Pulau Belakang Mati eller döden bakifrån

I dag tänkte vi ta en tur till Sentosa som är Singapores semesterparadis. Jag var nog inte helt på det klara över hur det egentligen såg ut där men hade hört att där fanns allt och något för alla så det fanns kanske något för mig också.

Sin vana trogen så immade kameralinsen igen när man klev ut från hotellet. Hemma på vintern så brukar det vara lite tvärtom glasögon och kameralins immar igen då man kommer in från kylan, här gällde det att ha putsduk med sig annars blev bilderna så här dimmiga den första kvarten man var ute.

Nu var det ingen idé att putsa för vi hoppade in i en taxi med AC och for iväg till Mount Faber för att äntra linbanan ut  till paradisön.

Högt över marken svävar betongen sjöng A-L Lövgren men här är det vi som svävar högt över betongen. Riktigt högt också.

Bra utsikt har man här uppe.

Huset där borta trodde jag var ett bygge men vid inzoomning så såg jag att det skulle se ut så där.

Vi närmar oss mellanstationen HarbourFront Centre.

Vill man få tag på en taxi på återvägen så är det här man ska stiga av i stället för där vi klev på. För här finns det stora Vivi city och där brukar det finnas gott om taxibilar. Här fick vi sällskap i vår gondol.

Han var tydligen väldig hungrig.

Vi passar på att njuta av utsikten under färden.

Vill man åka ut via någon bro så finns det även Sentosa Express monorail som kan vara kul att testa. Här syns det gröna tåget som åker ut över bron.

Det fanns i en hel del andra färger också, såg ett klatschigt rosa tåg och här lämnar det blå tåget stationen på Sentosa.

Lite svårt att tänka på att öns ursprungliga namn var "Pulau Belakang Mati" som betyder Döden bakifrån, då känns dagens namn betydligt trevligare vilket betyder "frid och ro". Antar att om man bokar in sig i den här semesteranläggningen så får man just frid och ro.

Mer hektiskt ser det ut om man spanar in mot fastlandet.

En hissnande åktur med linbanan var det, men vill man ändå högre upp så kliver man av linbanan alldeles bredvid tornet Tiger där man kan åka upp och se på utsikten.

Som sagt i början på inlägget så finns det nog något för alla på denna ö. Ska man hinna och orka med allt får man nog tillbringa en hel vecka här ute. Det finns bl.a biografer, vattenland, undervattensvärld med alla de slags akvarium, ett fort och även en sandstrand och en massa mer.

Känns inte som vi är det rätta klientelet för alla dessa aktiviteter men hittar i alla fall en trevlig naturstig. Läser i informationen att där ska finnas vita kakaduor, långsvansade makaker och insektsätande kannrankeväxter. Må så vara men de var skickliga på att gömma sig då vi promenerade här.

Men jag tror på att det fanns gott om fåglar och djur i buskagen för ljudet därifrån var nästan öronbedövande.

Men skam den som ger sig på jakten efter att få se djur, de här två träffade vi ändå på.

Jag är glad att jag inte behöver kratta de nedfallna löven här.

För löven var ganska stora på det här stället. Nu har jag inga extremt små fötter, en normal 38:a men foten ser ganska liten ut mot lövet.

Det var i alla fall en trevlig naturstig de byggt upp även om stigen kanske inte var helt naturlig så var ändå växtligheten helt äkta.

 Fast det är svettigt att gå här och min trassliga fot vill också vila lite innan vi tar Battery steps upp mot Mount Imblah. Så resten kommer efter lite vila.

Kalmar slott

Efter en tidig frukost...vi var först på plats...passar vi på att dra ut på stan. Förra gången vi var i de här trakterna blev det bara en kort biltur runt stan och såg slottet på håll, nu tänkte vi gå dit för att titta lite närmare.

Fåglarna hade inte vaknat ännu.

Slottet badar redan i solljus.

Skarven vaknar, tittar sig omkring.

och så iväg.

Det här är ett minnesmärke över fartyget Kalmar nyckel.

Jag får syn på en fotograf som fördjupat sig i rosenbusken.

Han hinner gå sin väg innan jag hinner fram så jag vet inte vad han fotograferade, bakom busken finns i alla fall slottet.

Myrinvasion på galleriet i parken.

Det var inte regn eller dagg som skapat vätan bland blommorna. Någon hade varit här och vattnat blommorna.

Nu börjar vi närma oss slottet.

Vid yttre porten och vindbryggan ville Vasaätten visa att slottet tillhörde dem. Där står två krönta lejon och håller upp riksvapnet Tre Kronor, Vasaättens sädeskärve och Folkungaättens lejon.

Vi fortsätter in genom portar och gångar.

