Churchill Barriers (Churchillbarriären) - Orkney.

När vår buss, som vi hoppade på i Stromness, hade passerat den lilla byn St Mary's...

...och Churchill Barriers, plingade vi på klockan och hoppade av för att göra ett besök i den italienska kyrkan.

Churchillbarriärerna började byggas 1940 av italienska krigsfångar under andra världskriget. Det var Winston Churchill som kom på den goda iden att bygga en förbindelse mellan "fastlandet", ön Mainland och de södra öarna.

Den egentliga orsaken var ett försvarsverk för att skydda marinbasen Scapa Flow mot de tyska ubåtarna och det skulle i så fall strida emot Genevkonventionerna så den orsaken kunde man inte använda sig av.

Det är rejäla klossar som ligger där. Det finns fyra barriärer byggda mellan de olika öarna och den här vid St Mary's är den första av dem. Den öppnades för trafik 1945.

Men som sagt var, vi hoppade av direkt efter den första barriären eftersom det var den Italienska kyrkan som vi hade för avsikt att besöka. Här vid infarten till kyrkan finns ett minnesmärke med en karakteristiskt profil på.

Strax bredvid där vi kliver av ligger ett litet flygfält. Ett plan lyfter precis och jag slänger upp kameran och får en bild...

...innan vi börjar traska iväg mot kyrkan.

Mer om den i nästa inlägg.

Stromness - Orkney

Stromness är Orkneyöarnas näst största stad. Namnet får mig att tänka på Norge, och det är inte så konstigt för det kommer från det nordiska Straumsnes. Straum kommer av tidvattenströmmarna och Nes betyder udde, så Stromness blir "udden som skjuter ut i tidvattenströmmen".

Vi gör vårt första avhopp av bussen här i Stromness...

...och tar en liten promenad för att få en första titt på staden. Tanken är att vi ska ta en annan linje härifrån sedan, men under tiden vi väntar så kan vi få en kort blick av hur Stromness ser ut. Det första vi får syn på är det pampiga "The Stromness hotel".

Framför hotellet får jag syn på en lite rolig lyktstolpe med inbyggd blomlåda.

Den har dessutom hovar som fötter.

En av stadens stoltheter står staty här. Trots att jag är mycket intresserad av Arktis och dess äventyrare så får jag erkänna att jag inte hört talats om honom. Det är Dr. John Rae.

Den som vill fördjupa sig i hans äventyr kan läsa lite här.

Om Stromness kan man läsa att den består av en huvudgata kantad av stenhus från vilken prång och gränder förgrenar sig. Det stämmer också och det är en mycket smal huvudgata.

De smala gränderna leder ner till havet.

Vi går en liten sväng. Vi är där ganska tidigt så det är inte så mycket folk ute men alla vi möter hälsar med ett glatt "God morning" och ett leende.

Vi går förbi kyrkan.

Det verkar vara tillåtet att parkera alldeles vid ingången till kyrkan.

Nu är det snart dags för vår buss att komma så vi återvänder mot hamnen och färjeterminalen. Här kan man ta färjan över till fastlandet och Scrabster.

En skolklass är ute och tränar rodd.

Ser att det är en fyr långt där borta, det måste vara ön Gremsay som den finns på.

Zoomar in men det är långt dit över.

Stromness är en fin liten stad och vi kommer med all säkerhet att komma hit igen.

Men nu kommer vår buss och vi drar iväg till nya mål. Lite lustigt är att det är samma busschaufför som på den bussen vi åkte hit med.

Hyra bil och åka buss!

För att komma runt lite på Orkney så beslutade vi oss för att hyra en bil och traskade iväg till biluthyrningsfirman. Kan väl säga redan nu att det gick inte så bra, fanns inte en bil att hyra på hela ön. Fem olika uthyrningsfirmor och vi kollade även den i Stromness, men alla bilar var uthyrda. Det var festival i Kirkwall. Jag undrade vad folk skulle med bil till för att vara på festivalen i Kirkwall, stan är inte större än att man lätt kan gå runt hela, fast det fick jag ingen förklaring på.

Jaha, ingen bil vad gör man då? Jo, kollar upp om det går några bussar! Vi fick fatt på en busstabell och såg att bussnätet var rikligt utbyggt på den lilla ön. Vana som vi var från stockholmstrafiken och med rånrisk på bussarna, så undrade vi var och hur man köpte bussbiljett och fick svaret från en förvånad dam på turistbyrån "På bussen av chauffören, så klart!"

Vi bestämde oss för att bli Megarider, då får man åka buss så mycket man vill och orkar i 7 dagar.

Undrar om den här passageraren var megarider eller dayrider?

-Kommer inte bussen snart!

Jodå, det fanns gott om bussar. Bara att välja och vraka och besluta sig för vilken ort som vi skulle besöka först.

Vi hoppar på en buss och köper vår megabiljett.

Ibland hade vi privatchaufför på hela rundan...

... fast oftast hade vi sällskap på bussen.

Träffade på många trevliga människor, inte den här tidningsläsande mannen, men en annan glad man ville bjuda min man på skotsk whisky.

Träffade även på en fripassagerare.

Ibland var vägarna raka och breda.

Ibland var de så smala, backiga och kurviga så att bussen fick stanna vid mötesplatserna för att släppa fram mötande trafik...

