Molde och Hurtigruten...igen.

Om Molde finns det inte så mycket att säga mer än att de har ett ganska pampigt kulturhus som heter "Plassen". En bred och pampig trappa har det huset.

Trappen fortsätter ända upp på taket av kulturhuset.

Där uppe har man en fin överblick av den lilla staden Molde.

Domkyrkan har ett lite speciellt klocktorn, den här kyrkan byggdes 1957 eftersom den gamla kyrkan bombades och förstördes under andra världskriget.

Något som verkar vara mycket populärt i Norge är Pizza, fast jag tror att där kan man dessutom äta de dyraste pizzorna.

Fast den mest spektakulära byggnaden i Molde är nog hotellet Seilet som är utformat som ett segel.

I kväll sitter vi där uppe på balkongen på tolfte våningen och väntar på att Hurtigruten ska komma.

Färjorna till Vestnes kommer och går med jämna mellanrum och nu kommer dessutom Hurtigruten.

Det är fint väder när sydgående Kong Harald kommer inseglandes.

En extra bild till Bo-Lennart. Förstora gärna bilderna för de blir bättre då.

När Kong Harald har tuffat ut igen så dröjer det inte länge innan det nordgående fartyget kommer.

Nu är det Midnatsol som kommer.

När sista färjan för kvällen lämnar Molde...

...är det bara fåglarna och vågskvalpet som hörs.

Kvällen sänker sig över Molde.

Atlanterhavsvegen

Första gången jag åkte Atlanterhavsvegen var det kväll och ganska mörkt, det regnade och vi var hungriga och letade efter något ställe att sova på. Jag viste inte hur speciell den vägen var innan vi hamnade där, men hade hört att det var en vacker väg att åka. Eftersom vägen öppnades 1989 och var avgiftsbelagd i 10 år och det var första året utan avgift så har jag räknat ut att vi måste ha åkt där 1999. Ett bra tag sedan.

En orsak till att vägen byggdes var att fiskeindustrin i området var i behov av bättre vägförbindelser för att befrämja handel och export. Ser att det servas åt oljeindustrin också.

Skulle vara intressant att veta hur de bofasta här tycker om vägen och den ökade turismen i deras område.

I början av vägsträckan är själva vägen inte så spektakulär, men naturen är desto vackrare.

Atlanterhavsvegen är en 8,3 kilometer lång väg mellan Kristiansund och Molde, är utnämnd till nationell turistväg och inte bara det, utan den är också utnämnd till "århundradets norska konstruktion".

Vi stannar lite då och då för att få med oss lite foton av turen på vägen. Förra gången vi åkte här tog vi inte en enda bild. Var både för mörkt och blött. Här börjar vi ana lite av de speciella brokonstruktionerna.

Klättrar upp på en liten bergsknalle för att se om jag kan få en bättre vinkel.

Solen skiner, fåglarna sjunger...

...och matar sina ungar.

Maskrosorna har blommat över...

...men hjortronblommen blommar för fullt. 

Det är åtta broar som förbinder öarna på den här vägsträckan, men det är den här som ser mest speciell ut. 

Flyttar jag mig en liten bit så ser bron ut att svänga på ett annat sätt.

Jag går över till en annan liten bergsknalle.

Där blommar ängsullen. (eller om det är någon annan art av de olika ullgräsen)

Vi fortsätter en bit fram på vägen och där har det byggts en hel del sedan vi var här förut, en rejäl parkering och en gångväg runt ena sidan av ön finns här nu.

Fin utsikt ut över havet, bjuds det på från den gångbron.

Vi går runt ön och ser att i den här vinkeln ser bron inte alls så spännande ut.

Fortsätter att leta vinklar på bron.

Vi åker en bit för att få en annan infallsvinkel på bron och dessutom ska vi ju åt det hållet. Blir lite annorlunda härifrån, men jag vill högre upp och tar mig över vägen.

Här börjar det bli så som jag vill ha min bild.

Nu är jag nöjd och har fått de bilder jag ville ha.

Tar en bild på triften innan vi reser vidare mot dagens mål.

Som är Molde och här i Seilet ska vi sova i natt.

Trondheim.

Tror inte jag är en av dom som går så lite.         

Bara tolv minuter, då går vi nog lite längre än till torget.

Så vi gick och vi gick. Här går vi förbi Rockheim, som är natonalmuseet för populärmusik. Det ska man egentligen se när det är mörkt, men det blir inte så speciellt mörkt i maj så det får duga med en bild i dagsljus. 

Vi gick förbi järnvägsstationen och alla tåg.

A.Dahl & Co hade stängt butiken, för ganska länge sedan. 

Hittade inte heller Kjeldbergs kaffe, men fin skylt hade de.

Gich förbi en vågig skulptur...

...med fåglar på.                          

Då var vi nära Nidälven med sina stolphus.

Där borta skymtar vi gamla bybron.

Åt andra hållet ser vi Backe bro.

Vi kom fram till cykelhissen, som var avstängd på grund av gatuarbeten.

Då kan en liten elbil vara praktiskt att ha.

