Haväng

Eftersom vi ändå var uppe på benen och ute så passade vi på att åka till Haväng också. Det var så svalt och skönt så det gällde att passa på. Solen hade hunnit upp en bra bit men ljuset kändes fint ändå.

Vi parkerar bilen och hittar en spångad stig som för oss ut mot havet.

Ser att vi inte är först på plats, en ensam fotograf står nere vid strandkanten och lite längre bort ser vi en person som brer ut sin handduk och försvinner ner i en sandgrop. Gissar att han kommer få en fin dag där på stranden.

Solen har tagit sig en liten bit ovanför horisonten och brer ut sin solgata över vågorna.

Den lågt stående solen målar även resterna efter beredskapstiden i guldskimmer.

Borta vid "backarna" var det bara kornas råmande och fågelkvitter som störde tystnaden, jo jag hörde och såg en GB-glassbil som for förbi också. Den extrema värmen då gjorde väl att det behövdes fylla på i glassförråden lite varstans. Här är det mer ljud, vågorna brusar in och rasslar rytmiskt omkring i stenarna på stranden.

Vågornas avslut slätar ut sanden och polerar stenarna mjuka och rundade, lite lockande att ta av både skor och strumpor och vandra i vattenbrynet. Men havet är kallt och solen värmer inte så mycket så jag avstår.

Även här ser jag en del fåglar som flyger över ängarna, fast de är långt borta.

De söker kanske sällskap med tältarna där borta, eller har de spanat in deras matförråd.

Solen lyser upp ängarna alltmer och det är spännande att se hur ljuset förändras i de olika fälten.  Åt ena hållet ser gräset gult ut och åt andra hållet skiftar det mer i rött.

 Vi spanar också in Havängsdösen.

På många ställen finns det informativa skyltar om vad det är man ser och så även här. Visst är det trevligt att få veta lite historik om platser man aldrig varit på. Här är skylten också välbevarad och helt fri från klotter.

Morgonen börjar nu övergå i dag så vi beslutar oss för att återvända till vårt gästis.

Just som vi tänker åka därifrån får vi syn på att det rör sig på ängen, först ser man en och när man tittar närmare så vimlar det av kaniner på ängen.Finns minst elva stycken på den här bilden.

Står man alldeles stilla så kunde man efter ett tag se dem kika upp ur hålen för att speja om kusten var klar.

En alldeles vanlig häst...som är alldeles ovanligt vig.

Sedan åkte vi tillbaka till Brösarps gästis, vilade en stund innan det serverades en riklig frukost.

Strandfynd.

Pite havsbad och lite till.

Nästa stopp blev inte inne i Piteå utan vid Pite havsbad. Där var det härligt tomt och öde. Det första jag ser är en hälsning i sanden, från ovan...känns så åtminstonde.

Sommarens strandlekar med byggande av sandslott börjar bli helt utplånade.

Inte ens en fågel är här i dag men de har lämnat lite spår efter sig.

Vågornas stilla kluckande bildar också mönster.

Kaffet i den här koppen har med all säkerhet kallnat för länge sedan.

Bänken är tom, hela stranden är tom, ödslig och vacker.

Uppe vid hotellet och inomhusbadet ser det också ödsligt ut.

Vi for vidare...

...och hamnade i Umeå.  Det här är rådhuset.

 Solen sken och det var dags för lite lunchpaus.

Umeå brukar kallas för "Björkarnas stad", hittade en björk med lite annorlunda dekoration.

Nästa 5 minutersstopp är i Örnsköldsvik, som för övrigt är en av de få städer i Sverige som fått sitt namn efter en icke kunglig person. Staden har fått sitt namn efter landshövdingen Per Abraham Örnsköld. Här hittar vi lite meningar om livet.

Mitt i staden har de en hoppbacke.

I god tid till middagen anländer vi till vårt natthärbärge nära Högakusten bron. Björkudden en favoritplats att bo på.

Här är maten utsökt god och med promenadvänliga omgivningar.