Mosi-Oa-Tunya - The Smoke that Thunders

Dagens höjdpunkt var Victoriafallen, efter en god och riklig frukost for vi iväg mot Livingstone och för att allra först ta en helikoptertur över fallen. Kändes lite spännande när vi kom fram till platsen där helikoptern gick upp och vi fick syn på "Röken som dundrar". Vi var ganska långt ifrån fallen, men det var en magnifik känsla att se all denna rök som fallen åstadkom. Det bildas ett vattenmolnöver fallen, som är 1,6 km högt och är synligt från hela fyra mils avstånd.

Flygturen skulle ta 30 minuter och här kan vi se hur turen går.

Efter en liten väntan var det dag för oss att stiga in i helikopern .

...och flyga  iväg.

Först går färden mot ravinen som bildats efter fallen. En hissnande tur ner mellan klippkanterna.

Det svänger hit....

...och det svänger dit. Vi är så långt nere så det går nästan att nudda vattnet. Den där lilla röda "flirpen" som syns ibland, den sitter längst fram på helikoptern.

Vi närmar oss fallen.

och visst är det en mäktig syn att få se dem så här från ovan.

Mycket vatten är det så här års.

Efter några varv över själva fallen tog vi en liten tur ovanför fallen, där flög vi över några små byar.

och vi flög över några lite större byar.

Och så tog vi en spaningstur för att se om det var några vilda djur vakna.

Förstorar man och tittar närmare så ser man den här badande elefanten i det gröna deltat där floden delar sig. Turligt nog så hade jag varit förutseende att ha med mig extrakameran med zoomen på, så jag fick en närmare bild på den, men tyvärr så tar glaset på helikoptern bort en hel del skärpa.

Sedan är det dags att bege sig till själva fallen och se dem på plats. Vi börjar i den lite torrare delen.

Hälsar på Linvingstone som står här och spanar. Han  besökte platsen 1855 och uppkallade fallen efter den engelska drottningen.

Sedan har vi turen att solen tittar fram och vi får en vacker regnbåge i sprutet från fallet.

Några vilda afrikanska djur hittade jag även här. Fast de här var inte så stora, men desto modigare med tanke på allt forsande vatten inunder dem.

Vi får låna regnkläder som skydd, när vi nu ska gå in i den blöta delen av fallen.

Det börjar bli väldigt blött nu och trots regncape så är linsen på kameran rejät blöt, som synes. Det hjälpte inte att torka av linsen, för allt som jag hade att torka med var lika blött. Min kamera som är sk. vädertätad fick verkligen bekänna färg och den höll tydligen vad den lovade också för den mår fortfarande bra.

Det blir blötare och blötare. På bron här så kändes det som om det regnade både ovanifrån och underifrån. Dånet var öronbedövande. Dessutom kändes det som att vada över en mindre å där vattnet gick över fotknölarna. Men det var en härlig känsla att få gå rakt över det forsande vattnet.

Ganska blött men mäktigt även på den här sidan. Victoriafallen är ett av de största vattenfallen i världen. Det är ungefär 1,6 km brett och på den högsta punkten 105 meter högt. Under regnsäsongen strömmar det igenom ungefär 9 100 m³/s men under torkan bara 350 m³/s.

Som synes blev vi ganska blöta trots regnkläder. Tror jag hade en liten torr fläck på ena axeln.

Några souvenirer inköptes här och även det lilla hängsmycket som man bör ha om man varit vid fallen.

En liten tur genom Livingstone på väg åter mot River Club, vad vi inte visste innan var att vi skulle få besöka en skola och en liten by på vägen tillbaka. Mer om det i nästa inlägg.

Luftballong över öknen.

Ännu en tidig morgon, vi väcktes klockan fem men den här morgonen var det nog ingen som riktigt trodde på att det skulle bli någon luftfärd......ända tills det ropades:  Bilarna är här, nu åker vi.

JIPPI!!! Det blir av i dag. Huvudbonad och kamera och så iväg. Något på huvudet var nödvändigt för att inte bli svedd i huvudsvålen. Gårkvällens regn hade skapat åar av vägarna.

Framme och snabb äntring av luftballongkorgarna.

Första ballongen lyfter i gryningsljuset.

Alla tre ballongerna är strax uppe i luften, stilla glider vi fram. Spännande att se öknen från ovan.

Astrid, vår ballongförare visar hur hon kan styra ballongen och berättar vad vi flyger över. Hon var från Tyskland, hade studerat till arkitekt i Sverige och sedan hamnat här...Inte nog med att hon var ballongpilot hon hade bakat våra frukostbröd redan klockan fyra den här morgonen.

