Flodtur.

Känns i dag som om allt det här hände i en annan värld.

.

.

Som jag skrev i förra inlägget från Bangkok, så svängde vår förare av longtailbåten in till en kanal.

Här i kanalerna såg husen lite annorlunda ut än inne i själva staden och man kan verkligen säga att de hade sjönära läge.

En del hus såg riktigt moderna ut.

Andra såg ut att kunna falla ihop när som helst.

Jag kan förstå att med sådant här läge blev det problem då det var översvämning.

Många hade veranda ut mot kanalen.

Det fanns även avtagsvägar här inne i kanalsystemet.

Vägvisare kan vara bra att ha så man hittar även sjövägen och bor man i en vägkorsning kan det vara bra med staket runt tomten också.

Ser några tempel.

Byggnadsstilarna varierar en hel del.

Blir mycket tvätt när det är varmt och svettigt.

Vi möter även en del försäljare, flera av dem har varor som riktar sig till turister.

Men jag ser att en del även riktar sin försäljning till de boende här.

Lätt att förstå varför elstolparna inte är av trä.

Träffar på en häger som tagit sig en vilopaus.

Någon som är lite leksugen men hindras av staketet.Hade ingen zoom så det fick bli en beskuren bild och med båten i rörelse så blev bilden lite väl suddig, men det såg så sött ut med den nyfikna hunden och pojken med bollen.

Undrar hur det nappade och hur fisken smakade, vattnet såg allt annat än rent ut.

Fanns även några höghus utefter kanalen.

Hur det fått dit bilen vet jag inte, men jag såg att det var inte så många hus som hade båt, men vid det här huset låg det till och med två båtar och på kajen en bil. Stort hus med fina dekorer så det var nog någon av de rika, som vår tidigare guide Mr. Tawee förundrade sig över, som bor där.

Men det finns tydligen båtparkering och med tvätt av båtarna också.

Det finns slussar mellan kanalerna och floden, men då översvämningen slog till var de tvungna att hålla dem öppna.

Sedan vi passerat slussen var vi ute på floden igen.

Kommer ifatt en av de långa transportpråmarna.

._____________________________________________

Vid floden

Vi tänkte oss en liten flod och kanaltur med de berömda longtailbåtarna, har tidigare bara sett dem på bild men aldrig i verkligheten eller fått göra en provtur. Eftersom vi bor nära en skytrainstation så tar vi tåget till floden.

Där vid den stora knutpunkten för båtar och färjor har även försäljare och matställen växt fram, inte så konstigt för här rör det sig mycket folk.

Rörigt men gemytlig stämning är det. De gula vimplarna som man kan se vid så gott som alla stånd, vare sig de säljer mat eller prylar,  är ett bevis på att de har tillstånd att sälja.

Röda bord och pallar blir en fin färgklick.

Mera mat.

Majs är gott.

Enkla ställen där det både lagas mat och serveras mat.

Gula vimplar även här.

Disk och matlagning, men der var de rosa och röda pallarna som drog till sig min blick.

Inte bara mat som lockade köpare.

Färskvatten.

Grönsaker och frukt.

Här nere går färjorna över till andra sidan floden Fiume.

Floden används flitigt för transporter.

Moderna och höga hus.

Samsas med äldre hus.

Vår förare gör en gir och vi lämnar den stora floden...

..och vi svänger in på en av de små kanalerna.

Där ser det helt annorlunda ut och jag antar att det var ungefär så det såg ut här i Bangkok förr i tiden, innan alla höghus växte upp.

Intressant med hur de bodde och levde där, så det kommer i nästa inlägg.

under strecket_____________________________

Barentsburg nu och då.

Som sagt i förra inlägget så närmade vi oss Barentsburg. Jag har varit där två gånger förut och det har sett ganska lika ut båda dessa gånger. Den svarta massiva röken som brukar spruta ut ur skorsten där verkade vara ett minne blott.

Så här såg det ut för sju är sedan.

Så här såg det ut för nio år sedan.

Men vi såg redan på håll att det hänt något i den lilla ryska gruvbyn. Så här mycket färg var det inte förra gången vi var hit. Kan bero på att de satsats mer på turism nu när gruvverksamheten nästan alltid varit olönsam här.

