Uleåborg

Uleåborg eller Oulu som de säger här, är norra Finlands största stad, här är de väldigt djurvänliga för även myggorna är omtyckta och har fått en egen samlingsplats.

Lejonen får bo på balkongen.

I parkerna bor grisarna.

Fast den mest fotograferade figuren i hela stan är troligtvis en polis. Han står på torget utanför saluhallen och övervakar torglivet. Det är en stabil figur och han är gjord i brons. Han är inte en avbild av någon riktig polis utan en symbol för alla torgpoliser.

Nu när vi var här skulle det vara stadsfestival, men hur vi än letade så kunde vi inte hitta något som påminde om någon festival. Uleåborg är finskspråkigt så det var inte så lätt att tyda affischerna heller. Det närmaste något festligt var torgstånden. Även där var det ganska ödsligt.

 Intill torget ligger det några bodar som är från 1700- och 1800-talet.

Vi lämnar torget och går ut över Pikisaarensilta för att titta på Uleåborgs äldsta byggnad, Matilas hus. Där är nu sjömanshemmuseum. Tyvärr är det stängt då vi kommer dit.

Mittemot ligger ett hus med ett häftigt torn.

Efter att ha traskat runt ett tag kan det vara skönt att slå sig ner med en kopp kaffe och vila fötterna på ett trevligt kafé. På Slottsholmen i Ule älv ligger en gammal slottsruin efter ett slott som den svenske kungen Johan III lät bygga år 1590, det förstördes av ett blixtnedslag 1793 och  där på ruinerna byggdes senare ett observatorium, i den byggnaden finns nu ett kafé.

Där kan man slå sig ner för att vila fötterna ett tag eller varför inte sitta i parken och titta på fåglarna en stund innan vi fortsätter vår promenad genom Uleåborg.

Sju broars väg och Kokkola.

Vår vana trogen så undviker vi stora E8 så mycket som möjligt och enligt damerna på turistbyrån i Vasa var "Sju broars väg" en väg vi inte fick missa.

Sju broars skärgård heter området Det är fint här men en sådan lite gråmulen dag som i dag, är det egentligen inte så mycket att skriva hem om. Är man här en fin sommardag kan jag anta att alla småvägar ut till kusten lockar för en tur. En cykeltur här en solig dag är nog inte heller helt fel med tanke på de fina cykelvägarna, bredvid bilvägen, som de har här i Finland.

I dag nöjer jag mig med att räkna in broarna och kolla att de verkligen är sju...och det var de.

Det är bra mycket finare här än ute vid stora genomfartsvägen och tempot är mer i semestertakt.

En annan plats man inte bör missa på en resa i Österbotten är Karleby eller Kokkola som det heter på finska. Den här staden var det Gustav II Adolf som grundade.

Här får jag äntligen en förklaring till vad namnet Kokkola kommer ifrån. Jag har funderat på det eftersom vi även i Sverige uppe vid Torne älv har ett Kukkola, (fast där stavas det med u men uttalas med o). Nu får jag veta att det ute i sundet ska ha funnits fyra stora stenar där örnar brukade slå sig ner och örn heter kotka på finska vilket med tiden tydligen blev förvanskat till kokko som betyder brasa. Viken där vid stenarna kallades förr för Kokkolahti (Lahti=vik) och det i sin tur blev förvanskat till Kokkola. Krångligt kanske men nu känns det glasklart för mig..:) Alltså, brasa + vik blir då vårdkaseplatsen som Kokkola lär betyda.

Men det var Neristan i Karleby som jag ville se, det är Finlands största bevarade trästadsdel.

Gulliga små hus ser vi här och gatuskyltarna upplyser oss om att det som nu heter Västra Kykogatan, där bodde sjömännen på 1600-talet och på Borgmästargatan bodde borgmästaren Erland Noreen i hus nummer 6. Vi vandrar runt här och som vanligt på den här resan så verkar all verksamhet vara nedlagd då sommaren är över. De små butikerna är stängda och folk sitter inomhus.

Det lilla röda huset ser så litet och gulligt ut, kan nog inte innehålla mer än ett litet rum.

Kikar man in mellan husen så finns det trevliga gårdar där.

En sådan här fin skvallerspegel skulle var trevligt att ha, roligare än porttelefon.

Jakobstad.

Fortsätter resan norrut i Finland, eftersom jag har en god vän som kommer från Jakobstad så vill jag naturligtvis stanna där och se hur det ser ut i hennes barndomstad.

Det första jag ser då vi kommer det är en bolmande pappers- och massafabrik.

Som tur är ligger den lite utanför själva staden för där luktar det inte så gott. 

