Italian Chapel - Orkney

Den Italienska kyrkan är ett kapell som ligger på Lamb Holm på Orkneyöarna. Den byggdes av italienska krigsfångar under andra världskriget. De var där för att bygga Churchillbarriärerna.

Det var en höstdag i oktober 1939 som den tyska Ubåten U47 smög in i sundet vid  Scapa Flow, där slagskeppet HMS Royal Oaks låg för ankar. En torpedattack gjorde att det stora slagskeppet sjönk till botten på bara några minuter och med en förlust av 833 man. Den attacken var upprinnelsen till att börja bygga barriärerna. Fast då hette det att man skulle bygga "vägbankar" för  att knyta de södra öarna till fastlandet Orkney.  Men bygget gick trögt eftersom det fattades arbetskraft...

...så i början av 1942 hämtades det italienska krigsfångar dit för att hjälpa till med bygget. Många läger byggdes här i backarna där det nu finns ett litet flygfält och där korna nu går omkring och betar. Den som är intresserad kan se på den här lilla kartan hur det såg ut då.

Nu går korna lugnt här och betar och verkar inte bry sig om de historiska vingslagen i området eller de flygplan som verkar att mest för nöjes skull cirkla runt här.

Planet som jag såg lyfta när vi klev av bussen kom tillbaka och jag tror nästan att de såg att jag fotograferade dem.

I  september 1943 när Italien kapitulerade till de allierade, så förändrades dessa krigsfångars status och de fick större frihet och även lön för sitt arbete. Italienarna önskade en ordentlig plats för tillbedjan och med hjälp av padre Fader Giacobazzi och Domenico Chiocchetti övertalades då lägerchefen, Major TP Buckland så att de skulle få bygga ett kapell på Lamb Holm. De fick då två "Nissen huts" (valvformade skjul) att bygga om till ett kapell under förutsättning att de gjorde allt arbete utanför arbetstid. Det var så grunden lades för Orkneys mest besökta attraktion.

Här möts vi av den italienska flaggan.

Med tanke på att den här kyrkan är byggd till största delen av återvunnet material så är det en helt fantastisk skapelse.

I backen ovanför betar korna och iakttar turisterna som strömmar till.

Efter att ha läst all information på tavlorna utanför så går vi in.

Domenico Chiocchetti som gjort det mesta av dekoren inne i kyrkan och det mesta är gjort av skrot som de hittat i omgivningen så är det ett helt otroligt arbete som utförts här. Även med tanke på den bergänsade tiden som han hade till sitt förfogande. Han stannade kvar på ön för att bygga klart kapellet även om de andra fångarna släpptes strax efter krigets slut. Han avled år 1999 efter att ha besökt sitt livsverk flera gånger.

Domenico Chiocchetti (då bosatt i Moena, Italien) återvände till Orkney för att hjälpa till med ett restaureringsprojekt. Han stannade i tre veckor och utförde en mängd olika reparationer och innan han reste hem igen skrev han ett brev till folket i Orkney där han sade: “The chapel is yours - for you to love and preserve. I take with me to Italy the remembrance of your kindness and wonderful hospitality.  I thank the authorities of Kirkwall, the courteous preservation committee, and all those who directly or indirectly have collaborated for the success of this work and for having given me the joy of seeing again the little chapel of Lambholm where I, in leaving, leave a part of my heart”. - Domenico Chiocchetti - 11 th April 1960."Kapellet har bara använts under en mycket kort tid, men det står i dag som en fantastisk bevis på människans strävan att övervinna motgångar och ett engagemang för sin tro.

Vi hade tur när vi var till det lilla fina kapellet, för när vi gick ut så kom det en stor buss med passagerare från ett kryssningsfartyg som valt kyrkan som utflyktsmål. Vi gick ner till den lilla vinbutiken som ligger nere vid infarten och botaniserade bland deras hemgjorda fruktviner. Många utsökta sorter hade de och en tjusig flaska med innehåll med smak åt portvinet "Grådask" slank ner i vår kasse. En trevlig souvenir att ta med hem.

Sedan traskade vi upp till vägen och ställde oss vid vägkanten för att vänta in bussen. Någon busshållplats fanns det inte där och behövdes inte heller, för här på Orkney ställer man sig bara någonstans utefter bussens färdväg och där stannar den för att plocka upp passagerarna. Likaså släpptes folk av vid sina hus och inte där det fanns en förutbestämd hållplats.

