Murmansk, visum och hemresa.

Att resa i Ryssland är inte så lätt.  Förberedelserna för det här äventyret började redan hemma i Sverige. För att få komma till Murmansk, även om det bara rör sig om en transport från flygplatsen till hamnen, så måste du ha visum. Är man lite bekväm kan man använda sig av ett ombud, men jag tyckte att ska man iväg på en expedition till Nordpolen så borde man klara av att söka visum på egen hand.  Alla intyg om att vi hade boende ordnat och vad vi skulle göra där var fixat och översänt av Quark Expedition. Så med pass, foton och en en hel bunt papper begav jag mig iväg till ryska ambassaden. Kollade innan vilken tid de öppnade och var där strax innan, i god tid trodde jag. Där vid ambassaden var det full kö. ...Utanför. 

Det stod en bastant vakt utanför dörren och släppte in folk en eller två åt gången. Det var en lite kylig majdag och vädret slog om till kyla och regn, så där stod jag och frös i alldeles för tunn jacka...men vadå jag ska ju till Nordpolen, och tänk på hur polarfarare har frusit på väg dit, så inte ger man upp för lite kyla.

Kön bakom mig växte men kön framför verkade aldrig ta slut, men så äntligen stod jag längst fram och väntade bara på att vakten skulle öppna dörren och släppa in mig. Det var bara en halvtimme kvar av öppettider. Då kommer vakten ut och jag tror att nu är det min tur.

Då säger han; "Ni kan gå hem nu, vi stänger!"  Men HALLÅ! Här har jag stått och väntat och frusit i en och en halv timme, så här kan ni inte göra. Men det kunde de.

Nästa dag var jag där i mycket god tid och stod längst fram vid grindarna då de öppnade Och fick komma in relativt snabbt. Trots att damen som tog emot min ansökan inte riktigt förstod var jag skulle bo i Ryssland så fick jag mitt visum och eftersom det var klart att hämtas ut den 6 juni, då allt annat förutom ryska ambassaden var stängt så var det ingen kö då.

Jag fick mitt visum.

Vid ansökan om visum bör man vara noga så att man ansöker rätt visum, så att man inte gör som de två i vår grupp som kom från Brasilien. När de kom till Helsingfors några dagar före avresan till Murmansk, tyckte de att det kunde vara trevligt att ta en tripp över till St. Petersburg eftersom de nu var så nära.

 Visum hade de ju redan. Tyvärr hade de inte tänkt på att ansöka om dubbelt visa, så när de kom till Murmansk var deras visa redan utnyttjat.  Jag behöver väl inte säga att det var två mycket ledsna personer som fick resa tillbaka med vändande plan till Helsingfors. Ryssarna släppte inte in dem.

Mycket text och lite bilder, inte min stil men av förklarliga skäl har jag inga bilder på det här. Vissa ställen får man inte fotografera på. På flygplanet till Murmansk fick vi en blankett och uppgifter om att fylla i den mycket noggrant med allt vi hade med oss i bl.a kamerautrustning. Jag satt och plitade ner allt mycket noga eftersom det skulle vara viktigt att allt var antecknat för att utresan sedan skulle gå så smidigt som möjligt. Ingen berättade att det skulle vara i två exemplar dessutom. Det fick vi veta vid tullgenomgången, så det var bara att plita ner en till lista. Allt skulle antecknas. Sedan stämplades det på alla papper. Filmtemets utrustning fotograferade de dessutom av, alla firmamärken på kameran också. Viktigt var också att spara det stämplade pappret med förteckningen.

Sedan släpptes vi igenom med stämplar både på förteckning och i pass.

Vi fick en liten kort rundtur med bussen Sputnik.

Murmansk såg ungefär lika trist ut som vädret var den dagen. Vi fick se det som ryssarna ansåg viktigast. En 30 meter hög staty av den "okände soldaten". Ett minnesmärke över de som stupade i "De stora patriotiska krigen". Här brinner en evig eld.

