Jormvägen upp till Stekenjokkvägen.

Vi hade tänkt oss att köra Stekenjokkvägen och innan vi kom upp till Gäddede så hade vi, från flera håll, fått besked om att vägen var öppen. Men ändå var vi lite tveksamma och kollade med turistbyrån och det var så att vägen var plogad och klar men det visade sig att invigningen och den officiella öppningen av vägen inte skulle vara förrän den 4 juni. Vi var där en vecka för tidigt.

Men vägsträckan upp till avstängningen är också vacker, så är vi på plats så då åker vi ändå upp och kollar hur där ser ut nu.

Det är ganska mycket snö kvar i området.

Björkarna har inte börjat knoppas än.

Vägen är snöfri och vi njuter av landskapet.

Vi stannar för att titta på ett vattenfall och jag borde kanske ha snörat på mig vinterkängorna innan jag hoppade ur bilen.

Någon annan har gått här före mig.

De vattenfall som ligger en bit från vägen kommer man inte fram till så här års, för lite snö för skidor och för blött för att gå. Men ibland så finns det ställen där man kommer av med bilen och kan stanna...

...för att beundra några vattenfall.

Landskapet är kargt men så vackert.

Jag har svårt att se mig mätt på det.

Vid de gamla fjällgårdarna börjar det grönska lite i markerna.

Tussilagon ståtar vid vägkanten.

Vi fortsätter längre upp efter vägen.

Där uppe ligger sjöarna istäckta.

Det blir mer snö och luften är ganska kylig.

Men så kommer vi fram till bommen och avstängningen.

Jaha, vad gör vi då? Fortsättning följer...

Jag flög min väg.

Mycket politik och val, både här i bloggarna och i alla tidningar. Jag gjorde ett val och flög iväg hoppades på lite andra val och framför allt lite nya vyer. Färden gick lite norrut men mest västerut.

De här vyerna har jag inte sett från ovan förut men det var lite kul att molnen lättade och jag fick se de norska fjällen uppifrån, de var vackra även där. Enligt kartan i flygplanet så var det Jotunheimens fjäll vi passerade.

Stiger man upp lite tidigt kan det vara svårt att hålla sig vaken och titta på utsikten. Sovstilarna varierade.

Vi närmar oss resans mål som är Island. Satt på fel sida i planet för att kunna få en glimt av Vatnajökull och Bárðarbunga men Vestmannaeyjarna var på min sida.

Även den lilla vulkaniska ön Surtsey som dök upp ur havet på 60-talet fick jag se.

Sedan hopade sig molnen och jag såg inte land innan det var dags att landa. Jag kikade nyfiket ner på detta land som vi skulle utforska i några dagar.

Jag var verkligen nyfiken på det här resmålet. Mellanlandade här på väg till USA för många år sedan och har velat komma hit sedan dess. Så det är med spänning vi går genom ankomsthallen i Keflavik.Inte hade jag en aning om att jag uttalat det namnet fel i alla år. Eftersom det är ett fl i namnet så ska det uttalas Keblavik. Men det har jag lärt mig nu på min korta vistelse på ön.

Vi stannar förstås inte på flygplatsen utan åker iväg för att ta ett varmt bad.

Men det tar vi i nästa inlägg.

Stenvalvsbroarnas väg.

Stenvalvsbroarnas väg.

Så borde den här vägen heta tycker jag för det finns så många fina stenvalsbroar. Närmare bestämt 24 stycken, men det heter den inte utan den heter Karl Johansvägen eller Skalstuguvägen .

Så heter den för att det var kung Karl XIV Johan som lät bygga vägen. Fast egentligen fanns det en väg här långt innan kungen kom på att det skulle vara en bättre väg över till Norge. Då var det pilgrimmer och handelsmän som reste här. Under medeltiden var den bara en gång- och ridstig.

Att leden har gamla rötter vet man eftersom en yxa från omkring år 700 har hittats i Medstugan, som ligger utefter leden. Likaså kan man läsa i Snorre Sturlassons "Olavs saga" om Olav den heliges färd längs leden i juli år 1030.

Så vi är inte de första som färdas den här vägen och någon har åkt den här vägen före oss och lämnat ett bomärke efter sig.

