Frukost med utsikt över Himalaya.

Den här morgonen hoppar vi tidigt ur sängen, vi ska iväg tidigt för att hinna passera vägbygget innan vägen stängs av. Vi åker iväg före frukost och skall stanna utefter vägen, efter där de stänger av vägen, för att äta frukost. Det är fortfarande ganska mörkt när vi startar men när vi kommer fram till vårt frukostställe har det ljusnat och vi ser att röken från dagen innan har skingrats. Dessutom är det ganska klart över bergen.

Långt där borta ser vi de snöklädda topparna på Himalayamassivet sticka upp.

Man anar till och med Bhutans högsta berg, Gangkhar Puensum, där borta bland molnen.

Vi går in och äter frukost.

Frukosten var god om än lite ovanligt med pommes frites så tidigt på morgonen.

När vi kommer ut igen så har det klarnat upp lite.

På med telet och med 400 mm på så kan man faktiskt se Bhutans högsta berg ganska bra. Gangkhar Puensum är världens högsta obestigna bergstopp och är 7.571 m.ö.h. Fyra expeditioner har försökt ta sig upp men misslyckats. Dessutom så är sedan 2003 helt förbjudet med bergsbestigning i Bhutan så det   leder till att Gangkhar Puensum är världens högsta berg som aldrig har bestigits och kommer att så förbli så länge det förbudet gäller.

Någon i vår grupp sa att man kan  få för mycket av tempel och berg men enigheten i det påståendet var inte total, för berg kan man nog inte få för mycket av.

Vi är inte så långt ifrån Memorial chorten där vi stannade i går.

Men nu hastar vi vidare, vi ska gå på posten.

De har mycket vackra frimärken och vill man vara lite originell så kan man även få frimärken med sin egen bild på. De fungerar att frankera med i Bhutan.

Även posten är fint dekorerad.

Brevlådan påminner om de i England.

Många ville skaffa sig frimärken med den egna bilden på så jag tog en promenad på stan under tiden.

Polisstationen med skylten "We serve and protect the Community". Låter tryggt.

Körsbärsträden blommar för fullt.

Vattenreservoar och dekorerade hus.

Huvudgatan med sina små hantverksbodar. Vi är här ganska tidigt så bodarna har inte hunnit öppna ännu.

Andra hållet av gatan.

Träden grönskar.

Stans modehus.

och små butiker.

Ett av stans hotell.

Dochulapasset - Bhutan

Vi lämnar Thimphu och den enorma Buddhan och beger oss iväg mot Dochulapasset. På vägen dit passerar man en checkpoint. Där måste alla stanna och deklarera sin last och det är även kontroll av passagerarna. Avsikten med det är att de vill ha koll på hur turisterna färdas och även förhindra smuggel från Indien.

Vi träffar lite lokalbefolkning.

Jag tycker det är kul att handarbeta och för att förena nytta med nöje så brukar jag ta med mig lite av mina alster på resorna. Kameran är ibland en bra kontaktsökare, men att ha med något litet till barnen är ändå bättre speciellt när man inte har så lätt med kommunikationen med ord och det händer aldrig att de nekar mig att ta en bild. Den här lilla flickan fick en Nassefigur och blev så glad och även lite blyg. Hon kröp upp i mammans knä och så fick jag ett leende och löfte om att ta en bild.

Utefter vägen hit upp fanns det små stånd där det såldes torkad yakost, lite torkad frukt och färska äpplen. De här ungdomarna passade på att spela ett spel i väntan på kunder.

Vi hade inga problem att passera chekpointen.

Så vi fortsätter färden och njuter av utsikten. Men röken från skogsbranden ligger över nejden så det är disigt trots det fina vädret.

Vi kommer fram till Dochulapasset och Druk Wangyal Chortens, vi är nu på  3116 möh. Här lät drottningmodern bygga 108 chorten för att hedra de 4 soldater som stupade i strider när indiska flyktingar jagades ut ur landet.

Jag går upp bland dessa chorten. Här kan det vara fin utsikt över Himalyamassivet men nu ligger röken i vägen och döljer det mesta. Vi kommer att komma förbi här en gång till under resan så vi får hoppas på att den blåst bort då.

Vi fortsätter färden och lite längre fram stannar vi för att beundra utsikten.

