Churchill Barriers (Churchillbarriären) - Orkney.

När vår buss, som vi hoppade på i Stromness, hade passerat den lilla byn St Mary's...

...och Churchill Barriers, plingade vi på klockan och hoppade av för att göra ett besök i den italienska kyrkan.

Churchillbarriärerna började byggas 1940 av italienska krigsfångar under andra världskriget. Det var Winston Churchill som kom på den goda iden att bygga en förbindelse mellan "fastlandet", ön Mainland och de södra öarna.

Den egentliga orsaken var ett försvarsverk för att skydda marinbasen Scapa Flow mot de tyska ubåtarna och det skulle i så fall strida emot Genevkonventionerna så den orsaken kunde man inte använda sig av.

Det är rejäla klossar som ligger där. Det finns fyra barriärer byggda mellan de olika öarna och den här vid St Mary's är den första av dem. Den öppnades för trafik 1945.

Men som sagt var, vi hoppade av direkt efter den första barriären eftersom det var den Italienska kyrkan som vi hade för avsikt att besöka. Här vid infarten till kyrkan finns ett minnesmärke med en karakteristiskt profil på.

Strax bredvid där vi kliver av ligger ett litet flygfält. Ett plan lyfter precis och jag slänger upp kameran och får en bild...

...innan vi börjar traska iväg mot kyrkan.

Mer om den i nästa inlägg.

Stromness - Orkney

Stromness är Orkneyöarnas näst största stad. Namnet får mig att tänka på Norge, och det är inte så konstigt för det kommer från det nordiska Straumsnes. Straum kommer av tidvattenströmmarna och Nes betyder udde, så Stromness blir "udden som skjuter ut i tidvattenströmmen".

Vi gör vårt första avhopp av bussen här i Stromness...

...och tar en liten promenad för att få en första titt på staden. Tanken är att vi ska ta en annan linje härifrån sedan, men under tiden vi väntar så kan vi få en kort blick av hur Stromness ser ut. Det första vi får syn på är det pampiga "The Stromness hotel".

Framför hotellet får jag syn på en lite rolig lyktstolpe med inbyggd blomlåda.

Den har dessutom hovar som fötter.

En av stadens stoltheter står staty här. Trots att jag är mycket intresserad av Arktis och dess äventyrare så får jag erkänna att jag inte hört talats om honom. Det är Dr. John Rae.

Den som vill fördjupa sig i hans äventyr kan läsa lite här.

Om Stromness kan man läsa att den består av en huvudgata kantad av stenhus från vilken prång och gränder förgrenar sig. Det stämmer också och det är en mycket smal huvudgata.

De smala gränderna leder ner till havet.

Vi går en liten sväng. Vi är där ganska tidigt så det är inte så mycket folk ute men alla vi möter hälsar med ett glatt "God morning" och ett leende.

Vi går förbi kyrkan.

Det verkar vara tillåtet att parkera alldeles vid ingången till kyrkan.

Nu är det snart dags för vår buss att komma så vi återvänder mot hamnen och färjeterminalen. Här kan man ta färjan över till fastlandet och Scrabster.

En skolklass är ute och tränar rodd.

Ser att det är en fyr långt där borta, det måste vara ön Gremsay som den finns på.

Zoomar in men det är långt dit över.

Stromness är en fin liten stad och vi kommer med all säkerhet att komma hit igen.

Men nu kommer vår buss och vi drar iväg till nya mål. Lite lustigt är att det är samma busschaufför som på den bussen vi åkte hit med.

Utsikt från en balkong.

Morgonstund har guld i mund, sägs det och det känns även så här i Kapstaden när solen färgar Taffelberget i guldljus.

En säl bestämmer sig för att testa bryggan nedanför vår balkong.

Den hoppade runt på bryggan ett tag innan den bestämde sig för att det var bättre nere i vattnet.

Det är tomt och tyst vid de stora båtarna som ligger vid kaj. Ingen har vaknat ännu.

Några scouter ger sig ut på en båttur.

Staden börjar vakna och byggjobbarna kommer för att bygga klart på bryggan.

Segelbåten som tar ut turister på tur kommer.

Återfärd och Salty Sea Dog.

Vi lämnade pingvinerna och begav oss på väg mot tåget för hemfärd till Kapstaden.

Det är en ganska lång promenad genom stan från tåget och till pingvinstranden, på återvägen så började min fot göra väldigt ont. Jag överdriver inte när jag säger väldigt ont. Något irriterande eftersom den varit så bra och jag hade äntligen kunnat börja gå långa härliga promenader och även bygga upp min kondition igen. Vad jag inte då visste, var att jag hade brutit foten, men eftersom jag bara trodde att det börjat göra ont igen så traskade jag på. Fick väl bita ihop och linka på så gott som det gick, Stiff Upper Lip liksom. 

