Mera Mariefred

Ingen ångbåt i sikte i dag, men Kölnholmens väntpaviljong står här och väntar på att båtsäsongen ska börja.

Vi går ner till bryggan och hälsar på alla änder som samlats där.

Kyrkan, på sin höjd, syns över hela stan.

Härifrån ser kyrkan rund ut.

Strömming skulle ha varit gott, men jag får väl återvända till sommaren.

Spårsnö eller bara mönster.

Bra med tydliga förklaringar, men...

Man får ta det med ro på vintern.

Hittar ljugarbänken, det finns en skylt bredvid som berättar att här har funnits en ljugarbänk sedan lång tid tillbaka. Är nog många sanna och mindre sanna berättelser som förtäljts där. I Italien sägs det "se non è vero, è ben trovato", även om det inte är sant så är det i alla fall bra sagt. 

En skön och solig promenad utefter stranden på den stadiga träbryggan.

Snygg grind med passande motiv.

Vi gick och gick i mysiga Mariefred ända till solen gick ner.

__________________________

Catedral de São Sebastião do Rio de Janeiro.

Den här pampiga och lite speciella katedralen byggdes mellan år 1964 och 1979  och ligger nere i Rios centrala delar. Katedralens diameter är 96 meter och högsta höjd är 75 meter.

Katedralen är designad av Edgar Fonseca i en mycket modern stil liknar som mayafolkets pyramider i stilen.

Dagen har hitintills bjudit på regn och ganska så molningt, men nu så klarnar det upp lite och vi får en skymt av Jesusstatyn uppe på berget Corcovado.

Nu går vi in och kikar på katedralen.

Det är söndag och mässa pågår så vi tassar runt lite försiktig i de bakre regionerna av kyrkan.

Klicka gärna på den här länken för att vara med på en liten del av mässan.

Eftersom det är katolsk kyrkoordning och på portugisiska så förstår jag inte så mycket av vad som händer.

Stora och färgrika fönster.

Väggarna är genombrutna för att släppa in luft och ljus, rutorna och vinklarna gör att det inte regnar eller stormar in.

Taket med sitt ljusinsläpp och belysning är utformat som ett kors.

Utanför speglas katedralen i det moderna huset.

Huset med de ovala fönstergluggarna är en skola, i Brasilien har hundratals liknande skolor byggts.

__________________________________________

Från Zürich flyger vi över Alperna.

Vi lämnar Zürich.

Flyger över Alperna och dess snöklädda berg. På min sida i flygplanet skiner solen med all sin styrka och bilderna blir bara solblänk och fönsterspeglingar I motljuset.

Så jag räcker över kameran till maken som sitter på andra sidan mittgången. Det är ett litet flygplan med bara en stol på vardera sida om mittgången. 

Nu är det snart dags att landa i Florens.

Jag har fått tillbaka kameran.

Så var vi framme och här ska vi bo några dagar...

...och har den här utsikten utanför fönstret. Den kupolen är ett bra riktmärke när vi ska hitta tillbaka till hotellet.

Palace in Birsay - Orkney.

På dagens bussresa har vi kommit till den lilla byn Birsay. Bussen gör ett kort uppehåll där och vi frågar vår trevliga bussförare om vi hinner kuta iväg och titta på den stora ruinen som finns där intill. Javisst svarar hon, jag står här i sju minuter.

Så vi hastar iväg. Vi, det är några megariders som är med på just den här turen.

Earl Robert Stewart var oäkta son till James V och blev 1564 utnämnd som kunglig Earl av Orkney och Shetland. Han flyttade till Orkney och lät bygga sitt palats här i Birsay.

Över dörren placerade han en inskription (den finns tyvärr inte bevarad): "Robertus STEUARDUS Filius JACOBI 5ti REX SCOTORUM HOC AEDIFICIUM INSTRUXIT" ("Robert Stewart, son till James V, kung av Skottland, beställde denna byggnad").  Användningen av "rex" snarare än "regis" gjorde att det verkar som om kungen var Robert själv, inte hans far, och det var tekniskt sett ett förräderi.  Det kan ha varit avsiktligt, för Robert styrde sin nya domän som om han var kung. Han var ingen älskad "kung" och öborna klagade bittert över hans hårda och tyranniska styre och nu står slottet, eller rättare sagt ruinen av byggnaden, här som ett monumentet av Robert kungliga anspråk och hans förtryck av folket i Orkney. Robert efterträddes av sin son Patrik som visat sig vara ännu mer tyrannisk, det var han som gick under namnet "Black Patie" som hade sitt palats i Kirkwall.

Byn Birsay är inte så stor men de har en fin liten kyrka, S:t Magnus kyrkan. Den har anor från tusentalet och lär ha varit platsen för Orkneys första katedral. Tyvärr så räckte inte våra sju minuter till för ett besök där inne i kyrkan och väntetiden till nästa buss var för lång för att stanna kvar.

Det fanns inte så mycket mer än ruinen, kyrkan och den här lilla butiken med mack att roa sig med i byn, så vi drog vidare med bussen vi kom med.

En bit ifrån Birsay finns det en obebodd ö, Brough of Birsay, dit man kan gå vid lågvatten och på den ön finns det en mycket gammal bosättning.

Vill man ta sig ut till ön så fungerar det inte så bra när man är beroende av de regionära bussturerna.

Där ute på ön finns det också en fyr, den syns på långt håll.

Det är inte lätt att fotografera från bussen, men i den här bilden så ser jag att jag fått med några kaniner i förgrunden.

Branta klippor är det på sydsidan av ön och där häckar det mängder av fåglar. Fast dit kommer vi inte.

Fyren inzoomad.

Bussturen fortsätter och en tornliknande byggnad dyker upp.

Det är Kitchener Memorial, ett minnesmärke över kryssaren HMS Hampshire som under befäl av Lord Kitchener, led skeppsbrott här i närheten.

Det var i juni 1916 och av de 667 officerare och män ombord, överlevde endast 12. Det finns tydligen en mängd teorier om den händelsen, som skulle kunna bli till en hel roman. Det lär vara fin utsikt uppifrån kullen som tornet står på.

S:t Magnuskatedralen

Fortsätter med temat kyrka i dag, fast det här är en något större variant och med en annan historia. Den här har rötter tillbaka till vikingatiden.

S:t Magnuskatedralen, som ligger i hjärtat av Kirkwall, dominerar verkligen stadsbilden. Den imponerande katedralen i röd sandsten började byggas år 1137 på uppdrag av den norske jarlen Ragnvald till minne av sin mördade farbror Magnus, som mördades av sin kusin år 1117. Mellan 1154 och 1472 var ärkebiskopen i Nidaros (Trondheim) även ärkebiskop över Orkney.

Vi går in i kyrkan och tittar. Just nu när vi är här så pågår det en festival S:t Magnusfetivalen. Det här är ingen festival med öltält och stojande ungdomar utan det är mer musik, dans och konst, och inne i kyrkan håller några musiker på att öva då vi kommer in.

Jag smyger tyst runt för att inte störa musikerna.

Vi får njuta av lite vacker musik då vi går runt och tittar.

Polaräventyraren John Rae är tydligen en stor lokal hjälte. Han stod staty i Stromness och här inne i kyrkan har han fått sin viloplats med en pampig skulptur, med geväret vid sin sida.

Här vilar också en annan av ortens hjältar, William Henryson.

Det här är första gången jag ser ett vikingaskepp på ett altare.

Vi går även tillbaka till katedralen en annan dag då festivalen är över och man kan se hur det ser ut i kyrkan i vanliga fall.

Här satt musikerna vid förra besöket.