Cykelhissen är en finurlig uppfinning, just när vi passerade den kom det ett gäng tyska turister som fick sig en demonstration i hur den fungerar, då den fungerar. Man sätter foten mot en platta och låter den fösa en uppför backen.

Turisterna blev så glada när de såg att jag fotograferade, så jag fick ta en bild till.

Vi och alla cyklister gick uppför backen och de som skulle nedför backen fick följa en uppmaning om att rulla pent.

Högt uppe på backen kom vi till Kristanstens fästning Från 1600-talet.

Den byggdes efter stadsbranden 1681 för att skydda Trondheim mot angrepp från öst. Angreppet kom faktiskt 1718 då den svenske generalen Carl Gustav Armfeldt d.ä. anföll staden med 10.000 man.

Fästningen fyllde sin roll och svenskarna var tvungna att retirera. Fast 1816 hade fästningen spelat ut sin roll och kung Carl Johan beslöt att lägga ned den. Under andra världskriget och tyska ockupationen, avrättades då ett 30-tal norska motståndsmän där. Fast under perioden 1816  till 1940 var fästningen främsta funktion att dess kanoner skulle varna Trondheimsborna vid bränder.

Här uppe på berget kan man skåda ut över staden.

Regnet hängde i luften och märkliga moln visade sig på himmelen.

Så vi gick ner igen. Nidarosdomen har vi besökt förr så dit behövde vi ju inte gå, men gjorde det ändå.

Här fick vi veta att det är 0 km kvar till Nidaros, bra att veta om man är på pilgrimsvandring.

En del turister undrade vad det här skulle föreställa.

Jag tittade på alla helgon.        

Norge är inte med i EU och vill tydligen inte det heller.

Tröndelag teater gick vi också förbi.

Hittade några fina gränder.        

Om det börjar regna kan man söka skydd här, men trots de hotande molnen så hade det inte gjort det ännu.

På Kongens gate står Olav Tryggvason staty.

Så hamnade vi nere vid Nidälven igen.

Där är det strömt och vill man ro uppströms så får man ta i ordentligt.

Några hade roat sig med att kasta prick med mynt på en av pålarna i älven.

Någon verkade tycka att det var lite futtigt med mynt och offrade sitt kreditkort istället.

Här nere vid älven finns något som jag skulle ha velat komma in i, tyvärr var det stängt. Det är ett Camera Obscura.

Camera Obscura är ett stort, mörkt rum med vitmålade väggar och golv, med en spegel och en lins på taket. Gennom det vridbara «periskopet» fångas en bild av omgivningen och visas på golvet i rummet. Kameran har också ett klassisk «pinhole» placerat i dörren, som förvandlar rummet till en 180 graders avbildning av värden utanför.

Man blir hungrig av att gå omkring, så vi börjar leta efter ett bra matställe. En bar av en husvagn var en kul idé.

Mat hittade vi, fast inte på Café blåbär.

Tack för i dag.

Steinar Breiflabb.

Vad gör man en dag i Brønnøysund när man redan har avverkat Torghatten? Inte så mycket kom vi fram till, stan är inte så stor man promenerar runt den ganska fort men det finns ett Skulpturlandskap även här liksom i Sandnessjöen. Den här heter Steinar Breiflabb, även här letade vi en del innan vi insåg att det är stenhögen som ligger ute i fjorden som är skulpturen. Steinar är namnet på den och efternamnet Beriflabb betyder marulk på svenska och då jag förstod det så såg jag att den stenhögen föreställer ju en fisk.

Innan jag kom underfund med det så träffade vi på ett av stans original, då vi hade gått ner till kajen för att möta upp Hurtigrutenfartyget. Vi frågade honom om dessa stenar, men han sa att det är bara stenar som de skrapat ihop då de gjort farleden djupare.

Men om Hurtigruten och dess fartyg visste han mer. Han hade åkt med alla fartygen och kunde tidtabellen utantill.

I dag var fartyget försenat med en kvart, men se där kommer den till slut. Det är Kong Harald som kommer.

Fartyget lägger till och det är fullt med folk ute på däck som är nyfikna på lilla Brønnøysund.

Det stora fartyget lägger till.

Förtöjningarna kastas iland.

Och passagerarna strömmar iland.

Vi lämnar kajen och skyndar bort mot den pampiga bron. Jag vill gärna ha en bild då fartyget passerar under bron.

Under tiden vi väntar på att den ska lägga ut passar jag på att titta lite på landskapet.

Ett stim fiskar simmar förbi oss.

Andra fiskar hänger på tork och ska bli klippfisk.

Lite tång.

Så är det dags för Kong Harald att ge sig iväg.

Jag får min bild, fartyget, bron och i bakgrunden Torghatten.

Men hur är det, kommer det stora fartyget under bron?

Jodå, det gick bra.

Vi går tillbaka till vårt hotell för att äta deras specialitet, grillad  klippfisk.

På väg tillbaka träffar vi på ett märkligt djur.

Nästa morgon lämnar vi stan, för färd mot nya mål och då får vi se Torghatten även från det här hållet. Det är nästan samma vinkel som man ser Torghatten då man åker Hurtigruten.