Kommer in till borggården. Där är det fullt med aktiviteter för barn. Tur att vi är så tidiga så att vi kan få vara lite barnsliga och testa lite spel innan alla barn har kommit.

Efteråt när jag läste om slottet så såg jag att om man kommer efter klockan 10 så är det inträde, då kan man även få komma in i slottet.

På ena halvan av huset inne på borggården var fasaden renoverad i det här fina mönstret.

Vi kunde inte gå in i slottet men runt på baksidan kom man.

Där bakom bland bänkarna skuttade en rädd liten kaninunge omkring, Den fick syn på en liten öppning under en låst port och försvann iväg ut där.

Arkeologer höll på att knacka bort puts på fasaden för att se om de kunde finna gamla öppningar, här har de knackat fram något som ser ut som ett fönster eller dekor i den gamla murväggen.

En kanonkula har också kommit i dagen.

När slottet öppnades för besökare 1870 anställdes en tillsyningsman,  han bodde först inne på slottet i Ståthållarvåningen. Men det ansågs senare att brandfaran var för stor att ha någon boende där och den här vackra villan byggdes. Den nya tillsyningsmannen kallade sig för Kastellan och efter det fick villan sitt namn, Kastellanvillan. Numera är den kansli för slottschefen och dennes personal.

Efter slottsbesöket tar vi en promenad i den vackra och rikligt blommande slottsparken.

Kalmar börjar vakna och några sitter utanför Byttan och väntar på något, vet inte på vad.

Canna - Den okända ön.

Canna är förstås inte en helt okänd ö utan det är så den heter om man översätter namnet från gäliskan. När vi kommer iland på Canna så möter vår lokala guide upp. Här bor inte så många men han är en av de ca.20 personer som gör det.

Vi går en promenad med guiden och kommer fram till en liten stenkyrka. Den är en av de tre kyrkor som finns här. Det här är en protestantisk kyrka som byggdes här trots att öborna är katoliker så den används väldigt sällan. På grund av sin form så kallas den i folkmun för Raketen, fast jag tycker att så här från sidan ser den mer ut som en ladugård med silo.

Tvärs över sundet och på ön Sanday ligger St. Edwards Church. Den används inte heller, för när kung Edward kom hit för att vara med på invigningen slog åskan ner och det började regna in. Den har nu renoverats men används inte ändå eftersom det i alla fall regnar in. Öborna anser att den är hemsökt.

För en svensk som  bor i det som vi kallar avfolkningsbygd så måste det här låta som en saga. Här bor alltså ca. 20 personer och fem barn i skolåldern och här på ön finns det post, telefon, bredband och skola. Även telefonkiosken var i bruk. Men mobiltelefoner fungerar inte.

Jag kikar in genom fönstret till posten, men med 100 mm på så är det inte så mycket vidvinkelseende.

Vi fortsätter promenaden och kommer förbi Canna House. John Lorne Campbell köpte ön och bodde  i det här huset. Han var en skotsk historiker, bonde och miljöaktivist. Han gjorde väldigt mycket för ön. Han dog på en semester i Italien och i enlighet med hans önskan som var " att begravas där han föll", så begravdes han först i Italien. År 2006 då flyttades hans kropp  till Canna och begravdes i en skog som han själv planterat. Han skänkte ön till Skottska National Trust redan före sin död.

Vi promenerar vidare och blir uttittade av några av öns innevånare.

Strandskatorna har hittat en liten holme att ha möte på.

Vi fortsätter vägen fram.

Tittar på fåglar...

...och landskapet.

Staren tar sig en ridtur.

En av fågelkännarna i vårt sällskap sa att sädesärla är svartare här än den vi har hemma.

Två av öns fem skolbarn är ute på vift, kanske en naturkunskapslektion.

Promenaden fortsätter och vi kommer in i skogen där Campbell är begravd. Fast här är hans namn på gäliska. Nog vilar han vackert här.

Den vanligaste boskapen på ön är Highland Cattle. Vacker beteshage har de.

Fast en del tycker tydligen att gräset ser grönare ut på andra sidan och lyckas ta sig igenom stängslet. Den har visserligen lite problem att få med sig alla benen men igenom kom den till slut. Kompisen ser lite avundsjuk ut.

Vi kommer upp på höjden där det står ett gammalt keltiskt kors. Arkeologerna är ganska säkra på att det har funnits ett kapell och en gravplats här. Kvar finns det här stora korset med spännande mönster på.

Lite högre upp finns en bestraffningssten, Där band de fast de som gjort något dumt, lite som de skampålar som förr fanns i vårt land.

Lite motljus.

Jag kan inte sluta beundra det vackra landskapet.

Ett levande landskap med kor...

...och får.

Kossorna var fredliga och de tittade bara lite över axeln på vilka det var som vandrade igenom deras hage.