Lite blommor fanns det i diket där vi stod.

Jag kastar en sista blick över till  St Mary's innan vår buss kommer, och blir något förvånad då jag kliver på bussen och det är samma förare även denna gång som på de två andra sträckorna vi åkt i denna dag.

                                                            Föregående om Orkney

Churchill Barriers (Churchillbarriären) - Orkney.

När vår buss, som vi hoppade på i Stromness, hade passerat den lilla byn St Mary's...

...och Churchill Barriers, plingade vi på klockan och hoppade av för att göra ett besök i den italienska kyrkan.

Churchillbarriärerna började byggas 1940 av italienska krigsfångar under andra världskriget. Det var Winston Churchill som kom på den goda iden att bygga en förbindelse mellan "fastlandet", ön Mainland och de södra öarna.

Den egentliga orsaken var ett försvarsverk för att skydda marinbasen Scapa Flow mot de tyska ubåtarna och det skulle i så fall strida emot Genevkonventionerna så den orsaken kunde man inte använda sig av.

Det är rejäla klossar som ligger där. Det finns fyra barriärer byggda mellan de olika öarna och den här vid St Mary's är den första av dem. Den öppnades för trafik 1945.

Men som sagt var, vi hoppade av direkt efter den första barriären eftersom det var den Italienska kyrkan som vi hade för avsikt att besöka. Här vid infarten till kyrkan finns ett minnesmärke med en karakteristiskt profil på.

Strax bredvid där vi kliver av ligger ett litet flygfält. Ett plan lyfter precis och jag slänger upp kameran och får en bild...

...innan vi börjar traska iväg mot kyrkan.

Mer om den i nästa inlägg.

Stromness - Orkney

Stromness är Orkneyöarnas näst största stad. Namnet får mig att tänka på Norge, och det är inte så konstigt för det kommer från det nordiska Straumsnes. Straum kommer av tidvattenströmmarna och Nes betyder udde, så Stromness blir "udden som skjuter ut i tidvattenströmmen".

Vi gör vårt första avhopp av bussen här i Stromness...

...och tar en liten promenad för att få en första titt på staden. Tanken är att vi ska ta en annan linje härifrån sedan, men under tiden vi väntar så kan vi få en kort blick av hur Stromness ser ut. Det första vi får syn på är det pampiga "The Stromness hotel".

Framför hotellet får jag syn på en lite rolig lyktstolpe med inbyggd blomlåda.

Den har dessutom hovar som fötter.

En av stadens stoltheter står staty här. Trots att jag är mycket intresserad av Arktis och dess äventyrare så får jag erkänna att jag inte hört talats om honom. Det är Dr. John Rae.

Den som vill fördjupa sig i hans äventyr kan läsa lite här.

Om Stromness kan man läsa att den består av en huvudgata kantad av stenhus från vilken prång och gränder förgrenar sig. Det stämmer också och det är en mycket smal huvudgata.

De smala gränderna leder ner till havet.

Vi går en liten sväng. Vi är där ganska tidigt så det är inte så mycket folk ute men alla vi möter hälsar med ett glatt "God morning" och ett leende.

Vi går förbi kyrkan.

Det verkar vara tillåtet att parkera alldeles vid ingången till kyrkan.

Nu är det snart dags för vår buss att komma så vi återvänder mot hamnen och färjeterminalen. Här kan man ta färjan över till fastlandet och Scrabster.

En skolklass är ute och tränar rodd.

Ser att det är en fyr långt där borta, det måste vara ön Gremsay som den finns på.

Zoomar in men det är långt dit över.

Stromness är en fin liten stad och vi kommer med all säkerhet att komma hit igen.

Men nu kommer vår buss och vi drar iväg till nya mål. Lite lustigt är att det är samma busschaufför som på den bussen vi åkte hit med.

Hyra bil och åka buss!