Jag vet att Jakobstad är tvåspråkig och grundad av Ebba Brahe år 1652, hon var änka till Jakob De la Gardie. Det är därför staden heter Jakobstad. Jag vet också att Johan Ludvig Runeberg är född här. Inne i stan är det lugnt och nästan folktomt, vet inte om folk sover fortfarande eller om de är på jobbet.

Vi parkerar bredvid en stor och pampig tegelbyggnad som är ett tobaksmagasin. Där är nu en utställningshall för konst och kulturhistoria.

På väg till Skata som  den gamla trähusbebyggelsen kallas för, ser jag den här lådan. Kan det vara så att Jakobstadsborna förvarar sina hundar där. Jag vågade inte öppna locket och titta efter.

Skata är ett fint gamal trähusområde med grusvägar.

Höll på att säga att det var så folktomt så inte ens en katt var vaken, men så var det inte. Den här kissen om jamandes och ville kela. Riktigt gosig var den.

Det här är Jakobstads Svenska Samlyceum. Där har min goda vän gått i skola, så den ville jag  ha med på bild.

Den här stora klockan var nog det första som jag fick syn på då vi kom in till själva stadskärnan och den gjorde mig verkligen nyfiken. Den såg enorm ut.

Fick reda på att det är Strengbergs tobaksfabrik som grundades redan 1762. Under 1920-talet var det här den största tobaksfabriken i hela Norden.

Det är inte helt folktomt här.

Åh, se där, ett riktigt fint kameramärke är även representerat här.

Vasa

Följ med på en liten promenad i Vasa, en trevlig liten stad där det inte var några problem att göra sig förstådd på svenska. I en liten park hittade jag Zacharias Thopelius, han ser ut som en riktig sagofarbror och han har t.o.m fått en charmig blå scarf runt halsen.

Isbjörnar och pingviner tillhör mina favoritdjur och vid glasskiosken så hittar jag den här gulliga isbjörnen som ser ut att inte vilja dela med sig av sina glassar.

Han är duktig på att jonglera och vad passar bättre att ha som bollar för en isbjörn än glass.

På hotellets parkering går det betydligt hetare till, där är det brandövning.

Elden släcks och vi smiter iväg genom hotellets "hemliga gång"...

...för att hinna med att titta på hamnen innan det är dags för middag.

Gamla Vasa

I Österbotten finns det mycket gemensam historia med oss i Sverige. Här i Vasa började det redan på 1300-talet då de norrländska kolonisterna tog sig i land på de skogsbevuxna skärgårdsöarna i Kvarken. Då, på den tiden var det ett skärgårshav som sträckte sig långt in i landet och så sent som för hundra år sedan kunde lastbåtar ta sig upp för en kanal som numera bara är ett igenvuxet dike i åkerfälten.

Här, i Gamla Vasa, där man kan se rester från den tiden, börjades en liten gråstenskyrka byggas. Den förstorades sedan flera gånger och har en brokig historia med röveri av kyrkklockor, nattvardssilver, orgel, mässkrudar och takkronor. Före den stora branden år 1852 stod där en ståtlig korskyrka som invändigt var målad i vitt och guld. På informationstavlan bredvid kan man se hur de såg ut en gång i tiden. (Jag har tagit bort lite klotter så att det går att se hur det såg ut.)

Hade inte en vårdslös marknadsbesökare somnat i ett uthus och lagt sin pipa i halmen, den där varma augustimorgonen, så kanske vi än i dag kunnat beskåda dessa hus, men elden fick fart och brunnarna stod tomma och de flesta stadsborna var ute på sina åkrar. Många hus hade näver- eller halmtak och mellan husen fanns bara smala gränder så innan kvällen fanns där bara  rykande ruinhögar kvar.

Det här är allt som nu finns kvar av den vackra St:a Marias kyrka.

Vi traskar runt och försöker känna lite av historiens vingslag, kan i fantasin se hur folk traskat ner och uppför på den här trappan till marknadsplatsen och kyrkan.

Den enda som nu är här och iaktar oss är en liten sädesärla, kan bero på att det är ganska blött efter regnet.

Av klockstapeln är det bara en fyrkantig ruinrest kvar.

Efter branden var det bara ett fåtal hus som stod kvar, däribland hovrättshuset. Hovrätten i Vasa grundades av Gustaf III år 1776 och var den andra i landet. Efter branden byggdes huset om till kyrka. Det förklarar varför huset ser ut som det gör. Framifrån ser det ut som en kyrka med kyrktorn.

Från sidan ser det lite annorlunda ut med den fristående klockstapeln.

 Korsholmens kyrka, som den heter, är en mycket ljus och vacker kyrkobyggnad.

Utanför beundrar vi de vackra hjältegravarna.

Efter branden beslöts det att bygga upp staden sex km. närmare kusten.