Bron över floden Kwai.

Som sagt så kommer vi sjövägen till den berömda bron. 

Kanchanaburi gränsar till Myanmar (Burma, men Kanchanaburi är mest känd eller ökänd om man vill, för bron över floden Kwai. Bron över Kwai byggdes under andra världskriget mellan 1942 och 1943 av tusentals straffångar från de allierades sida. Den japanska armen ville ha bron för att transportera manskap och utrustning till den burmesiska fronten, där Japan krigade mot britterna. Hela järnvägssträckan mellan Burma och Thailand är 415 km lång och tusentals fångar dog under byggandet av bron (2 man per meter).

Som jag nämnde i förra inlägget så har det blivit lite förväxlingar angående floden och bron. Bron byggdes inte över den flod som västerlänningarna valt att kalla Kwai (Khwae). Järnvägen följer visserligen dalgången utmed floden Khwae Noi, men bron går faktiskt över floden Mae Klong. 

Förklaring är att floden Khwae Yai, som har sina källor i Tenasserim, flyter i provinsen Kanchanaburi samman med floden Khwae Noi. Efter detta sammanflöde var flodens namn Mae Klong. 

I och med att bron blev berömd och allt fler turister strömmade till för att se den fick thailändarna ett litet delikat problem. Det fanns ju ingen bro över floden Kwai (Khwae) utan bara en bro över Mae Klong! För att lösa problemet döpte man helt enkelt om en del av floden! Därför kallas en flera kilometer lång sträcka av Mae Klong istället för Khwae Yai. Det handlar om sträckan efter sammanflödet med Khwae Noi, inklusive den del där bron finns. 

Här liksom vid krigskyrkogården pyntas och dekoreras det för fullt.

Det fejas, målas och tvättar för i morgon ska kronprinsessan komma på besök.

Vi tar en promenad ut på bron.

En selfie är obligatoriskt, tycker en del.

Byter till fisheye och vandrar över till andra sidan.

Nu har jag dokumenterat bron åt båda hållen.

Floden som bytt namn.

Finns det turister så finns det försäljare, den här damen stod mitt på bron och säljer något ätbart, tror att det är musslor.

Här lagas det något gott.

Den här killen täljde och formade fram konstverk i tvål.

Fast jag undrar vem som näns tvätta sig i en sådan här vacker tvål.

Juicer av alla de slag finns det att köpa.

Här lagas det mat, det liknade vårt korvbröd men var nog något helt annat.

Förväntansfulla kunder.

Men nu hinner vi inte gå runt och titta på alla försäljare längre.

För nu kommer tåget.

-------------------------

The Jeath war museum.

Vår lilla grupp har nu kommit fram till Jeath war museum. JEATH är en förkortning för de primära nationerna som deltog i kriget. Det var Japan, England, Australien, Thailand och Holland.

Vår guide Mr Tawee visar på kartan och berättar.

Floden heter egentligen Kwaenoiriver, men bron som blivit så berömd går egentligen inte över den floden utan en flod som heter  Mae Klong, men den historien väntar jag med tills vi kommit fram till bron.

Nu ska vi ägna en liten stund till att se hur fångarna hade det och titta på lite utrustning från den tiden.

Museet är byggt för att likna ett fångläger, med hyddor och britsar, men där inne fick man inte fotografera. Det fanns en mängd bilder från den tiden också.

Vi fick se en kort film och bildspel med berättelser om hur fångarna hade det.

Det där löftet om att bli behandlad väl om man arbetade bra, var nog inget som uppfylldes, däremot så missades det tydligen inte att bestraffa.

Den här mannen, Mr. Takashi Nagase var japansk officer och även tolk. Han figurerar i filmen The Railwayman, som handlar om en brittisk krigsfånge med stora psykiska problem efter sina upplevelser som krigsfånge. Enligt vår guide fick Mr.Takashi inte spela sig själv i filmen eftersom han var för kort.

Vi lämnar museet och drar oss ner till floden.

