Aguas Calientes

Dags för en av resans höjdpunkter, tidig väckning för att ta bussen till järnvägsstationen i Ollantaytambo. 

Vi ska ta tåget upp till Aguas Calientes.

Aguas Calientes är ett ofta använt “smeknamn” för tätorten Machupicchu Pueblo och som är det samhälle som är närmast beläget de berömda inkaruinerna Machu Picchu. 

Tåget har stora fönster och även fönster i taket så vi kan beundra landskapet vi åker igenom.

Vi får en intressant resa med både vacker utsikt, fikaservering och nästan flygplanskänsla när försäljningsvagnen kommer rullandes.

Aguas Calientes blev till år 1928 när järnvägen mellan Cusco och Santa Ana byggdes som ett centrum för rallarverksamheten, men i dag är det centrum för turismen som ska till Machu Picchu.

Turismen till Machu Picchu har ökat kraftigt under senare år och samhället har expanderat okontrollerat. Någon biltrafik finns inte inne i det mycket kompakt byggda samhället utan transporter sker till fots.

Det är en ganska backig stad och på flera ställen är gatorna trappor.

Från Aguas Calientes går turistbussarna upp till inkastaden Machu Picchu. Färden tar cirka 30 minuter. Hade jag gjort den här resan för tretton år sedan, då jag för första gången började fundera på att åka hit, så hade jag med all säkerhet bestämt mig för att vandra Inkaleden istället. Den tar 4-5 dagar och man har ett pass på 4.500 meter att ta sig över. Den vandringen kallas ibland för Inca jail istället för Inca trail. Den är jobbig med andra ord. Då hade jag inte kommit hit till Aguas Calientes utan nått Machu Picchu via solporten.

Men nu ska vi ta bussen på den slingrande vägen upp till Machu Picchu, det är redan lång kö till bussarna. Här är det bäst att kolla att alla ha kommit ihåg att ta passen med sig och bussbiljetten den måste vi vara rädda om annars så får vi gå tillbaka efter besöket vid Machu Picchu. det är ovanligt mycket folk här i dag eftersom det varslats om strejk av tågpersonalen i morgon. Den kommer att pågå i minst två dagar så alla som tänkt sig att åka hit har omdisponerat sina resor, även vi har gjort det.

Kön ringlar sig fram och bussar anländer i skytteltrafik, vi passerar under bron som vi gick över för en stund sedan. Den ser inte så förtroendegivande ut när man kikar på den underifrån.

En peruansk nakenhund skyndar förbi när vi köar, den ska jag spana efter då vi kommer tillbaka.

Vår färd mot dagens mål har startat och trots lite smutsiga fönster och solblänk så försöker jag få några minnesbilder från färden med mig hem.

Långt där nere kan vi skymta Aguas Calientes.

Här uppe vid Machu Picchu finns det ett enda hotell, Belmond. Är man ensam på plats så vet man att ta betalt, ett dubbelrum kostar från 7.000 kr. Vi funderade på att boka en övernattning där, bara för att få de eftertraktade morgonbilderna över Machu Picchu men tyckte att dessa pengar kunde man lägga på något annat. Tur var det för på grund av strejken så blev vår resa lite omdisponerad och vi hade nog blivit kvar där uppe.  Jag hade tänkt mig att gå in och titta men bor du inte där så kommer du inte in.

Vill man hoppa över bussfärden ner så kan man välja att gå vandringsleden ner till Aguas Calientes så startar den leden här.

Men nu ska vi inte tillbaka dit, nu är jag spänd på Machu Picchu som jag drömt om att få se i så många år.

Som ni förstår så blev det mååånga bilder så Machu Picchu får ett eget inlägg.

El condor pasa.

Hur graderar man upplevelser? Någon frågade mig vad som varit bäst på peruresan och jag hade svårt att välja ut något som var det allra bästa av alla dessa upplevelser som vi hade här i Peru. För hur väljer man mellan att få se ett vulkanutbrott och världens största fågel och det på samma dag dessutom.

Det var nog den dagens höjdpunkter, även om landskapet vi vistades i var nog så vackert och spektakulärt med djupa raviner och höga berg.

Vägen vi färdades på var ett litet äventyr den också.

Plötsligt är det stopp och jag tror att det är vägen som är oframkomlig, men så ser vi att det står en hel del människor och spanar upp i skyn. Vår buss töms tämligen fort och jag rycker till mig telet. För här har det samlats inte bara en stor mängd folk utan där uppe ovanför berget cirklar det kondorer.

Inte bara en utan det är många.

Jag räknade och som mest såg jag 20 stycken samtidigt.

Vi lämnar dessa condorer för även om de är många så är de väldigt högt uppe, hoppas bara att några stannat kvar vid Cruz del Condor där finns en utsiktsplats med ett djup på 3400 meter ner i ravinen.

