Rundtur i Kapstaden.

Förra gången vi var i Kapstaden åkte vi runt med sightseeingbussen och trodde att det kanske inte skulle vara lika intressant att göra dessa turer nu, men så fel vi hade, för nu hade de lagt om linjerna och det fanns dessutom flera att välja på, så vi hoppar på en av bussarna och åker iväg.

Den här turen tar oss runt mot vindistrikten och även på baksidan av Taffelberget.

Guidningen i lurarna är på svenska vilket inte är vanligt på många ställen i världen. Det tyder på att Sydafrika och Kapstaden är ett populärt resmål för oss svenskar.

Vi kommer förbi en väderkvarn byggd i holländsk stil. Den kallas för  Mostert's Mill och är byggd 1796 och är den äldsta och enda bevarade väderkvarnen i Sydafrika.

Turen fortsätter på baksidan av det pampiga berget och tar oss till området som beboddes av Khoikhoi-folket. Det är ursprungsbefolkningen och kallades av kolonisatörerna för Hottentotter. Khoe betyder människa.

Skogen är tät och träden ger välbehövlig skugga på varma sommardagar.

Här kan man hoppa av bussen och göra en tur runt bland vingårdarna och prova lite fina viner.

Uppe på berget framför oss klättrar kåkstaden Imizamo Yethu. Det var ett område med stora problem men ett stort arbete har gjorts för att förbättra för innevånarna här. En liten kul detalj i det arbetet är T-bag designs där helt otroliga konstverk skapas med hjälp av tepåsar.

Märkliga byggnader finns det även här. Högt uppe på berget ovanför Hout Bay ligger ett slottsliknande hus, Lichtenstein Castle. Det är byggt som en kopia av ett slott i Tyskland. Det var privatbostad förr men omvandlades till hotell. Det finns även en berättelse om detta hus, om en dotter som blev kär i en person som inte var accepterad av föräldrarna. Kärlekshistorien fick ett olyckligt slut och dottern lär spöka där i huset sökande efter sin käresta. Om ryktet är sant så köpte en rysk miljonär huset för 23 miljoner Rand.

Vi stannar en stund vid Hout Bay och njuter lite av havsluften.

Kul skyltar kan jag inte låta bli.

Här finns en fin sandstrand.

En grupp skolbarn har kommit för att njuta av en dag på stranden, det blåser ganska rejält och de söker skydd bakom klipporna.

Barnen verkar tycka att det är badväder trots blåsten och sanden som yr. Här är det bäst badväder på vintern, på sommaren är det vindar från Antarktis som blåser hit det kalla vattnet och det är då isande kallt med bad. På vintern är det frånlandsvindar och bättre badtemperaturer.

Vi lämnar de badande barnen och fortsätter kustvägen runt. Havet här är både oberäkneligt och lömskt; vi kikar bakåt och guiden gör oss uppmärksamma på något som sticker upp bakom klippan längst bort.

Det är en kran, värd flera miljoner dollar som förlist, men bärgningen skulle bli dyrare ändå så den får ligga kvar där.

Kustsidan av Signal Hill, där ligger de dyra bostäderna. Alla vill bo med havsutsikt så husen ligger tätt och vägen är smal.

I Gren Point finns det många pubar och attraktiva restauranger. Där finns även den här fina fyren från 1824. Den är fortfarande i drift.

Här finns också en fin strandpromenad och de konstverk som finns där lockar till en närmare undersökning och en promenad dit senare under dagen.

Där har ni ju redan varit.

Ja, varför sitta hemma och rulla tummarna när det finns så mycket att se ute i världen. Det damp ner ett lockande erbjudande med posten och jag och maken nappade på det och gav oss iväg.

Efter en ganska lång flygresa så började vi se målet för resan där under oss. Det ser inte så bebyggt ut men jag ser en del vackra berg.

Molnen bullar upp sig som ett lager med sockervadd, men i en glipa ser jag att det inte är ödemark där nere.

Sockervadden glesnar för en stund och ett bördigt landskap breder ut sig.

Så tätnar molnen igen och det blir bulliga vita moln; de är riktigt vackra.

Flygplanet sänker sig ner och nu är vi under molntäcket.

Här ser de ut som om de bygger ett fort, men det är nog bara ett grustag.

Vi hoppas på att få se det klassiska landmärket för den här staden, men det är täckt av moln i dag.  Men man kan ändå se hur den här staden är omsluten av berg och hur själva stadskärnan ligger som en skål nere i dalen.