...ibland var det vägarbete (fast det fanns det bara på ett enda ställe).

Om det inte regnade och bussfönstren var helt igenimmade...

...så fanns det mycket att se under resans gång.

Men framför allt så träffade vi på så många trevliga busschaufförer, som gärna berättade om sin ö.

Så slutklämmen i det här inlägget är; vilken tur att det inte fanns några lediga hyrbilar för vi hade så trevligt på våra bussturer och fick se så mycket.

Nu har vi i alla fall kommit fram till Stromness, som är en liten färjestad och Orkneyöarnas näst största stad.

En titt på stan...

...eller jakten på väskorna. Ännu vet vi inte var våra väskor befinner sig; om de försvunnit någonstans på vägen och i något av våra byten eller om de bara blev kvar i Aberdeen. Nästa flyg därifrån ska komma in runt halv elva. 

Efter en näringsrik frukost, på Scottish porridge, den första morgonen i Kirkwall gav vi oss ut på stan för att införskaffa lite mer lämpliga kläder än de reskläder som vi nu var hänvisade till i avsaknad på bagaget. Morgontemperaturen var +9 grader och regnet hängde i luften, så nog saknade jag min jacka som ligger i den försvunna väskan och promenadskorna skulle också ha varit sköna att få ta på sig. Men nyfikenheten på Kirkwall tog över så jag drog ihop kavajen och vi drog ut i den svala luften.

Kan inte påstå att det var någon morgonrusning där ute på stan.

Det här är huvudgatan i stan en onsdagsmorgon.

Vi går förbi Sankt Magnuskatedralen, dit in ska vi gå och titta en annan gång.

På The Reel börjar folk redan samlas för en  morgonfika.

Många gatunamn och platser här får en att tänka och associera till Norge, inte så konstigt egentligen för de norska vikingarna  har satt många avtryck på Orkneyöarna.

Kirkwall är en mysig stad och under vår vecka här kommer vi få många erfarenheter av att Orkneys befolkning är mycket trevliga och vänliga.

Många smala gränder...

...och mysiga prång.

Och mjölken kan man få hemlevererad.

De traditionella brittiska brevlådorna och telefonkioskerna finns kvar. Såg att till och med i de små byarna med få hus så fanns det en telefonkiosk.

Dags att besöka lite butiker; kombinationen tandläkare och whisky, ost och vin har jag inte stött på någon annanstans.

En del butiker hade lunchstängt.

Det här var en mysig butik med lokala råvaror.

Badväder kan man inte beskylla det för att vara, såg på det lokala utbudet av badkläder att det behövdes lite varmare och tätare sorter här.

Hur det gick med våra väskor? De kom och levererades till vårt rum vid 16-tiden.

Tog lite semester.

En regnig dag efter midsommar packade vi väskorna och drog iväg. På Arlanda såg vi att det var fler som kommit på samma tanke, fast vi hade tur som kommit dit före innan kön till säkerhetskontrollen växte sig så den nästan nådde från terminal två till femman.

Efter en mellanlandning på Heathrow och med diverse förseningar för vårt anslutningsflyg så var vi på väg mot Aberdeen.

Vi hade planerat så det skulle vara gott om tid i Aberdeen men med förseningen så hade vi bara att skynda oss så fort benen bar över till gaten och flyget vidare. Storleken på flygplanen minskade undan för undan och nu äntrade vi ett litet propellerplan.

Det var med hjärtat i halsgropen och med viss ångest som jag var tvungen att lämna ifrån mig handbagageväskan med min lilla extrakamera, laddare och objektiven. Den fick helt enkelt inte plats i det lilla planet, men mannen som tog hand om den lovade att hantera den varsamt och att den inte skulle kastas omkring. Så bar det iväg.

Kort flygtid men lite förtäring hann de med att servera.

Till att börja med var det molnigt, men när vi närmade oss målet så klarnade det upp lite och det var med spänning jag kikade ner på resmålet.

Lite öar började dyka upp.

Såg en hög och brant kust.

Lite mera land.

...och ändå lite mera land.

Nere på backen igen blev vi invinkade mot en lite barackliknande byggnad...

...som visade sig vara flygplatsbyggnaden.

Trots att flygplanet var fullsatt så gick det fort att tömma det på både passagerare och bagage.

Bagaget kom på bara några minuter, först kom vårt handbagage och min röda väska med fotogrejor såg helt oskadd ut ... men något som inte kom var våra incheckade väskor. De hade inte hunnit med vid bytet i Aberdeen.

Hjälpsam personal tog emot anmälan om våra saknade väskor.

Innan det var klart var det nästan bara vi och vår taxichaufför som var kvar i hallen.

Äntligen var alla formulär ifyllda och vi kunde åka in till stan. Ja jag skulle kanske berätta var vi hamnat. Det står med stora bokstäver på flygplatsbyggnaden. Fast inte de bokstäver vi är vana vid.

Utan tandborste, tandkräm så var det lite tur att Tesco hade öppet till midnatt, så vi skyndade dit för att inhandla lite toalettartiklar. Det var ett kallt och regnigt Sverige vi lämnade och inte var det varmare eller torrare här i Kirkwall på Orkneyöarna, så jag hade gärna velat packa upp min jacka och ta på den istället för reskläderna.