Mellan 1815 och 1835 rustades vägen mellan Duved och Norge upp på order av Karl XIV Johan. Kungen invigde den kraftigt upprustade vägen genom att resa längs den i augusti 1835. Bland annat hade ett flertal nybyggda broar ersatt äldre träbroar. Flera av dem åker vi över men vid en del har vägen dragits om och de går att fotografera.

När järnvägen sedan kom, den som går mellan Östersund och Trondheim så minskade trafiken på Karl Johansvägen. När så vägnummer infördes i Sverige fick vägen heta länshuvudväg 322 och riksvägen slutade Duved.

När sedan E14 byggdes 1958 blev Karl Johansvägen en liten betydelselös sidoväg och på 80-talet fick den inte ens behålla sitt epitet som länshuvudväg utan blev bara en liten sekundär länsväg. Tur det tycker jag så att de inte byggt en stor motorväg här över fjället och i den sköna naturen.

Fast på 90-talet blev vägen upprustad och orsaken till stenen med kungens namnteckning här ovan är att han var här och återinvigde vägen.

Dessa stenvalvsbroar är en sinnrik byggnadsteknik och jag är imponerad att de även klarar av dagens trafik och tryck. Hittade en informationsskylt som visar hur bygget gick till.

Vi tar en runda.

Slingrande grusvägar är spännande att åka på, för det första kan man inte köra så fort där och då hinner man se vad som finns vid sidan av vägen, dessutom är det lättare att stanna om det inte går så fort.

Så vi svänger in på avtagsvägen till Fäviken bara för att se hur det ser ut där. Vill man äta middag på Fäviken får man vara ute i mycket god tid, så det blev varken lunchpaus eller middag på det stället, men så här ser det ut där.

Huså herrgård. Det var till Huså som kopparmalmen från Fröå gruva forslades och även förädlades. i Huså fanns det en hel det att titta på men det krävdes promenader för att nå dit så det fick vara den här gången. Men Huså bageriets goda bröd kan jag rekommendera.

Färden går långa stunder utefter Kallsjön strand och i dag ligger den spegelblank.

Små fall och bäckar rinner ut ur skogen och fyller på sjön.

Vi kommer fram till Baksjön där speglingarna får oss att stanna till en stund. Fjällen speglar sig i sjön.

På andra sidan vägen ligger Tallsjön som även den är lika spegelblank i dag.

Kan tänka mig att det är en härlig dag för en fisketur.

I närheten ligger  Anjans fjällstation så jag gissar att fiskarna kommer därifrån.

De ser ut att ha det skönt.

Speglingar har jag en viss förkärlek för,

Även torrfurorna är vackra i den här miljön.

En kort sväng in i Norge.

Fast den gamla skylten är betydligt finare.

Gausjosjö

Vid Gausjosjön nära Överuman finns det ett gammalt sameviste. Här vid Överuman har det levt människor i över 6.000 år. En av anledningarna att det kom folk hit var för att hämta råmaterial till sina stenredskap. Uppe på Artfjället fanns en speciell vit kvartsit, inte för att jag vet vad det är för material i stenarna som låg nere vid sjön men även jag lockades att stanna för att beundra de vackert mönstrade stenarna där nere.

Sedan var det dags att börja promenaden till samevistet.

Det skulle bara vara 2 km dit.

och vi gick...

...och vi gick.

När vi kom till platsen som någon markerat med ett kryss av benknotor trodde jag att vi var framme.

Men så var det inte, stigen fortsatte och vi gick vidare.

och fortsatte en bit till.

och så gick vi ytterligare en bit till.

Till slut var vi äntligen framme och jag tror nog att dessa 2 km var mätt med ett töjbart måttband.

Gausju är ett vår- och höstviste som har använts ända fram till 1960-talet.

År 1919 då de norska renbetsområdena stängdes för nordsamerna beslöt länsstyrelsena att ett antal samer  skulle tvångsförflyttas söderut. Det speciella med den här platsen är att här samsades både nordsamer och sydsamer.

 De flesta kåtor var låsta men en var öppen så man kunde kika in i den.

Tilbaka var det lika lång väg men vi fick en fin dag ute i naturen.

Dessutom med att få se mitt livs första blåhake.

Kan det bli så mycket bättre?