Colca Canyon och Vikunjan

Nu är det dags att ta en tur genom Colcadalen och på Perus högst belägna bilväg. Här kan man om man har tur få se den lite skygga vikunjan. Den var nära att bli utrotad, och ett tag fanns det endast omkring 6 000 djur kvar. Djuret förklarades som utrotningshotat 1974 och då vidtogs skyddsåtgärder. Nu har stammen ökat till ca 125 000 djur, men det anses att faran är inte över ännu.

Efter några timmars färd i bussen så får vi syn på några djur. Jag blir lite irriterad då vi inte stannar för fotografering men vår lokala guide vet mer om dessa djur än vad jag gör. Blir den störd och vid fara kan den springa med en hastighet av 47 km/h och då är det inte så lätt att hinna med att få någon bild.

Hon vet att till motsats till andra kameldjur kan vikunjan inte uthärda längre tider med vattenbrist och hon vet att längre fram så finns det ett vattenhål och vikunjan vistas bara i undantagsfall mer än 2 km från närmaste vattenansamling. Flocken vilar under natten på bergssluttningar och letar på dagen i dalgångar eller på lägre belägna högplatåer efter föda. Där vid vattenhålet träffar vi på en större flock.

Vikunjan är den minsta arten inom kamelfamiljen och ullen räknas som en av världens finaste – den kallas Andernas guld.

I bakgrunden av flocken har vi vulkanberget Misti.

Det ser ganska kargt ut där vi ser djuren.

Förstår att det ändå lockar hit djuren eftersom det inte finns så mycket vatten i det torra området.

Historiskt kan vet man att inkafolket varje år drev tusentals vikunjor till inhägnader för att ta hand om deras ull. Sedan återfick djuren sin frihet.

Det ser ut som om de gillar att bada.

Även att springa runt och busa.

Stannar det bilar och bussar så finns det ofta några försäljare, även så här.

Det färgsprakande Santa Catalinaklostret del 2

Santa Catalinaklostret var så stort och nästan vart man än vände blicken så fanns det något intressant, blev därför väldigt många bilder där i en varierande färgskala.

Blomsterprakt.

En av vråna som hade lite mer avmättande färg

Lite kraftigare färger.

En liten aning om hur stort klosterområdet är.

Klostret har även överlevt jordskalv, men blev skadat vid ett.

Vissa dörrar visar spår av tidens gång.

En sinnrikt utformad vattenränna, håller man för bakom ett av avtappningsrören så fylls karet där med vatten och man kan börja tvätta.      

Ett av klosterrummen. Det var lite större och finare möblerat.

Det rummet hade eget kök.

och en tidig variant av tvättmaskin.

Det här är klostrets stora kök, som även hade en brunn.

En mycket brant trappa leder upp på taket av ett hus.

Där uppe var det magnifik utsikt, både över klosterområdet och staden, men även mot de omgivande vulkanerna.

Jag gick tillbaka till klostret på kvällen för att få en kvällsbild också.

Santa Catalinaklostret i Arequipa

Santa Catalina är ett vackert och historiskt kloster i Arequipa. Här i klostret kan man få se hur nunnorna levde förr i tiden samtidigt som man får se den otroliga arkitekturen och de fina trädgårdarna som omger klostret. Santa Catalina byggdes redan i slutet av 1500-talet och har en lång och spännande historia.

Klostret är den absoluta huvudattraktionen i Arequipa. Fast den som sa så var nog inte så intresserad av att få umgås med och klappa alpackorna, för även om jag tyckte att klostret var väldigt intressant så skulle jag inte ha bytt ut det mot djuren. 

Inga kyrkor eller kloster i Peru kan jämföras med Santa Catalina, som är en komplett stad i staden. Santa Catalina grundades av en rik änka, María de Guzmán, 1580 och vidareutvecklas på 1600-talet.

Under kolonialtiden var det vanligt att rika familjers andra dotter var tänkt att vara en nunna. Flickorna fördes till Santa Catalina redan från tre års ålder. 

 Familjerna tog väl hand om sin dotter i Santa Catalina. Verkar inte som det blev så mycket klosterliv för de rikaste hade upp till fyra pigor, som också tvingades att ständigt stanna i Santa Catalina. Det kom konstnärer och andra dit för att underhålla nunnorna.

Fast år 1871 förändrades en hel del för nunnorna då kom ett påvligt sändebud  och han gillade inte alls det lyxliv som nunnorna levde i det här klostret. Allt förändrads ganska så drastiskt,  nunnorna  skulle enligt honom tillbringa sitt liv i fattigdom och bön, inte med tjänstefolk och underhållning. Nunnornas anställda fick välja mellan att vara på klostret som nunnor eller lämna området.