Vi är inte de enda som anländer till Barentsburg den här soliga men ganska kalla kvällen, ett fartyg med ungdomar kommer strax före oss.

Det lilla, men övergivna hamnkontoret var sig likt.

Det var bara den lilla pingvinpapperskorgen som fått lite färg på sig.

Dörren var öppen så jag kollade vad som fanns där inne, det var inte så mycket.

Det rosa huset i sluttningen på väg upp till själva stan hade inte fått någon ansiktslyftning.

Det har inte hänt så mycket på nio år.Ganska likt, eller hur?

Det här huset har jag ingen jämförande bild på men det är lite charmigt i sitt förfall.

Inte bara husen som fått en ansiktslyftning, verkar som om bilparken förnyats också.

Samma gata sex år tidigare.

Lite svårt att känna igen husen, men ryska konsulns hus känns igen även om det blivit rejält uppiffat.

Tidigare år såg det ut så här.

Souvenirshopen har fått ett helt nytt hus och där är det öppet dygnet runt.

Det här är huvudgatan i Barentsburg. Stora betongklossar ligger som gatubeläggning.

Men husen är rejält uppfräschade och jag tror att flera av dem är helt nybyggda.

Lite skillnad från hur det såg ut vid de föregående besöken. Då såg husen ut så här.

Flera hus var helt tomma då.

Lite svårt att se att det här är samma hus i dag.

De enda som trivdes i de husen då, var de tretåiga måsarna.

I dag är det mycket folk på huvudgatan. Vår grupp får en guidad tur.

De är nog på väg till hotellet där baren finns.

Här ligger även posten.

Lite finns kvar som man kan känna igen sig i. Så här ser det ut nu...

...så här för nio år sedan. Huset bakom, som är museum ska tydligen få en ansiktslyftning.

Skolan.

..med fin trapp.

Tror inte att det är så mycket trafik här men en varning kan ändå vara på sin plats.

Vi tar oss under lite ledningar som ligger i en slags betongkulvert. Det går inte att gräva ner rör och ledningar på grund av permafrosten.

Gör ett besök i den lilla kyrkan.

Undrar lite varför Olle Carlsson (en av våra guider) finns på skylten i Barentsburg. ;)

Det börjar bli en fin solnedgång och ett vackert ljus över bergen.

Många bilder är det, så det blir en fortsättning härifrån.

Återfärd och Salty Sea Dog.

Vi lämnade pingvinerna och begav oss på väg mot tåget för hemfärd till Kapstaden.

Det är en ganska lång promenad genom stan från tåget och till pingvinstranden, på återvägen så började min fot göra väldigt ont. Jag överdriver inte när jag säger väldigt ont. Något irriterande eftersom den varit så bra och jag hade äntligen kunnat börja gå långa härliga promenader och även bygga upp min kondition igen. Vad jag inte då visste, var att jag hade brutit foten, men eftersom jag bara trodde att det börjat göra ont igen så traskade jag på. Fick väl bita ihop och linka på så gott som det gick, Stiff Upper Lip liksom. 

Eftersom vi nu började bli hungriga så var det skönt att vi hittade The Salty Sea Dog som är en berömd restaurang för sina goda fish and chips. Det här lilla fina huset var allra först fiskmarknad; när den stängdes så blev det en parlamentsledamots kontor och också en dykskola. Men sedan 1998 är det denna restaurang som huserar här.

Vi slank in och fick ett ledigt bord.

Jag lovar; ingen av oss behövde svälta den här dagen.

Vi hade blivit rekommendera att om vi träffade på snoek så skulle vi passa på att äta denna sydafrikanska fisk. Jag gjorde det och den var utsökt.

Mätta och belåtna drar vi vidare.

Går en sväng ut på piren, såg ingen säl denna dag men jag hade nog inte tänkt klappa den även utan denna varning.

En dykare står staty längts ut på piren. Han står där som en symbol för alla forna och framtida sydafrikanska dykare. Den lilla hummern vid sockeln var gullig.