Ser också ett berg med egen profil.

Torghatten.

I mitt inlägg om De sju systrarna nämnde jag att det finns en längre saga om Helglandsfjällen och systrarna. I dag är det lämpligt att berätta hela den, för orsaken till att vi valde att stanna en natt i Brønnøysund var just Torghatten. När jag åkte Hurtigruten för några år sedan så såg jag det berget med hål i och har funderat på om det går att komma dit. Den här bilden tog jag från Hurtigrutenfartyget Nordlys.

Sagan om Helgelandsfjellen är ungefär så här: "De sju odygdiga systrarna och deras barnflicka Lekamöya badade nakna i försommarnatten på ön Landegode i Nordland. De var alla kända för sin skönhet men allra vackrast var Lekamöya. Systrarna hade smitit ut dit från sin hårde far, kung Sulitelma som härskade över fastlandet i Jättarnas Rike. Trollkungen Vågakallen härskade över Lofoten. Hans oregerlige son Hestemannen satt på Svolvaer och tittade över Vestfjorden då han hörde skratten och ropen över vattnet. Han hade tidigare i smyg beundrat Lekamöya och när han nu såg henne naken i vattnet blev han upptänd av lusta. Han kastade sig upp på sin springare och satte av; han skulle göra Lekamöya till sin kvinna. Manteln fladdrade, hans röda ögon lyste och hästens hovar slog gnistor. Flickorna hörde hovslagen och flydde, Hestemanen vann på dem, systrarna kastade sina klädknyten på ön Dönna och inväntade sitt öde på ön Alsten. Där nåddes de av solens strålar och förstenades. Lekamöya som stod och bakade på Tjötta, hörde bråket. Kastade ifrån sig sina bakredskap och sprang hemöver mot Leka. Hestemannen förstod att han inte skulle nå henne och beslöt att döda henne med ett pilskott; ingen annan man skulle få ta henne! Skarfjellsgubben, kungen av Sömnafjell, såg Hestemannens onda avsikt och kastade sin hatt i pilens väg. Pilen genomborrade hatten och träffade aldrig sitt mål. Hestemannnen blev kvar på Hestmona vid Polcirkeln medan Lekamöya nådde ön Leka innan solens strålar träffade henne så att även hon förstenades. Stävan med messmör föll ur hennes hand och färgade öns västsida vackert brandgul. Hatten blev till ön Torghatten och ligger där, genomskjuten, till vittnesmål om sagans sanning."

Har ni orkat läsa hela sagan så kan ni följa med mig på en vandring upp till hålet i berget. Eftersom min fot är tämligen nyrenoverad och inte tål alltför tuffa utmaningar så kollade jag på turistbyrån först att det inte skulle behövas klättring. Det är fjälltrakter och fjällvandring, stadiga skor och normalkondition räcker gott, svarade kvinnan där, men det är ingen klättring.  Så vi begav oss iväg.

På vädret fanns det inget att klaga på, solen sken och det hade blivit riktigt varmt.

I början är stigen lättgången och det har till och med gjorts iordning trappor på vissa partiet. Högre upp blir det ganska knaggligt men inte svårare än att jag kan ta mig fram.

Och halvvägs får man sig ett ord, av Peter Dass, med på vägen.

Vänder mig om och kikar tillbaka.

Kommer högre upp och får veta att här fördas man på eget ansvar.

Nu är vi så högt upp att vi börjar skymta hålet.

Hålet i berget skapades under istiden genom att vatten grävde sig genom de lösare bergarterna medan de hårdare runt om stod emot vattnets krafter.

Nu är vi högst upp.

Dags att gå in i hålet.

Hålet  är  160 meter långt, 35 meter högt och 20 meter brett. Ser inte så stort ut från havssidan, men här uppe känns det väldigt stort.

Det är ganska brant och en massa stenskrammel på väg ner i hålet.

Som tur är så har det byggts trappor, så det är lätt att komma ner.

Där vid slutet av trappen möter vi två äldre gentlemän som till och med sjunger en bit av en italiensk opera för oss. Överraskad av sången så kommer jag mig inte för att ta någon bild förrän de är på väg ut.

Nu ska jag ner och se hur det ser ut där nere.

Utsikten är svindlande och vacker.

Det ska gå att vandra ner på den sidan också, men där är det brant och stigen är inte lika vältrampad och underhållen.

Vi ser att vi var inte de första som varit är, hittar lite kungligt "klotter" från 1873.

En sista blick på bergen och sedan dags att gå ner igen.

När vi kommer ut i solen igen, möter vi en andfådd kille som sätter sig för att pusta lite och efteråt då jag kollar in bilden så ser jag att även det norska kungaparet varit här och satt sin signatur på berget bakom killen.

Fin utsikt över Brønnøysund här uppifrån.

Vi vandrar nedåt.

Tar oss sedan över till andra sidan av Torghatten för att se hur det ser ut från den gården vi såg där nere.

Återigen ser hålet inte så stort ut.

Passar på att ta lite bilder på havet och speglingar, innan vi återvänder till Brønnøysund.