Vi svävade fran över landskapet och njöt av den hänförande utsikten.

Även vår flygtur har sitt slut och det är dags för landning.

Vår ballong närnar sig marken.

Luften går ur.

osh Astrid hoppar ur korgen.

En sådan lyckad tur måste firas med champagne, extra gott när den sabreras.

Frukosten var inte så dum den heller.

En sådan lyckad morgon vi fick och ett hjärtligt tack till arrangörerna. Tackar med det här hjärtat i berget.

Örnen landade igen

Även en örnsafari har ett slut, jag skulle nog ha velat stanna där i  Lauvsnes längre, men nu är jag hemma igen.En helt fantastiskt upplevelse var det att få se dessa örnar. Skulle till och med kunna nöja mig med att bara få se dem, men varför göra det när det går att fotografera också. Ett minne som jag kommer att bevara för resten av livet.

Trött är jag visserligen, för det blev sena kvällar med mycket bilder och trevligt prat och inte att förglömma Brutus genomgångar i Workshopen och Bos mat. Sen mycket tidigt upp på morgonen för att hinna till gömslet och sitta där i lugn och ro innan det blev ljust och förhoppningvisörnarna skulle komma på besök. De gjorde de dessutom och varje dag till och med.

Sen satt vi där i mörkret och väntade, lite viskande småprat och jag vet inte vad Brutus Östling hade för exemplar av Canon 5D markII, med den underliga förvaringen av kamera och batteri innanför byxorna. Är det brukligt för den modellen? Den får man föda fram bilderna med, riktigt konstnärligt . Batteriet la tydligen av hela tiden vid filmning. Smittade också för även jag fick error i min kamera när jag tog den här bilden.

Det går att värma den medelst blåsning också. Bilderna och filmen blev dock ingen blåsning.

Sen var det tålmodig väntan, vissa dagar kom örnarna tidigt och tog sig en snabb frukost och kom inte tillbaka mer den dagen, andra dagar var det lång väntan innan det var matdags för örnarna och då kunde man fördriva tiden med att fotografera småfåglar, som de här. Inte så dumt det heller. De som inte somnade förstås(se gårdagens blogg).   Nötskrika   

Kråka.

   Skata

Men så plötsligt, som från ingenstans, så var den där. Kungsörnen kom som om den var nedsläppt från himlen.

Redo för lite mat.

Ripa smakade också gott

Men det var inte lätt att hålla balansen och stå kvar på en liten ripa. Undrar om inte det här är den som får bli dagens bild.

Vingligt och flaxande, sen damp den ner på backen och stod där och såg tämligen förvånad ut och inte helt olikt en tupp. Men upp igen för att äta sig riktigt mätt.

Inte så lätt att hänga med med kameran heller när en sådan stor fågel får för sig att ge sig utav. Här säger den tack och farväl för den här dagen och också för vårt besök i örnarnas rike, vägledda av Brutus Östling. Tack Brutus för allt du lärde mig, jag ska försöka förvalta det väl.

Så till slut, en till bild på gömslet eftersom Arne ville se hur det ser ut.

Och så lite workshops med Brutus Östling.

Örnen har landat.

Ytterligare en dag i gömslet, med en lite blyg havsörn och två kaxiga kungsörnar som underhöll oss. Inga problem att hålla värmen när de höll på som bäst. Var nästan så man blev lite svettig. Mellan örnbesöken så fanns det kråkor att ta bilder på också.

Roligast att fotografera var örnfighterna, men den bild jag valde ut i dag är den här eftersom det är lite ovanligare, med fight mellanhavsörn och kråka. Nu var det den kaxiga kråkan som startade bråket och extra passande då eftersom jag köpte Brutus bok "Kaxiga fåglar" i dag, med en fin dedikation i.

Sen en bild till Arne och inspiration inför hans örnsafari, du ser här går det hett till i gömslet. Jo, jag har fått lov att lägga in den här.

Upptäckte i efterhand att rubriken inte blev så passande till den bilden. så jag tar med en till bild.

Första dagen

Det blev inte mycket tid över för att tillbringa med kameran i dag, första dagen på mitt nyårslöftesprojekt.

Men en morgonpromenad hann jag med och fann ett äppelträd som hade alla sina äpplen kvar, alla löv hade fallit men äpplena satt där som ett gigantiskt fågelbord. Koltrasten som mumsade på godsakerna gömde sig i gräset medans jag tog min bild, återvände sedan. Solen sken men nådde bara till trädtopparna i bakgrunden och den skulle inte orka upp så högt för att belysa äpplena i dag, så det fick bli det ljus som fanns för stunden.