Vi vandrar ner mot dalen igen genom fält av blåklockor och vild vitlök.

Det finns en skottsk folkvisa som heter The Bluebells of Scotland, den skulle ha passat att sjunga här.

De finns även  i rosa.

Sedan är vi tillbaka nere vid Canna house. Den där lövportalen skulle jag gärna vilja ha vid mitt hus.

Kyrkan nere i viken speglas sig fint i vattnet.

Följer man den här vägen så kommer man längst ut på udden.

Där ska det finnas en fängelsehåla där en mindre trevlig herreman låste in sin fru för att ryktet sa att hon varit otrogen.

Förra inlägget om Dunwegan Castle. - Nästa inlägg om ett märkligt slott

Dunvegan Castle

I dag ska det bli slottsbesök, vi ska till Dunvegan Castle som ligger på Isle of Skye.

Det var omgärdat av en ringmur och den enda ingången förr i tiden var genom en grind som vetter mot havet och vi gör som förr i tiden kommer sjöväge. Slottet ligger högt uppe på en klippa med utsikt över sjön.

Herman, inte så där högt upp!

Dunvegan Castle är det äldsta kontinuerligt bebodda slottet i Skottland och har varit ett fäste för klanhövdingarna i klanen MacLeod i 800 år.

Vi går in och tittar för här finns det tre intressanta saker att beskåda. "The Fairy Flag, Dunvegan Cup and  Sir Rory Mors Horn. Om flaggan finns en lång historia om bl.a sägs det att den är en gåva från älvorna till ett litet barn i klanen MacLeod. Hans mamma skulle ha varit en sagoprinsessa. Men det finns en hel rad av andra berättelser om flaggan och den verkar ha varit med om en hel del för nu är den väldigt sliten. Dunvegan Cup är ett fyrkantigt dryckeskärl av trä som är dekorerat med silver och Sir Rory Mors horn är ett stort dryckeshorn där varje efterföljande klanhövding ska dricka ett fullt mått av horn av vin för att bevisa sin manlighet.

I mina ögon är det nog inte det vackraste slottet. Grått och murrigt, invändigt håller de på och restaurerar stora delar av slottet. Det är skador efter andra världskriget som lagades dåligt då och som nu ska få sig en rejäl ansiktslyftning.

Nere i det gamla köket träffar vi på en i den gamla tjänarstaben. Hon har nog varit upp till herrskapsfolket med mat. Kan det vara en gengångare hon ser lite suddig ut.

Här vid slottet finns det också flera vackra trädgårdar som någon lagt ner hela sin själ i.

Jag blev mer imponerad av trädgårdarna.

Vi tar en promenad genom vattenträdgården.

Tittar på vackra växter och även lite mer märkliga växter som den här skunk weed.

Daggen ligger fortfarande kvar och pärlar sig på en del växter. Här skulle inte macrot suttit ivägen men man kan ju inte ta med allt då man är på resa.

Vi fortsätter genom skogsträdgården.

Och avslutar med en runda bland tulpaner och växthus i den muromgärdade kryddträdgården.

Fast vackrast tycker jag nog att det skottska landskapet är.

Charmigast var gråsälarna som bor på holmarna i närheten.

De var ganska många.

Blir lite förvånad på mig själv, här sitter jag i en gummibåt ute i Hebriderna där gråsäl simmar runt omkring och försöker fånga flygande häger på bild. Dessa kan jag ju fota vid Råstasjön i Solna på betydligt närmare håll.

Strandskator är det mer ont om där.

Efter recap...

...lite intressanta föreläsningar...

...ska det smaka gott med en god middag.

Sedan seglar vi vidare i solnedgången.

 Vi ska besöka Canna.

  Föregående inlägg om hur det är att gå i och ur en Zodiak - Nästa inlägg om ön Canna

I Borgafjäll är det vacket!

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen sjöng Trubadur X och jag är håller med honom, de dagar vi hade i Borgafjäll och på Borgagården var verkligen sköna. Där kunde man ladda batterierna och bara njuta av allt det vackra. En dag for vi till vägs ände, jag tror nog det var det för där fanns en skylt som upplyste oss om att "Här slutar allmän väg" och längre in i den fjällvärlden kom du inte med bil och de vandringsleder som gick därifrån såg inte ut att vara så upptrampade, men det var fint där.

Så stilla och alldeles spegelblankt.

Ibland var det nästan svårt att veta vad som var upp eller ned.

Står man vid en strand full med flata stenar och  spegelblankt vatten, vem kan då låta bli frestelsen att kasta macka.

 Slingrande grusvägar...

...brusande älvar...

..blommande ängar...

och vyer som om de vore vykort.

Inte undra på att jag trivdes där.