vara mer lämplig klädsel än solhatt och baddräkt då man ska bada i Nordpoolen på Nordpolen. Först måste säkerhetslinan tas på, ingen fick hoppa i vattnet utan den. Vattentemperaturen var -1,8 och man kan verkligen säga att det blev som en kalldusch att hoppa i där.

"Poolen" fram till Yamal var ungefär 15 meter. Så det skulle egentligen inte ta så lång tid att simma dit,en av mina medresenärer slog vad om att han skulle klara av det men förlorade vadet. Han fick nöja sig med snapsen med vodka som var belöningen för att ha vågat hoppa i.En ryss i besättningen var den enda som klarade av det.

Stilarna var många, men rekommendationen var att hoppa i. 

Även vår expeditionsledare Laurie Dexter hade en helt egen stil.

Fast varianten att blunda och sedan hoppa var inte så bra med isklumpar liggandes i badvattnet.

Närkontakt på det viset är inte nyttigt för näsan.

Några modiga vågade sig på några simmtag.

Klart man sedan måste ha bildbevis med sig hem för att visa de där hemma hur modig man var.

Vidder av is

En hel dag tillbringar vi på isen. Det är en fantastisk känsla att vara här. Bara sätta sig ner en stund och fantisera lite och även tänka på de man läst om som kämpat och slitit för att ta sig till denna plats. Många som mist livet på färden, många som aldrig kom fram och några som troligtvis kom fram men aldrig tillbaka.

Vädret min dag här på isen är ganska milt för att vara Nordpolen, men omväxlande. Dimma ena stunden till sol nästa.

Under skynket på nästa bild står Thomas Joshua Cooper med sin enorma och gamla Agfa kamera. Han hade bara en enda kamera och den var från 1800-talet, till den hade han specialtillverkade fotografiska plåtar.

Det behövs inte så mycket text till de här bilderna. 

De kan nog tala för sig själva.

Hoppas att jag kan förmedla lite av den magiska känslan som jag själv kände vid det här tillfället...

och visar lite av hur det såg ut...

...och vad jag såg.

Vattnet i de här "sjöarna" är inte öppet hav utan bara smältvattensjöar ovanpå isen. Det är alltså is under och sötvatten i "sjöarna".

Själv ska jag nu åka iväg till det stora sjukhuset i staden och tillbringa större delen av dagen där. Förhoppningsvis kommer röntgen visa att min fot läkt ihop som den ska och att jag nu kommer att få börja stödja till 50% på den och sedan komma igång med träningen och komma tillbaka till lite mer normalt liv.

Vi kom fram!

Tur eller skicklighet från vår kapten men fram kom vi till Nordpolen.

Någon kanske undrar vad de sysslar med på de här bilderna? Jo, det räcker inte med att vara bara nästan vid Nordpolen det ska vara exakt på den 90:e breddgraden också. Då när jag var där var GPS inte så vanligt och det var inte många som hade någon med sig så runt de få som var, samlades fotografer för att få med de magiska siffrorna på bild.

Vår kapten förde isbrytaren fram med varsam hand och till slut så slog siffrorna om. Vi hade nått målet.

Jublet bröt ut och naturligtvis måste vi ha den obligatoriska gruppbilden.

När jag var på Svalbard och besökte Ny Ålesund, där masten från expeditionerna till Nordpolen med luftskepp finns kvar, då fick jag höra berättelsen om den svenske meteorologen Finn Malmgren. Han var den ende svensk som var med i luftskeppet. Vad han inte hade tänkt på var något som både Nobile och Amundsen hade med sig. De hade flaggor som de kastade ner på isen då de seglade över Nordpolen.  Malmgren ville också markera sin närvaro där på något sätt men han hade ju ingen flagga. Han letade i fickorna och fann en svensk enkrona. Den kastade han ned. Kronan singlade ner och föll så att den försvann ner i en spricka i isen. Det var inte vad han tänkt sig men kom sedan på att flaggorna på isen de kommer att försvinna bort från Nordpolen men hans enkrona den dalade ner till botten och den ligger nog där än i dag.

Eftersom jag nu hade uppfyllt en dröm, den om att få komma till Nordpolen, så ville även jag lämna något bevis efter mig. Jag plockade upp den enkrona från 1949 som jag hade ned mig och släppte ner den där jag var säker på att den skulle försvinna ned till botten. Så nu har Malmgrens enkrona fått sällskap.

Sedan var det dags att fira och vad passar bättre att fira med än med champagne.

Vår expeditionsledare Laurie Dexter höll tal och vi skålade igen.

Gå över till babord och du är i går, gå över till styrbord och då är du i morgon. Kan bli lite lustigt här där alla tidzoner möts.