Men allt det där var för två veckor sedan och nu är hela äventyret avklarat och vi har bara själva resan åter till Helsingfors kvar. Kanske inte bara eftersom det gäller att ha sitt pass och förteckning redo. Först lite väntan innan vi fick komma till inchekning och passkontroll.

Undrar så varför alla dessa papper skulle fyllas i och varför det var så noga med att ha dem kvar. Vid säkerhetskontrollen, där man brukar lägga upp handbagage och sina ytterkläder. Där lastades allt bagage upp. Resväskor och handbagage om vart annat. Det tjöt och larmade hela tiden men personalen viftade bara förbi oss. Vid metalldetektorbågen var det samma sak, det tjöt i larmet hela tiden men ingen brydde sig och viftade förbi oss när vi undrade. Passen kollades lite flyktigt och min förteckning ville ingen se. Sedan lite mer väntan i ett litet väntrum.

Vårt plan kom och hämtade oss och vi kom till Helsingfors utan problem.

Där rådde ett organiserat kaos innan alla förstod att alla väskor togs om hand och kördes till hotellet.Att ta sig till Nordpolen är säkert en dröm för många och var det även för mig.

Tänker man sig en expedition dit så ser man ofrånkomligt slit och umbäranden,
förfrusna tår och fingrar och en lång strapatsrik skidtur framför sig.
Trodde det var en ouppnålig dröm, eftersom åren rann iväg och skida dit inte var något
alternativ för mig.
Men sommaren 2007 så gick ändå min dröm i uppfyllelse. Tack vare den atomdriven isbrytare, Yamal, med 75.000 hästkrafter som bröt sig fram genom is och åter is upp mot "The top of the world".

Ett helt fantastiskt äventyr i de vita vidderna. Lycklig, glad och nöjd är jag över att ha fått vara med om denna upplevelse, det var värt varenda krona. En dröm är uppfylld.

I Helsingfors var det sommar. Lite ovant efter att ha gått i vinterkläder i två veckor.

Vita berg och snöklädda byar.

Lite svårt att veta när det är dag eller natt när man flyger över olika tidszooner men när jag öppnar gardinen framför fönstret ser jag att där vi är just då är det dag igen.

Vi flyger över vita snöklädda berg, här uppifrån luften är det så vackert. Men det är svårt att fånga det på bild genom ett smutsigt flygplansfönster.

Ser att det inte är öde land där nere. En stor väg skär genom landskapet och jag tycker det ser ut som en by där också.

Mer vägar och större samhällen tittar fram mellan bergen.

Berg är så vackert tycker jag.

Snön börjar avta och kikar man i högra kanten på den här bilden så skymtar man faktist en välbekant mur, som enligt sägnen ska kunna ses från månen. Förstår när jag ser den på min bild att det är ganska omöjligt för jag fick förstora bilden ganska mycket för att se att jag fått med den på bild.

Landskapet blir strax helt annorlunda. Vi lämnar bergen bakom oss och kommer in över bebyggda trakter. Det byggs nya bostadsområden, vägar och broar. Ser lite märkligt ut med stora vägar som slutar i intet.

Och vägar med otroligt skarpa kurvor.

Det är inte bara jag som nyfiket spanar ut på landet som vi ska strax ska landa i.

Vi landar på  Beijing Capital International Airport och vrider klockan 7 timmar frammåt. Så istället för fyra på natten är den elva på förmiddagen.

På flygplatsen blir vi mötta och lotsade genom alla kontroller. Där vandrar min väska iväg och jag kan lirka upp min lilla kameran ur fickan.

Tåg ska vi också åka...

Väskorna kommer.

Där har vi vårt hotell.

Ut och resa.

Dagarna innan jag tog en vilopaus på S:t Görans sjukhus för att få en operation gjord, kom jag hem från en resa. Hade inte tid eller ork att gå igenom bilder och blogga om den då, men nu har jag både tid och ork och tänker skriva lite om den resan.

Att resa kan vara både avkopplande och vidgande av vyer, men innan man kommer till ro på sin plats i flygplanet och senare till sitt resmål så har vi det obligatoriska flygplatsbesöket. Kan vara lite stressande ibland. Passa tider och hitta rätt på nya flygplatser.

