Norgefarargården och en kungsörn.

I byn Klimpfjäll, högt uppe på liden med utsikt över Kultsjön, finns det ett hus som kallas för Norgefarargården. Gårdens namn har att göra med att det var här som handelsfororna samlades för gemensam färd över fjällryggen via Remdalen till norska Mosjön vid atlantkusten. Likaså var det här som forlagen upplöstes efter återkomsten från Norge.

Här kan man numera ta en liten paus och festa på kaffe och våfflor och även kika in i ett litet hembygdsmuseum. Utsikten inne i storstugan är inte så dålig.

Numera finns det enklare sätt att ta sig till Norge än att vandra över fjället. En variant är att köra Stekenjokksvägen eller Vildmarksvägen som den också kallas.

Vägen byggdes på 1960-talet eftersom det fanns en gruva här då, den lades ner 1989 och nu är det nästan svårt att se att det funnits stora betongbyggnader där uppe på fjället.

Nu när jag var här fick man inte lämna vägen eftersom det hade härjat boplundrare i området, så tyvärr gick det inte att vandra ute på fjället.

De som hade serveringar och hyrde ut boende i Kimfjäll uppskattade inte det, de hade förlorat en hel månads inkomster och visse inte hur de skulle klara sig i fortsättningen. Ytterst få turister kom då de inte fick fjällvandra eller fiska. De enda som vi såg befolka marken utanför vägen var renarna.

De såg lite skabbiga ut så här års, men får säkert tjock fin ny päls innan vintern kommer.

Även om man inte fick lämna asfalten så gick det ändå att beundra den vackra fjällnaturen och de speciella mönster som bildades när snön smälte.

Såg också att det fanns stora fåglar, den här kungsörnen kretsade runt och sökte efter något gott att äta. Kan förstå att det lockar penninghungrigt folk att plundra fågelbon eftersom en falkunge betingade ett pris på 2 miljoner kronor i Saudiarabien.

Vi for inte hela vägen över till Norge utan vände vid Leipikvattnet.

Renarna var kvar även på återvägen mot Saxnäs.

...och i Saxnäs var Kultsjön sig lik.

I Borgafjäll är det vacket!

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen sjöng Trubadur X och jag är håller med honom, de dagar vi hade i Borgafjäll och på Borgagården var verkligen sköna. Där kunde man ladda batterierna och bara njuta av allt det vackra. En dag for vi till vägs ände, jag tror nog det var det för där fanns en skylt som upplyste oss om att "Här slutar allmän väg" och längre in i den fjällvärlden kom du inte med bil och de vandringsleder som gick därifrån såg inte ut att vara så upptrampade, men det var fint där.

Så stilla och alldeles spegelblankt.

Ibland var det nästan svårt att veta vad som var upp eller ned.

Står man vid en strand full med flata stenar och  spegelblankt vatten, vem kan då låta bli frestelsen att kasta macka.

 Slingrande grusvägar...

...brusande älvar...

..blommande ängar...

och vyer som om de vore vykort.

Inte undra på att jag trivdes där.

Låkta-Kårsavagge-Abisko

När jag väl fått kläm på det där med att ta en tur på fjället så lockade det förstås med att få göra fler, och fler fjällturer blev det. Har man en gång fått vittring på hur trevligt det är i fjällen så är det svårt att hålla sig därifrån.

Den här turen gjordes också 1969 och den här gången tog vi tåget mot Narvik, från Kiruna till den lilla hållplatsen Låkta. Skulle man stiga av i Låkta måste man  säga till i förväg för att tåget skulle stanna där.

Det här var innan Norgevägen var byggd. Påtänkt var den eftersom ett vanlig skämt i lokalbladet den 1 april var: "Samling vid busstationen för busstur till Narvik". Jag gick aldrig dit för att se om det var någon som gick på det.

Men nu var det en tredagars tur vi skulle ut på. Från Låkta hållplats skidade vi upp till stugan vid Låktatjåkko. Lite busväder fick vi på uppvägen men inte värre än att vi kom fram välbehållna och kunde njuta av en skön bastu och sedan testa Låktaloppet. Det loppet gick ut på att efter bastun springa runt huset utan att någon hann med att se en. Handduk var inte tillåtet. Jag avstod från det loppet.

Nästa dag, då vår färd fortsatte mot Kårsavagge, hade vi tänkt att testa på att gräva snöbivack. Testa gjorde vi också men gav upp när snön i sluttningen där vi grävde var så hårt packad att våra spadar gick sönder. Bakom killarna här syns en lavin som drog ner när vi jobbade med vårt grävande.

Jägarskola från Kiruna hade varit här före oss, så det fanns gott om snöbivacker att testa, de hade tydligen bättre spadar eller varit där när snön inte hunnit packa sig lika hårt. Dessa syns som prickar eller håligheter på bergssluttningen bakom oss.Kul att titta på vår utrustning. Träskidor med stålkanter, kabelbindningar med låg fästpunkt och fångrem i läder. Skidbyxor i 60-talsstil med hälla under foten.

Soligt och varmt hade vi och jackor och tröjor åkte av allt eftersom.

Kårsa betyder ravin och här har vi kommit fram till Kårsakåtan för en lunchpaus..

Det ser inte ut att vara så mycket snö men det var bara en luring, för jag tog av mig skidorna och tänkte gå nedför slänten istället för att kryssa fram bland alla stenar. Då sjönk jag ner till midjan i snön och höll knappt på att ta mig upp igen. Fin utförslöpa hade vi ner i ravinen.

Dagens mål var Kårsavaggestugan och dit kom vi efter en härlig dag på skidor och med färsk solbränna. Den stugan har två rum men ett rum var redan upptaget då vi kom fram, så vi klämde in oss i det andra rummet och fick dela på de slafar som fanns lediga. finns det hjärterum så.....

Tre härliga dagar hade vi i dessa fjäll där t.o.m John Bauer var och fick inspiration till sina troll, fast jag tror nog han var här på sommaren. Så här års då det är vårvinter kan det vara både soligt och myggfritt. Sista dagen tillbringade vi i solen på Kårsavaggesjön och pimplade. Napp fick vi, som synes.

Killarna var tvungna att testa skidorna i backen innan vi fortsatte mot Abisko och om man tittar noga på ryggen på killen på bilden här, så ser man varför man inte ska åka skidor utan skjorta när det är skarsnö och man kan riskera att ramla omkull.

Sedan var det bara att skida tillbaka till Abisko, där passade jag på att hälsa på min morbror som bodde där då. Han tittade mig djupt i ögonen och sa; "Du har blivit snöblind".  Då kände jag ännu inget, men det gjorde jag dessvärre de följande dagarna. Nog hade jag haft solglasögon på mig men det räckte tydligen inte att skydda ögonen bara framifrån, solen letar sig in även från sidorna.

Men hur som helst en härlig tur var det och mina ögon blev bra på några dagar och en fin "bonnabränna" hade vi fått. Många turer till fjälls har det blivit sedan dess men de flesta har varit med vandringskängorna på.