Utan bidrag från de rika familjerna blev klostret ganska fattigt och  såg inget annat alternativ än att öppna de mesta av området för allmänheten. Därför kunde vi nu besöka det färgrika klostret..

Omkring 20 nunnor bor fortfarande avskilt i norra delen av klostret, men de kan nu både ta emot besökare och lämnar Santa Catalina.                            

Ett riktigt färgstarkt kloster med intresant historia.

Alla platser var inte lika färgrika, men klart intressanta.

Ett av de högre ansedda nunnornas rum.

Blått.                    

Vacker gång.      

Inte bara turister var på besök här, även några lokala poliser tittade in.

Dekor i taket.   

Blomsterprakt.                       

Eftesom det var så färgrikt här vid klostret kommer det lite fler bilder senare.

Arequipa - Den vita staden.

Arequipa är den näst största staden i Peru med sina en miljoner innevånare, den är även känd som "Den vita staden" för dess vackra vita väggar av vulkanisk sten. Eftersom staden ligger på 2380 meter över havet kan besökare som anländer från kustområdet ibland behöva ta det lugnt och vila ett par timmar för att vänja sig vid den tunna luften. Fast ännu så länge kände vi inte av höjdskillnaden.

Arequipa centrum är placerat på Världsarvslistan av UNESCO och där finns många barrockkyrkor och herrgårdar från kolonialtiden.         

Torget i staden är vackert omgivet av dessa vita hus och torget liknar mer en park.

Några stora fåglar som jag tror är någon sorts gam, seglade ovanför oss. Är det någon som vet vad det är för art så berätta det gärna.

Några av dem slog sig ner högst uppe på kyrkan vid torget.

Vi slank iväg för en lunch istället.

Har man inte trafikljus så går det lika bra med mänskliga vägvisare. De här två stod och visade bilisterna hur de skulle köra med hjälp av skyltar med pilar på.

 I parken var det gott om duvor.

Trött efter dagens slit.

Alla hus är inte vita, det fanns några gula också.

Husen runt den lilla parken hade fina valvgångar.

Vi försökte gå in i kyrkan för att titta, men turister fick inte gå in där.

Verkade inte vara så många andra som fick komma in heller, för prästerna där man kunde bikta sig och samtala satt utanför kyrkan.

Vi tog en promenad istället.

Arequipa - Staden med den eviga våren.

En tidig morgon tar vi flyget till Arequipa, lämnar Lima som ligger vid havsnivå och beger oss till lite högre höjder.

Inte så väldigt högt för Arequipa ligger på 2.380 m.ö.h, den omges av tre vulkaner. Innan vi beger oss till själv staden åker vi för att beundra utsikten mot de tre vulkanerna. Här i utkanten ser det inte ut som så mycket stad och det ser mer ut som om det är ett område under uppbyggnad, men så här är det på många ställen i Peru. Man bygger så länge pengarna räcker och så bor man där i väntan på att få råd att bygga mer.

Fast en del hus ser riktigt fina och helt klara ut.

Det som ser ut som en fågelskrämma ute i odlingen är faktiskt en människa som är ute och skördar.

 Vi har kommit till Mirador de Carmen Alto och här har vi en fin utsikt över de tre vulkanerna. Stiligast är El Misti, "en stilig man". Den hade sitt senaste utbrott 1784, men det pyser lite då och då i den.

De två andra vulkanerna som omger staden heter Chachani och Picchu Picchu. Ariquipa betyder platsen som brer ut sig bakom toppen.

Det är frodigt och vackert här med många odlingar och klimatet är så gynnsamt så man får tre skördar per år.

Vi beundrar utsikten...

...får smaka på lite lokala produkter. Här kommer vår lokala guide Beatrice med lite dryck på maka rot. En växt som har sina anor från Inkatiden och lär ha en hel del goda egenskaper, bl.a ökad styrka, mer energi, uthållighet, och sexuell funktion. Den var inte speciellt god så risken är nog inte så stor att man dricker den i stora mängder.

Så här ser roten ut.

Godare var då passionsfrukten.

Ibland säger man åt någon att dra dit pepparn växer och det borde inte upplevas så illa, för jag åker gärna till Peru och Arequipa. Här växer den röda pepparn.

Mimosa.

Fina fåglar har de här också.

En lite större flygande farkost.

Vi lämnar utsiktsplatsen och åker vidare.