Det finns en hel del souvenirförsäljare i stan, inte så konstigt eftersom pingvinerna lockar hit många turister. Den här pysslade med att tillverka hajar av ståltråd och pärlor.

Nästan alla prylar vid den här muren är tillverkade av ståltråd och pärlor.

Vi hade tur med vädret den här dagen.

Vi fortsätter vår promenad mot järnvägsstationen.

Träffar på något som kallas The HMS Cornwall Mystery Stone. Den här stenen hittade en bulldozerförare 2007. Han fick syn på att den bumling han hade framför sin maskin hade en inskription inristad. Efter en del efterforskande så insåg man att den härstammade från 1946 och att denne APJ som ristat in sina initialer, förmodligen var en som överlevde förlisningen av HMS Cornwall 1942.

Vi går vidare, fast jag linkar nog mer.

Tillbaka till stationen. Järnvägen slutar här och jag kan anta att de har jämt jobb med att hålla spåren fria från sand.

På det tåg vi får på återresan är fönstren ändå sämre än de var på hitresan, här går det absolut inte att se något genom dem.

Men de går bra att öppna så vi kan njuta av utsikten.

Fish Hoek.

Små färgglada stugor susar vi förbi.

Fler och fler passagerare kliver på tåget.

En surfare med sin bräda vandrar bredvid spåren.

Simon's Town

Jag hade nog inte tänkt så mycket på varför Simon's Town heter just Simon's Town och vem denne Simon kunde vara innan Ingemar frågade om det i förra inlägget och då var jag ju bara tvungen att ta reda på orsaken till namnet. Till att börja med så är staden en flottbas och för 150 år sedan var den huvudbas för den brittiska flottan i Sydatlanten.

Nu var det inte denne Simon som lockade oss hit men jag blev lite nyfiken på honom. Jag fick veta att han föddes 1639, till havs då fadern var på väg till Mauritius. Antar att modern, en befriad slav, också var med på resan. ;). Simon van der Stel, som han hette, fick så småningom en högre tjänst inom Ostindiska kompaniet och blev placerad vid deras koloni vid Godahoppsudden. Det är den Simon som staden är uppkallad efter. Han har dessutom fått staden Stellenbosch uppkallad efter sig och han är den person som planterade alla ekar som nu växer i Stellenbosch.

Så här såg Simon's Town ut 1866.

Nu i dag så ser det lite annorlunda ut. Det ser ut som en liten idyllisk stad.

Järnvägen slutar här och vi tar en promenad utefter huvudgatan med sina charmiga hus.

Det är inte så många som bryr sig om oss för de är vana vid turister här, men någon står i alla fall och spanar in vem det är som kommer och går.

Det finns en trevlig historia om en hund här i staden. Det är den enda hunden som tagit värvning i Royal Navy. Han hette Just Nuisance och var en Grand Danios. Han hade samma förmåner som alla andra matroser och fick även en egen mössa. Han blev sju år och begravdes med fulla militära hedersbetygelser. Han låg ofta högst upp vid landgången till fartyget och eftersom han var en mycket stor hund så var det lite besvärligt och en olägenhet att ta sig förbi honom, därav namnet Nuisance . 

Han tyckte om att åka tåg också och det går en hel del historier om hans äventyr på tåget till Kapstaden. Konduktören körde av honom upprepade gånger, men Nuisance brydde sig inte så mycket om det han inväntade lugnt nästa tåg eller gick bara till nästa station. Det var på grund av dessa tågresor som hunden blev värvad av marinen för då fick han frikort till tåget. Vill man veta mer om honom så ka man besöka museet.

Vi traskar vidare för dagens mål för vår resa ligger lite i utkanten av staden.

Ser en kul cykel gjord av tomburkar.

Staden klättrar även uppför bergssidorna och här får man nog starka ben.

Rester från den brittiska tiden.

Det finns flera kyrkor i stan.

En lite ovanlig klockstapel.

Simon's Town är en mycket vacker stad men jag undrar hur de kom på idén att bygga det här anskrämliga huset bland alla vackra hus.

Då är utsikten ut mot båthamnen vackrare.

Vi stannar inte där utan skyndar vidare mot dagens mål.