Undrar från vilken gate mitt plan går!

Sedan ska man hitta och skynda mellan säkerhetskontroller och passkontroller. Kan vara stressigt ibland.

Mycket folk som kommer...mycket folk som åker.

Tåg som ska passas och som åker under jorden mellan de olika byggnadena. Skynda, skynda.

Till slut kunde jag  slå mig till ro i flygplansfåtöljen och invänta avgång. Fast innan avfärd fick jag en alldeles egen mekaniker. Han kom, inte som ett yrväder en aprilafton utan mer som en lugn engelsman en novembermorgon, och slog sig ner framför mina fötter, halade upp sin skruvmejsel och började skruva. Med sig hade han två assistenter som räckte fram skruvar och olika verktyg. Fick nästan en föraning om vad som skulle komma ske, efter den här veckan på främmande ort. Fast läkarna på sjukhuset hade som tur var lite finare verktyg och jag slapp vara vaken och se dem mecka.

När min bildskärm satt stadigt fast och alla mekaniker lämnat planet kunde jag plocka fram nödvändiga tillbehör och luta mig tillbaka och njuta av resan till _ _ _ _ _ _.

Takeoff.

Inte så ofta jag har förmånen att sitta så långt fram på långflygningarna så att det går att kika in i det allra heligaste, frågade lite försiktigt om det gick bra att få ta en bild och fick komma in på besök till piloterna. De höll på och förberda sig inför start. De sträckte upp sig och sa:

- Vänta vi måste snygga till oss först. Rätta till slipsknuten och se presentabla ut.

Så där nu ler vi och tittar in i kameran.

Alla förbereder sig för avgång.

Säkertsbältet på...

...och allt klart för start.

 God mat serveras och jag flyttar över till maken så vi kan äta middag tillsammans.

Fast inte delar jag med mig av osten till den där damen....

Sedan är det dags för att sova lite.

Överlåter tryggt allt ansvar för att vi ska komma fram ordentligt till piloterna.

Så här lyxigt brukar jag inte flyga men måste säga att det var väldigt kul att få uppleva avdelningen för Första klass och sneglar lite nyfiket på mina medresenärer och undrar hur många av de andra som betalat fullt pris för denna lyx.

Skörd

I dag ska vi resa vidare till nästa mål på vår asienresa, men förmiddagen har vi ledigt för egna aktiviteter. Vad passar inte bättre än en Tuk Tuk-tur ut ur staden då.

Vi åker långt ut och ber vår förare att stanna så vi kan kliva av och ta en promenad. Han gör som vi vill, och vi går medans han kommer åkandes sakta efter oss. Jag försöker komma fram mellan husen för att se ut över odlingarna av vattensparris som skymtar fram bakom dem. Någon av byborna föreslår att jag ska gå ner på den rangliga bron, som syns till höger nere i bild. Den känns något osäker, så jag avstår.

Lite längre fram kan man se husen ute i odlingarna och hur de som bor där, kommer paddlandes in hit.

Mycket folk i rörelse.

Vi går en bit till och den här "loftgången" känns betydligt säkrare att gå ut på.

Där är det fri sikt ut över vattnet och odlingarna.

Skörden är i full gång.

På land sitter folk och väntar på att ta hand om den.

De som jobbar här ute behöver säkerligen inte någon extra motion, men för de som inte har så hårt jobb finns det motionsredskap på strandpromenaden inne i staden.

 Några övergångsställen finns det också här. Kul varningsskylt.

En ledig förmiddag går fort och nu är det dags att åka vidare.

Innan vi landar hinner det bli mörkt, men innan dess skymtar jag en liten solglimt över Mekong.

Framme i Ho Chi Minh-staden möts vi av en trevlig skylt.

Nu är vi alltså i Vietnam och dess största stad  Ho Chi Minh-city. Många Vitnameser kallar den fortfarande för Saigon och kallar sig också för saigoneser.

Ska bli spännande att se hur det ser ut här, när ljuset återkommer i morgonbitti.