Ibland ser landskapet ut som om någon försökt bygga upp det som ett modellandskap, ungefär så som man brukar se på arkitekternas modeller över nya områden. Jag är imponerad över de som skapat dessa terassodlingar.

Här ser vi tydligt hur röken från gårdagens skogsbrand ligger kvar och skymmer utsikten, men jag tycker att det där diset som bildas också är fint.

Konungariket Bhutan

Landet vi nu har hamnat i heter egentligen Bhu-o-than vilket betyder högt land norr om Indien och i slutet på Tibet. Landet kallas också för Druk yul som betyder Drakens land och ibland kallas det dessutom för Åskdrakens land, är väl lite som ordspråket säger; kärt barn har många namn.

Det är ett buddistiskt land och här räknar man inte BNP utan BNL som står för Bruttonationallycka som då står för ett buddhistiskt mått på välfärd där man inte räknar i materiella tillgångar utan i livskvalité.

Vi har dessutom turen som kom hit det år som det är "The year of happiness".

Det vi ser redan efter att ha lämnat flygplatsen är dessa för landet typiska byggnader. Så gott som alla hus byggs i den här stilen, även de nybyggda inne i huvudstaden.

Det här är ingen slapparresa där man ligger vid poolen eller softar på hotellet utan det är full fart från morgon till kväll och upplevelserna och sevärdheterna duggar tätt. Men vi behöver inte bara sitta i bussen och se på omgivningen genom bussfönstret. Här har vi inte kommit så långt från flygplatsen då vi stannar vid en mycket gammal bro som går över Paro chu.

Ser att våren är på gång här för körsbärsträden blommar. Tittar man lite närmare på den här bilden så ser man människor intill det blommande trädet som är ute för att samla ved.

Uppe på berget har vi ett av de typiska bhutanesiska husen, där man har den allra översta våningen öppen och där man brukar förvara hö. Längre upp på berget skymtas även en liten retreatstuga.

Går man vägen fram så ser man att det är till och med två broar byggda här.

Nu på våren är bergssluttningarna ganska karga och bruna men om man kommer hit på hösten så är de mycket gröna.

Här är vår charmige chaufför klädd i sin nationaldräkt som kallas för Kira. han var inte bara den som körde bussen utan hoppade in på alla andra sysslor också. Bar han inte väskor så kunde han stå och servera mat.

Nästa stopp på Paro-Thimpu highway  är vid The Friendship Bridge, bro över Wangchu, den är byggd med bistånd från indien.

Här vid bron möts tre floder.

Det var tur att ingen tog tillfället i akt och försökte smuggla in cigaretter i landet. Det går bra att ta in tobak men tullen på dem är 100% och det är också viktigt att det finns tydlig varningstext på paketen. Rökare kan få det tufft i det här landet där det inte säljs cigaretter och där rökare ombeds att göra det diskret.

Vi ska fortsätta resan mot huvudstaden Paro och passerar genom denna pampiga port. Kungafamiljen är mycket omtyckt och överallt ser man bilder på dem, även här.

Vackra dekorationer på porten. Kan det där vara åskdraken?

Första bönekvarnen, det lär bli fler under resan antar jag. Inuti den finns det mängder med böner och när man snurrar på bönekvarnen så sänds alla dessa böner iväg ut i luften. Ett effektivt sätt att få iväg en stor mängd böner, rationalisering för att hinna med det dagliga arbetet gissar jag på.

Här liksom i Indien lever hundarna ett fritt liv och de verkar inte bry sig så mycket om trafiken, visserligen är det inte så mycket trafik här men det kommer bilar ändå.

Vid sidan om vägen ser jag något så otroligt gulligt, rena rama sötchocken.

Under bänken skymtas en till.

Vi börjar nu närma oss Paro, här ska vi äta lunch.

Nu drar vi vidare.

Idag börjar det som jag känner som den riktiga resan, de här dagarna i Indien har liksom varit lite bonus på vägen till målet.