För att komma runt lite på Orkney så beslutade vi oss för att hyra en bil och traskade iväg till biluthyrningsfirman. Kan väl säga redan nu att det gick inte så bra, fanns inte en bil att hyra på hela ön. Fem olika uthyrningsfirmor och vi kollade även den i Stromness, men alla bilar var uthyrda. Det var festival i Kirkwall. Jag undrade vad folk skulle med bil till för att vara på festivalen i Kirkwall, stan är inte större än att man lätt kan gå runt hela, fast det fick jag ingen förklaring på.

Jaha, ingen bil vad gör man då? Jo, kollar upp om det går några bussar! Vi fick fatt på en busstabell och såg att bussnätet var rikligt utbyggt på den lilla ön. Vana som vi var från stockholmstrafiken och med rånrisk på bussarna, så undrade vi var och hur man köpte bussbiljett och fick svaret från en förvånad dam på turistbyrån "På bussen av chauffören, så klart!"

Vi bestämde oss för att bli Megarider, då får man åka buss så mycket man vill och orkar i 7 dagar.

Undrar om den här passageraren var megarider eller dayrider?

-Kommer inte bussen snart!

Jodå, det fanns gott om bussar. Bara att välja och vraka och besluta sig för vilken ort som vi skulle besöka först.

Vi hoppar på en buss och köper vår megabiljett.

Ibland hade vi privatchaufför på hela rundan...

... fast oftast hade vi sällskap på bussen.

Träffade på många trevliga människor, inte den här tidningsläsande mannen, men en annan glad man ville bjuda min man på skotsk whisky.

Träffade även på en fripassagerare.

Ibland var vägarna raka och breda.

Ibland var de så smala, backiga och kurviga så att bussen fick stanna vid mötesplatserna för att släppa fram mötande trafik...

...ibland var det vägarbete (fast det fanns det bara på ett enda ställe).

Om det inte regnade och bussfönstren var helt igenimmade...

...så fanns det mycket att se under resans gång.

Men framför allt så träffade vi på så många trevliga busschaufförer, som gärna berättade om sin ö.

Så slutklämmen i det här inlägget är; vilken tur att det inte fanns några lediga hyrbilar för vi hade så trevligt på våra bussturer och fick se så mycket.

Nu har vi i alla fall kommit fram till Stromness, som är en liten färjestad och Orkneyöarnas näst största stad.

En titt på stan...

...eller jakten på väskorna. Ännu vet vi inte var våra väskor befinner sig; om de försvunnit någonstans på vägen och i något av våra byten eller om de bara blev kvar i Aberdeen. Nästa flyg därifrån ska komma in runt halv elva. 

Efter en näringsrik frukost, på Scottish porridge, den första morgonen i Kirkwall gav vi oss ut på stan för att införskaffa lite mer lämpliga kläder än de reskläder som vi nu var hänvisade till i avsaknad på bagaget. Morgontemperaturen var +9 grader och regnet hängde i luften, så nog saknade jag min jacka som ligger i den försvunna väskan och promenadskorna skulle också ha varit sköna att få ta på sig. Men nyfikenheten på Kirkwall tog över så jag drog ihop kavajen och vi drog ut i den svala luften.

Kan inte påstå att det var någon morgonrusning där ute på stan.

Det här är huvudgatan i stan en onsdagsmorgon.

Vi går förbi Sankt Magnuskatedralen, dit in ska vi gå och titta en annan gång.

På The Reel börjar folk redan samlas för en  morgonfika.

Många gatunamn och platser här får en att tänka och associera till Norge, inte så konstigt egentligen för de norska vikingarna  har satt många avtryck på Orkneyöarna.

Kirkwall är en mysig stad och under vår vecka här kommer vi få många erfarenheter av att Orkneys befolkning är mycket trevliga och vänliga.

Många smala gränder...

...och mysiga prång.

Och mjölken kan man få hemlevererad.

De traditionella brittiska brevlådorna och telefonkioskerna finns kvar. Såg att till och med i de små byarna med få hus så fanns det en telefonkiosk.

Dags att besöka lite butiker; kombinationen tandläkare och whisky, ost och vin har jag inte stött på någon annanstans.

En del butiker hade lunchstängt.

Det här var en mysig butik med lokala råvaror.

Badväder kan man inte beskylla det för att vara, såg på det lokala utbudet av badkläder att det behövdes lite varmare och tätare sorter här.

Hur det gick med våra väskor? De kom och levererades till vårt rum vid 16-tiden.