Det berg jag hade hoppats på att få se vid landningen, var det här. Från sidan ser det ganska platt ut, men när man kommer upp dit så är det inte lika platt. Det berget kallas för Taffelberget, dit upp kan man åka kabinbana om man vill.

Den som inte har kikat i förväg har nog redan förstått att vi hamnat i Sydafrika och Kapstaden.

En av mina vänner sa, när jag berättade att vi skulle åka dit, men där har ni ju redan varit. Ja just därför, blev mitt svar. Det är en trevlig stad och nu kom vi ner precis innan vintern började. Lite kul med de omvända årstiderna. Hemma var det vår och här höst.

Det är den 14 april då vi hamnade här, men jag har haft lite annat för mig sedan vi kom hem så dessa bilder har fått vänta. Det här området i Kapstaden kallas för Waterfront.

Här har de ramat in Taffelberget men som sagt, så var det moln över det i dag.

Över Nepal och Mount Everest.

Vi blev inte hängandes kvar i luften på resan från Bhutan men eftersom vi hade så fint och klart väder på återresan blev det en hel del bilder där uppifrån ner på Himalaya. Strax efter drinken och maten så meddelar piloten att om vi nu tittar ut på höger sida så kan vi se Mount Everest. Jag spanar ner och där kan man även få en aning om hur höga dessa berg verkligen är för molnen hänger liksom mitt på dem.

Där borta har vi giganten och den klassiska snöröken liggen som en strut ut från bergstoppen.

Då när vi flög där över var det lugnt och en hel del bestigare var nog där nere vid baslägret och kanske också en bit upp för att acklimatisera sig inför sina toppförsök. Sedan kom katastrofen med jordbävningen och lavinerna, där så många omkom och skadades. Undrar om berget blivit något högre nu.

Så var det dags för ett besök i Delhi igen.

En kortvisit den här gången.

Eftersom det hade varit ett haveri av något slag på Kathmandus flygplats före vår avresa till Indien så blev det ändringar i vår resa. De besök vi skulle gjort i Indien efter Bhutan blev lagda till före avresa till Bhutan, därför hade vi nu bara en övernattning här.

Har märkt att det blivit vanligare och vanligare på de olika flygplatser jag besöker med buss vid landning.

Det blev lite  strul när jag skulle in genom passkontrollen, passpolisen ansåg att jag redan hade utnyttjat mitt dubbla visa trots att det klart och tydligt framgick av stämplarna att jag bara varit där en gång. Efter en hel del dividerande så gav han med sig och släppte in mig. Undrar om jag fått sitta kvar på flygplatsen och vänta in de andra om han inte hade gått att övertyga om att han hade fel. Han var inte värd någon blomma, men det var tydligen vi i gruppen, för nu när vi kom ut till vår buss så blev vi blomstersmyckade.

Det första vi ser på vägen in till stan är en stor soptipp bredvid flygplatsen där en familj håller på och letar igenom soporna. Även några barn är där; det är så jobbigt att se när barn far illa.

Gissar på att det är ett nytt flygledartorn som byggs här.

På motorvägen in till Delhi blir det plötsligt stopp i trafiken.

Vår chaufför går ut och skyndar över den starkt trafikerade vägen. Han måste in i det lilla huset till höger för att visa upp sina papper.

Förr hade de vägtull på den här vägen, men det stoppade upp trafiken så fullständigt så den skrotades. Var kanske bra, men det de nu har med kontrollpunkt på andra sidan om sex trafikerade filer verkar något farligt och omständligt.

Han tar sig helskinnad tillbaka och vi anländer till hotellet och beger oss ut på stan.

I parken här finns det djur. Lite ovanligt att se grisar gå omkring där och böka. Grisarna måste vara släkt med vidsvinen för det är håriga och några har även något som liknar betar.

Träffar på en gulligt rosa Tuk-tuk.

Alla andra är grön/röda.

I det här området vimlar det av små barn som tigger.

De är inte lika försynta som barnen i Bhutan, utan är mycket påflugna. Antar att de ser turister som lättfångat byte. En beklämmande och jobbig syn; de har ett liv som de delar med många barn i Indien.

Jag har ingen HD och området vi hamnat i är inte så gästvänligt så vi återvänder till hotellet.

Nästa morgon är det tidig hemresa, utanför fönstret ligger dimman tät.