Gladast var nog det japanska paret Chang som båda hade passerat 90 strecket. En av dem passade dessutom på att fylla år under resan. De avslutade resan med att bjuda alla på sin 65:e bröllopsdagsfest. De bodde i USA så det skulle bli lång resa till den festen, men jag vet att många av de som var från USA var med på festen och vi andra fick delta via bilder. Året därpå var paret på väg till Sydpolen, inte Antarktis utan till 90 grader syd. De gjorde ett uppehåll i resan i Venezuela. Där förolyckades de båda i en bussolycka.

Tänk sådan tur att det fanns en skylt så att man vet när man är framme vid Nordpolen.

Annars om man såg sig omkring var det mycket vidder, mycket is och tyst och nästan magiskt lugnt. Isbrytaren var "parkerad" och tyst även den.

Fler bilder på vidderna kommer i nästa inlägg.

Senare skulle vi ut på isen och vandra runt alla tidzonerna.

Först måste antiterrorstyrkan posteras ut för att spana efter eventuella isbjörnar 

Det sägs att isbjörnen inte går så här långt norrut, men det vet uppenbarligen inte isbjörnen om, för året innan så hade allt gjorts i ordning för att låta passagerarna gå ut på isen. Då kom det en isbjörn lufsande och ispromenaden fick ställas in.

Isbåge

Innan jag gjorde min första resa till Svalbard så läste jag allt jag kom över om Andrées polarexpedition. I en av dessa böcker hörde jag för första gången talas om fenomenet isbåge.  Såg aldrig någon, trots att vi kom så långt norrut som till 82:a breddgraden. Insåg att man måste längre norrut än så. Det räckte tydligen inte med Svalbards breddgrader man måste mot Nordpolens breddgrader.

En solig morgon, på väg mot Nordpolen, då jag kom ut på däck såg jag en enorm vit båge över himmelen. Förstod att det måste vara den sällsynta isbågen.

En isbåge liknar regnbågen, men bildas genom diffraktion (böjning av ljus)   genom polariserade iskristaller och inte genom regndroppar. Iskristallerna är sexkantiga och bryter solens ljus i en ring av ljus runt solen. Isbågen har inte regnbågens färger utan är vit.

Det var en kall och fuktig morgon. Så pass kall så att alla master, antenner och stag var isbeklädda. Man fick passa sig senare på dagen då solen värmde upp dem och det regnade isbitar från ovan.

Såg på fartygets termometer, att här kunde de bli rejält kallt. Lite ovanlig gradering,  +20 var högst upp på skalan och -70 det lägsta gradantalet. Så kallt hade aldrig vi, men fukten gjorde att kylan kändes ganska rå och bitande.

Även nästa dag förärades vi en vacker isbåge.

En annan solig dag då det blåste ganska rejält, så pass att det gick vita gäss på vågorna. Då kunde man ana regnbågen i vågskummet.

Isen berättar en historia.

På väg mot Nordpolen är det is och åter is. Ett trevligt nöje var att stå ute på däck och iaktta hur isen betedde sig. Inte bara där den bröts sönder av vår isbrytare som brutalt stångade sig fram genom istäcket, utan det var även intressant att se vilka mönster som bildades i isen alldeles av sig själv.

Vacker var det med den turkosblå färgen som bildades mellan isblock och hav.  Även dagar å det var lite mulet så lyste det vackert blått.

Fragment av Yin och Yang kan anas i mönstret. Undrar vilken av urkrafterna som dominerade här.

Tror att Zorro varit här före mig.

Visst kan det stora istäckta havet verka skrämmande men jag hade ingen aning om att det fanns skrämmande spöken här.  Det här spöket ser inte lika godmodigt ut som spöket Laban. Det har något lömskt i blicken.

Det är inte alla mönster som bildar figurer men det är ändå fint att se på den nattgamla isen som böljar sig så mjukt.

Det finns inga hundar eller andra husdjur med ombord men är det där inte en pudel som syns i isen. Ser ut som en yster valp i mina ögon.

Ser inget speciellt motiv här, men om fantasin får löpa fritt så kan det bli många historier även i den isfläcken.

Någon som blivit störd och är sur?

Ser du isbjörnen? Det här mönstret som spruckit fram som ett porträtt på en isbjörn är min favorit.  Det är inte alla som upptäcker isbjörnen innan jag visar, men fotografer brukar vara duktiga på att se den.

Den här isbjörnen är lättar att upptäcka men den är ju ingen spricka i isen heller.

Skulle kunna vara ett kartblad

Sådana här samlingar av brötar, där isen hade skruvat sig upp i riktiga berg, fanns det gott om. När jag såg dem kom jag att tänka på Andrées polarexpedition då de blivit tvungna att överge ballongen och ta sig fram släpandes på släde och båt och då ta sig över dessa berg av is.  Ser kanske inte så imponerande  ut så här på håll men de var flera meter höga.