Vi packar ihop våra tillhörigheter och redan klockan 03.00 är det väckning och så iväg till flygplatsen, lite problem uppstår dock när vi ska lämna hotellområdet. En mycket överförfriskad och något aggressiv bilförare vill inte släppa ut vår buss. Så fort någon flyttar på avspärrningar och bommar så vinglar han ilsket fram och ställer tillbaka allt. En oro sprider sig i bussen, för man måste vara tre timmar i förväg på flygplatsen och den där mannen ser ut som någon man inte vill mucka gräl med. Som tur är vinglar den ilskna mannen tillbaka till sin bil och kör iväg. Tur för oss men inte för alla medtrafikanter, han var en klar trafikfara, inte så konstigt att det satt sådana här skyltar uppsatta.

Men nu ska vi inte fördjupa oss i Indiens alkoholpolitik utan vi ska ut till flygplatsen. Där måste man visa färdbevis och pass för att få komma in i flygplatshallen. Likaså bör man veta vilken ingångsdörr som är närmast incheckningsdisken för att slippa köa två gånger. Passkontrollanten här var en skämtare, han tänkte inte släppa in mig eftersom jag inte var mig lik på passfotot, jag log inte på det. Fast när jag visade upp en allvarlig nuna så gick det bra.

Sedan lite kö för att checka in.

Drukair ska vi flyga med, och av någon anledning så ber alla om att få sitta på vänster sida i flygplanet, varför kommer vi till senare.

Där åker väskorna iväg.

Sedan är det passkontroll, ganska lite kö så här tidigt på morgonen.

I säkerhetskontrollen var det ingen kö heller men så omständliga som de var så lär det nog bli rejäl kö senare. Vi frågade om datorer skulle tas upp, men nej då det behövdes inte. Sedan när vi var kollade och väskorna kom på bandet så fick vi frågan om datorer och kameror. Visst hade vi det, jag hade ju en kameraväska. Då skulle det plockas upp och köras en gång till genom röntgen.

Så var vi äntligen igenom alla kontroller och all byråkrati.

Vi hälsade på uppe i Drukairs lounge.

Det här ser väl gott ut.

Äntligen har vi kommit ombord och vi sitter på vänster sida. Strax är vi på väg.

Snygg uniform på flygvärdinnan.

När vi lyfter har det ännu inte ljusnat över Delhi.

Vi får lite mat, gott var det och det här lyckades de servera på en timme och tio minuters flygtid. Dessutom fick de som ville ha både kaffe och cognac.

Här har vi  kommit in över Himalaya.

Vi ser hur vägarna slingrar sig över bergen.

På en bergsplatå kan man se trappstegsodlingarna.

Det kommer mer och mer bebyggelse.

Vi börjar närma oss Kathmandu och då ser man tydligt hur det så kallade locket av dis och föroreningar ligger över staden.

Vi går ner för landning.

Men här ska vi inte stanna, det var bara en mellanlandning. Vi flyger vidare.

Vita berg och snöklädda byar.

Lite svårt att veta när det är dag eller natt när man flyger över olika tidszooner men när jag öppnar gardinen framför fönstret ser jag att där vi är just då är det dag igen.

Vi flyger över vita snöklädda berg, här uppifrån luften är det så vackert. Men det är svårt att fånga det på bild genom ett smutsigt flygplansfönster.

Ser att det inte är öde land där nere. En stor väg skär genom landskapet och jag tycker det ser ut som en by där också.

Mer vägar och större samhällen tittar fram mellan bergen.

Berg är så vackert tycker jag.

Snön börjar avta och kikar man i högra kanten på den här bilden så skymtar man faktist en välbekant mur, som enligt sägnen ska kunna ses från månen. Förstår när jag ser den på min bild att det är ganska omöjligt för jag fick förstora bilden ganska mycket för att se att jag fått med den på bild.

Landskapet blir strax helt annorlunda. Vi lämnar bergen bakom oss och kommer in över bebyggda trakter. Det byggs nya bostadsområden, vägar och broar. Ser lite märkligt ut med stora vägar som slutar i intet.

Och vägar med otroligt skarpa kurvor.

Det är inte bara jag som nyfiket spanar ut på landet som vi ska strax ska landa i.

Vi landar på  Beijing Capital International Airport och vrider klockan 7 timmar frammåt. Så istället för fyra på natten är den elva på förmiddagen.

På flygplatsen blir vi mötta och lotsade genom alla kontroller. Där vandrar min väska iväg och jag kan lirka upp min lilla kameran ur fickan.

Tåg ska vi också åka...

Väskorna kommer.

Där har vi vårt hotell.