Vår rumsgranne utanför fönstret plirar lite yrvaket då vi drar undan gardinerna. Den verkar bo på vår fönsterkarm.

Det var inga problem att komma ut genom passkontroll och ingen försökte hålla mig kvar heller, trots problemet med att komma in i  Indien dagen innan.

Vi flyger med Finnair och det var en trevlig bekantskap, kul att de har både glas och servetter med finsk design. Så snygg så det lockar till att unna sig en drink

Äter lite och sover en stund.

När vi vaknar är vi över Ryssland och det är snöigt.

Sedan tar det inte så lång tid innan vi mellanlandar i Finland...

...och kommer hem och laddar för nya äventyr.

Allt har ett slut...

...även en resa i Bhutan tar tyvärr slut.

Vår sista natt i Bhutan bor vi i så här små charmiga stugor.

När vi tittar ut så ser vi åter igen vilken tur vi hade dagen innan för det har snöat under natten. Bergen är vackert vitpudrade med nysnö. Hade vår dag varit i dag för besök vid Tigernästet så hade det blivit en besvärlig och även lite farlig vandring och ritt. Att gå på den stigen i blöta och snömodd kan inte vara kul och rent utav farligt. Men vi har bara några timmar kvar här i detta vackra och speciella land, vi ska resa tillbaka till Indien.

 Bussarna packas och sedan bär det iväg till flygfältet.

På väg till flygfältet blir det lite oroligt en stund för plötsligt är vägen helt blockerad av en stor cementblandare.

Men i Bhutan är inget omöjligt, hela byn verkar plötsligt dyka upp för att hjälpa till med att flytta på kolossen. När det byggs i en by så är det brukligt att alla hjälps åt så det är nog ingen ovanlighet att alla hjälper till.

 På några minuter är vägen farbar igen.

Vi vinkar farväl till den lilla byn...

...och fortsätter mot flygfältet.

Incheckningen på flygplatsen går utan problem även om ordningen är lite omvänd än den vi är vana vid från andra flygplatser. Bagaget röntgas innan du kommer in i själva flygplanshallen. Sedan flyter det på som vid andra platser.

Efter incheckning är det passkontroll men sedan blir det lite annorlunda, för att komma till loungen så får man vända tillbaka igen och när det sedan är dags att gå till planet så är det bara en person som kollar om man har varit vid passkontrollen.

 Jag kikar ner på plattan och där står vårt plan och väntar.

En sista blick ut mot bergen som nu är snöpudrade.

Så är det dags för oss att lyfta.

Vi taxar ut och jag ser att uppe vid utsiktsplatsen över flygplatsen så står det några bussar som vill se planen lyfta.

Även när flygplanen ska lämna flygplatsen så är de tvungna att passa in flygrutten efter bergen så det svänger en hel del när vi ger oss iväg.

Vi följer dalen ut...

..tills vi kommer upp till marschhöjd.

Stråk av snö täcker bergen ner mot dalen.

Även på platser nere i dalen har det kommit snö under natten.

Jag är fascinerad av dessa vägbyggen, hur vägarna slingrar fram utefter bergssidor och över bergskrön.

Här uppifrån kan man verkligen se hur oländig terrängen är och att det ändå har lyckats bygga vägar.

Under oss har vi nu hela Himalayamassivet. Berg så långt ögat når.

Även här uppe på bergskrönen slingrar det sig vägar fram.

Det finns så mycket vackert under oss så det är svårt att slita sig från den utsikten och ägna sig åt något så trivialt som mat.

Fast en GT kan man väl unna sig.

Tigernästet - Vi hade i alla fall tur med vädret.

Att åka till Bhutan utan att besöka Tigernästet, eller  Taktshang Goemba som det heter, är ungefär som att åka till Paris utan att se Eiffeltornet. Det är liksom ett måste, men ett mycket trevlig måste.

Vi kommer fram till den lilla byn som ligger på 2.640 m.ö.h, där stigen upp till Tigernästet börjar.

Här kan man göra ett ganska viktigt val. Vill man gå hela vägen upp eller vill man passa på att rida. Man kan dessutom välja att rida halvvägs upp, dit där det finns ett litet café med fin utsikt mot klostret, eller rida ända upp där trapporna börjar.