Eftersom vi nu började bli hungriga så var det skönt att vi hittade The Salty Sea Dog som är en berömd restaurang för sina goda fish and chips. Det här lilla fina huset var allra först fiskmarknad; när den stängdes så blev det en parlamentsledamots kontor och också en dykskola. Men sedan 1998 är det denna restaurang som huserar här.

Vi slank in och fick ett ledigt bord.

Jag lovar; ingen av oss behövde svälta den här dagen.

Vi hade blivit rekommendera att om vi träffade på snoek så skulle vi passa på att äta denna sydafrikanska fisk. Jag gjorde det och den var utsökt.

Mätta och belåtna drar vi vidare.

Går en sväng ut på piren, såg ingen säl denna dag men jag hade nog inte tänkt klappa den även utan denna varning.

En dykare står staty längts ut på piren. Han står där som en symbol för alla forna och framtida sydafrikanska dykare. Den lilla hummern vid sockeln var gullig.

Det finns en hel del souvenirförsäljare i stan, inte så konstigt eftersom pingvinerna lockar hit många turister. Den här pysslade med att tillverka hajar av ståltråd och pärlor.

Nästan alla prylar vid den här muren är tillverkade av ståltråd och pärlor.

Vi hade tur med vädret den här dagen.

Vi fortsätter vår promenad mot järnvägsstationen.

Träffar på något som kallas The HMS Cornwall Mystery Stone. Den här stenen hittade en bulldozerförare 2007. Han fick syn på att den bumling han hade framför sin maskin hade en inskription inristad. Efter en del efterforskande så insåg man att den härstammade från 1946 och att denne APJ som ristat in sina initialer, förmodligen var en som överlevde förlisningen av HMS Cornwall 1942.

Vi går vidare, fast jag linkar nog mer.

Tillbaka till stationen. Järnvägen slutar här och jag kan anta att de har jämt jobb med att hålla spåren fria från sand.

På det tåg vi får på återresan är fönstren ändå sämre än de var på hitresan, här går det absolut inte att se något genom dem.

Men de går bra att öppna så vi kan njuta av utsikten.

Fish Hoek.

Små färgglada stugor susar vi förbi.

Fler och fler passagerare kliver på tåget.

En surfare med sin bräda vandrar bredvid spåren.

Simon's Town

Jag hade nog inte tänkt så mycket på varför Simon's Town heter just Simon's Town och vem denne Simon kunde vara innan Ingemar frågade om det i förra inlägget och då var jag ju bara tvungen att ta reda på orsaken till namnet. Till att börja med så är staden en flottbas och för 150 år sedan var den huvudbas för den brittiska flottan i Sydatlanten.

Nu var det inte denne Simon som lockade oss hit men jag blev lite nyfiken på honom. Jag fick veta att han föddes 1639, till havs då fadern var på väg till Mauritius. Antar att modern, en befriad slav, också var med på resan. ;). Simon van der Stel, som han hette, fick så småningom en högre tjänst inom Ostindiska kompaniet och blev placerad vid deras koloni vid Godahoppsudden. Det är den Simon som staden är uppkallad efter. Han har dessutom fått staden Stellenbosch uppkallad efter sig och han är den person som planterade alla ekar som nu växer i Stellenbosch.

Så här såg Simon's Town ut 1866.

Nu i dag så ser det lite annorlunda ut. Det ser ut som en liten idyllisk stad.

Järnvägen slutar här och vi tar en promenad utefter huvudgatan med sina charmiga hus.

Det är inte så många som bryr sig om oss för de är vana vid turister här, men någon står i alla fall och spanar in vem det är som kommer och går.

Det finns en trevlig historia om en hund här i staden. Det är den enda hunden som tagit värvning i Royal Navy. Han hette Just Nuisance och var en Grand Danios. Han hade samma förmåner som alla andra matroser och fick även en egen mössa. Han blev sju år och begravdes med fulla militära hedersbetygelser. Han låg ofta högst upp vid landgången till fartyget och eftersom han var en mycket stor hund så var det lite besvärligt och en olägenhet att ta sig förbi honom, därav namnet Nuisance . 

Han tyckte om att åka tåg också och det går en hel del historier om hans äventyr på tåget till Kapstaden. Konduktören körde av honom upprepade gånger, men Nuisance brydde sig inte så mycket om det han inväntade lugnt nästa tåg eller gick bara till nästa station. Det var på grund av dessa tågresor som hunden blev värvad av marinen för då fick han frikort till tåget. Vill man veta mer om honom så ka man besöka museet.

Vi traskar vidare för dagens mål för vår resa ligger lite i utkanten av staden.

Ser en kul cykel gjord av tomburkar.

Staden klättrar även uppför bergssidorna och här får man nog starka ben.

Rester från den brittiska tiden.

Det finns flera kyrkor i stan.

En lite ovanlig klockstapel.

Simon's Town är en mycket vacker stad men jag undrar hur de kom på idén att bygga det här anskrämliga huset bland alla vackra hus.

Då är utsikten ut mot båthamnen vackrare.

Vi stannar inte där utan skyndar vidare mot dagens mål.