Där borta har vi den flytande marknaden.

Nu ska vi åka som James Bond, säger Mr. Tawee. Antar att han syftar på Bonds vådliga båtfärd i Mannen med den gyllene pistolen.

Engelsmannen i vårt sällskap, har långa ben så han får sitta längst fram.

Och nog åker vi som Bond allt, för undan går det. 

Full fart förbi de flytande husen.

Vi möter några båtar som ser ut som den vi åker med.

En del av de flytande husen är vackert målade.

Andra är lite enklare.

Med den fart vi har tar det inte så lång tid innan vi är framme vid bron.

och under strecket

---------------------------

Plötsligt en dag var hela Florens rosa.

En dag när vi kom ut så vimlade det av rosaklädda personer på stan.

Det var inte hundratals, utan tusentals med rosa tröjor. Det var Corra la vita, ungefär som "Spring för livet" som hade ett evenemang för att samla in pengar till stöd för rehabilitering för kvinnor som lider av bröstcancer

Det var mer än 34.000 som sprang, gick och strosade. 540.000 euro samlades in!

Det var en mäktig syn med alla dessa rosa människor som fyllde stadens gator.

De flesta gick och det var nog inte så lätt att göra något annat med så mycket folk i farten.

Gator och broar var proppfulla av rosaklädda människor.

En selfie och en gruppbild måste man ju ha.

Alla får vara med.

Några gick stavgång.

En del sprang maratonsträckan, det här var antagligen en överlägsen ledare. Han kom i alla fall allra först med en motorcykel före.

Andra florensbor, tog det lite lugnare och gick och fiskade.

Till slut...

Säter är inte bara Säterdalen.

Det finns väldigt mycket gammal och fin träbebyggelse i Säter;  den är en av de bäst bevarade i vårt land. På hembygdsgården berättade de att det berodde på att Säter varit förskonad från bränder.

Det är inte bara vid hembygdsgården som man kan se de fina trähusen utan de finns runt om i den centrala stadskärnan och alla verkar vara i fint skick också. Det här är Säters sockenstuga som är från början av 1770-talet.Damerna på trappen var där för att måla av huset.

Det var inte mycket folk ute på stan.

Men en kelig katt dök upp i alla fall.

Här kan man slå sig ner och vila lite.

Men inte här.

Studenter, studenter, studenter och öl.

Solen sken och vi skulle äntligen få gratulera vårt äldsta barnbarn Linnéa, till studenten. Vi väntade och väntade på att det skulle bli dags för utspring.

Men hur hittar man någon i det här folkhavet, det gäller att hålla skylten högt upp så studenten ser oss.

De springer ut klassvis och först kommer några eldiga killar.

Efter lite väntan så kommer så vår student;  i full fart med sin klass.

Red Bull var där och delade ut raketbränsle, fast jag tror inte att studenterna behövde så mycket extra energi. De verkade vara fulladdade med det redan.

Glädjen var stor.

En stolt mamma med sin dotter. Får väl tillägga att mormor var stolt också.;)

Efter alla kramar och allt grattande från släkt och vänner drog studenterna iväg för att åka flak.

Inte trafikkaos, men ganska rörigt var det för trafiken på plats.

Det här med flak och de nya sederna som vuxit fram i storstäderna är väldigt ny och underlig för mig.

Förr åkte studenterna omkring finklädda och visade upp sig. Nu byts det om till mer eller mindre skyddskläder.

För nu ska det sprutas öl.

Alla är genomsura och ölstinkande innan lastbilarna ens startat.

Sedan åks det iväg och det var nog tur för omgivningen att de börjat med sitt ölsprutande så tidigt för nu var det mest stoj och glädje från de här bilarna.

Lite stillsammare bilder från mottagningen hemma hos den nybakade studenten. Först ut kommer kvällens charmör, lille Alfons.

Festens lydigaste gäst.

Festen goaste par.

Och så still sist den i mina ögon vackraste studenten. Grattis Linnéa och lycka till i framtiden.