Jag hade aldrig ridit förut och när vår svenska guide skrämde upp oss med att det var farligt att rida där. Hon sa hästarna inte var att lita på och att stigen upp var väldigt brant med stup på sidan, då blev jag väldigt tveksam till att rida. Den bhutanesiska guiden sa att det är ingen fara, så vem skulle jag lita på. Jag tänkte att det får bära eller brista; efter mina fotoperationer som jag inte hunnit få tillbaka min forna kondition efter så skulle jag ha små chanser att orka och hinna upp till det eftertraktade målet.  Jag bestämde mig för att inte vara feg utan jag rider åtminstone halvvägs. Dit kostade det 300 BTN vilket är ungefär 43 Skr. En blygsam summa, men skulle jag klara av att hålla mig kvar på hästen. Hästarna såg snälla ut men vi fick order om att inte fotografera på vägen upp för det kunde skrämma hästarna och då jag fick ledarhästen och den dessutom gick lös och jag dessutom hade fullt upp med att hålla mig fast så bestämde jag mig för att lyda det rådet; så från ritten har jag inga bilder.

Hur det gick? Jo, jag klarade av att hålla mig kvar på hästen. Det var lite knepigt då det var nedförslutning inte lika svårt vid uppförslutning för det kändes naturligare att luta sig fram över hästen än bakåt. Jag var stel och spänd de första metrarna speciellt då jag insåg att hästen skulle gå lös hela vägen upp. Men hästen var trygg och snäll och inte ens när den var fram till vattentrågen för att dricka var det några problem. Fast jag hade ett allvarligt samtal med honom om varför han var tvungen att gå allra längst ut mot klippkanten hela tiden. Var det bara för att visa mig hur modig han var eller för att skrämma sk...n ur oss turister. Så klart fick jag inget svar på det och hästmannen sa att det är bara att blunda, men vem vill blunda då utsikten är så magnifik som den var här, jag tittade åt sidan i stället.

Det här är inte min häst men den poserade så fint så den fick vara med ändå, strax ovanför bakdelen av sadeln så syns klostret.

Det här är min häst. Visst är han fin och ser snäll ut. Att rida var så kul så på stående fot så bestämde jag mig för att rida även till nästa anhalt.

Men först tar jag och hästarna en lite paus. Jag går bort till fiket för att få en första bild av Tigernästet. Det ligger insprängt på en klipphylla 3.120 m.ö.h med tvära stup runt omkring. Det byggdes 1692 runt en grotta
där Guru Rinpoche på 700-talet mediterade i tre år, tre månader, tre dagar och tre timmar under sin färd att sprida buddhismen i Bhutan. Enligt legenden sägs det att Guru Rinpoche ska ha flugit på ryggen av en tiger dit för att försvara Bhutan mot en mäktig demon. Där grottan är byggdes senare ett kloster för att hedra honom och det klostret är Tigernästet.

Här har jag även avslutat den andra delen av min ritt. Kul var det att rida och jag kommer säkert att göra det fler gånger nu när premiärritten är avklarad. Längre än hit kan man inte rida för de trappor som återstår klarar inte hästarna av.

Den 19 april 1998 förstördes  stora delar av klostret i en brand. När det renoverades byggdes det en kabinbana dit upp men efter renoveringen monterades den igen. Frågar man varför den inte fick vara kvar så får man svaret: ”Vägen till Taktshang Goemba är en pilgrimsvandring; det finns inga genvägar. Inte ens om man är turist.”

Här är jag på andra sidan om ravinen och höjdmässigt ovanför klostret, ska just börja ta mig nedför de många trappstegen som leder ner till ett vattenfall och en liten bro där man kan komma över till den andra bergssidan.

Jag ger mig i kast med trapporna. Många trappsteg är det.

Trots att jag gått nedför en bit, så är jag fortfarande ovanför Tigernästet.

När jag stannar för att pusta lite så kan man absolut inte att klaga på utsikten. Den är magnifik.

Jag spanar över till andra sidan av ravinen och ser att Rune, Karin och Leif nästan är framme. Starkt gjort, för de har gått hela vägen upp. Rekordet på att gå upp dit är 55 minuter av en munk. För en vanlig normaltränad person så tar det ungefär två timmar och en kvart.

Vägen är kantad av böneflaggor.

Jag traskar på och avancerar på min väg och kommer ner till vattenfallet.

Går över bron och nu bär det iväg uppför igen. Att gå uppför här på hög höjd är ganska tufft och man får stanna och pusta ganska ofta.

På många ställen utefter vandringen så finns det sådana här små ministupor. Det är någon benrest eller aska från avlidna personer som modellerats till dessa toppiga figurer och sedan ställs ut av pilgrimer.

I en del bergsskrevor är det byggt små hus eller hyddor som används för retreat.

Lite närmare.

På andra sidan ravinen ser jag stigen som jag just har tagit mig nedför och det slår mig att snart måste jag även gå den vägen uppför. Ett kul inslag är parabolen.

Porten upp mot klostret är öppen men ser att det finns ett lås.

Utsikt härifrån är lika fin den och även om jag är lite andfådd i den tunna luften så jag känner mig ganska nöjd att ha lyckat komma fram till klostret.

Dags att vända om och gå ner igen men inte bara ner för nu har jag trapporna upp igen på andra sidan. Pust, det var jobbigt med många pauser för att beskåda utsikten, men upp kom jag.

På en del av vägen upp hade jag sällskap med en bhutanes som inte såg tillnärmelsevis trött ut, men då jag stannade för att vila stannade även han, när jag gick så gick han. Inte förrän jag var uppe på krönet så gick han vidare. Han hade tydligen tagit på sig ansvaret att se till att jag klarade mig upp.

Upp kom jag och nu har jag "bara" stigen ner att klara av. Nedför får man inte rida, det är för brant och farligt.

Så det är bara att ta apostlahästarna och börja nedfärden.

Stigen slingrar sig fram och brant är den verkligen på sina ställen, jag är mycket glad över vandringstaven som jag fått låna.

Vet inte om dessa gubbar har någon symbolisk betydelse eller om de bara är klotter.

Jag möter hästar på väg upp.

Det är även hästar på väg ner och då ska man passa sig för de kommer ofta i full fart så det gäller att hålla undan så man inte blir nedputtad utför stupet. Det dammar rejält.

När jag kommer ner till  det lilla fiket tar jag en paus och vilar knäna lite. Fin utsikt även här.

Det är även lite bättre ljus över klostret nu.

Jag får sällskap av en hund och jag har några kex och frågar om den vill smaka. Ja naturligtvis, svarar den!

Var det gott? Mmmm, har du mer?

En sista blick upp mot berget och nästet innan jag hastar vidare nedåt.

Tillbaka på platsen för första anhalten med hästarna. Där möter jag några indiska killar som frågar mig var jag kommer ifrån. Jag är nog lite trött för jag pekar upp mot klostret och säger att jag kommer därifrån fast det de vill veta är från vilket land jag kommer. När de får veta att det är Sverige så tycker de att det är väldigt många svenskar där. Inte så konstigt vi är ju 22 st. och har de frågat alla så kan det verka som många.

Bredden och framkomligheten på stigen varierar och även lutningen.

Jag träffar på en grupp pilgrimer som slagit sig ner för vila, de vill gärna vara med på bild.

De sitter med fin utsikt mot klostret.

Nästa möte är med några unga munkar som är på väg upp till klostret med förnödenheter. När de ser att jag fotar så vill de gärna se bilden.

Det finns uppmaningar om att vara rädd om  naturen. Det tar 100 år för plast att brytas ner.

Ner ner ner för backen ner! det gäller att se sig för hur man sätter ner fötterna för det är inte någon jämn stig vi går på.

Allt som ska upp till kaféerna och klostret måste bäras upp antingen av människor eller hästar. Här kommer  mer förnödenheter på väg upp.

Nu är jag nästan nere och i en backe så blommar det alldeles blått. Lite för trött i ben och knän för att våga sätta mig ner på huk eller lägga mig ner, kommer väl inte upp igen då, så chansar jag med att lägga ner kamera och ta en bild. funkade ju nästan det också. ;)

Här nere har hästarna släppts lösa på bete. Det är de värda efter att ha burit människor upp till dessa höga höjder.

Nu anar jag slutet på vandringen nedför, där borta väntar bussarna.

På oss väntar en picknick i skogen. Några förväntansfulla anar att det kan bli lite provsmakning och det blev det också. En av rätterna var fläsk och det fläsket såg mer ut som om någon tyckt att det var godast med bara fettranden och svålen på fläsket. Kan säga att det tyckte hundarna var bra.

Disken skötte de även om.

En solig och givande dag är nästan till ända. Vi hoppar in i bussarna igen och nu börjar det regna. Så vi hade tur med vädret. Att gå i den backen i regn och lera hade inte varit kul.