Jag börjar med att traska ner en bit i ravinen till de lägre utsiktsplatserna med förhoppning att det ska vara bättre ställe att skåda kondorer. Det berättades att kondoren var världens största flygande fågel, men undra hur det jämför storleken då, för när jag var i Antarktis så fick jag höra att det skulle vara vandringsalbatrossen som var störst. Men det spelar mindre roll för mig vilken som är störst nu vill jag få se en kondor här och lite närmare än de vi såg på väg hit. Lämnar den lägre platsen och går upp igen och det är ju tur för då kommer vår lokala guide Beatrise och hämtar mig och tycker att min kamera och jag borde komma för hon har siktat en kondor.

Tror inte att jag skulle ha hittat den utan hjälp och det är också tur att skuggan från fågeln är så svart så att man kan via den hitta fågeln. Ringade in skuggan och fågeln på den här bilden (går att förstora).

Finns en kondor även på den här bilden, kan du  se den? Bra camouflage.

Lättare att upptäcka är de mot det vita.

Även om de var långt borta och såg så små ut så hade jag ändå fått se kondorer, tänkte jag.

Då händer det, det kommer en seglandes alldeles intill oss. Ett sus går genom folkmassan och kameror klickar.

Den seglar iväg och jag känner mig ganska nöjd med dagen.

Har fått se så många kondorer att jag tappat räkningen och dagen är dessutom långt ifrån slut.

Passande är väl att lyssna på Simon & Garfunkels variation av låten El Condor pasa. Finns på YouTube, vi fick höra den många gånger under resan fast oftast på spanska.

Promenera mera i Chivay.

Arbetslösheten i Peru är inte så stor, vi har kanske något att lära oss av dem. Inte många maskiner då det byggs vägar men desto mer folk. Såg att det var många kvinnor som hade tunga arbeten.

Det var flera gator i stan som skulle få ny beläggning och mycket folk i arbete.

Mer handkraft, inte så lätt att byta hjul på en traktor.

Huvudgatan med alla sina statyer och folkliv var inte under arbete så där kunde vi promenera lugnt.

Skolan slutar för dagen

...och skolbarnen är på väg hem.

Muren runt skolan är fint dekorerad, visserligen har ett tak vid den muren rasat ner men man ser de flesta målningarna ändå.

Där huvudgatan tar slut tar även staden slut.

Högt uppe på berget bakom staden finns det ett stort kors, fick höra att det var skolbarn på utflykt som skapade olika mönster i bergen. Tuffa barn där, för det var högt upp.

Nästan alla äldre var klädda i traditionella kläder, men i den yngre generationen var det inte många som gick klädda så. Undrar hur där kommer att se ut om några år och generationer, om de vackra och färgrika kläderna fortfarande kan ses.

Solen är stark och kommer rakt uppifrån så hatt är nästan ett måste här, även barnen hade hatt. Den verkade ingå i skoluniformen på en del skolor.

Lite vardagsbilder.

Hundarna i Peru verkade ha ett bra liv, visserligen sprang de omkring lösa men de flesta verkade må bra och var mycket sociala. Den här lilla hunden var kul, den slog följe med oss på vår promenad i stan.

När det inte var någon annan hund i närheten så gick den själv, men så fort det dök upp någon hund så gick den mellan oss tre som var ute på promenad. När den mötande hunden försvann så gick den vid sidan om.

Kändes fint att ha en hund som sällskap;) Fast den vågade sig inte in på hotellområdet.

Lofoten och Trollfjorden.

Vi girar ut från Stockmarknes och fortsätter vår färd.

Börjar närma oss Trollfjorden och det speciella landskapet för Lofoten. Den här lilla ön ser ut att vara obebodd, men kikar man närmare så bor det en hel del får där.

Små öar och praktfulla berg.

Och så en liten gård här och där.

Vi kryssar oss fram mellan öarna.

Ser ut som om det är ganska grunt mellan en del öar.

Ser ganska idylliskt ut.

Några ska ut på örnsafari och den lilla båten som ska hämta upp dem börjar närma sig.

De blir upplockade via bildäck.

Och så ger de sig iväg.

Vi övriga fortsätter färden.

Så svänger vi in i Trollfjorden, en liten segelbåt kommer efter.

Trollfjorden är 3 km lång och  bara 200 m bred, men där man svänger in i fjorden är den bara 100 meter bred. Längst in i fjorden breder den ut sig till 350 m men är bara 60 meter djup på det djupaste.

Den blankpolerade väggen på nordsiden består av monzonitt som är Norges äldsta bergart.

Här längst in i fjorden ska vårt stora fartyg vända runt, vår kapten vänder inte bara båten utan snurrar runt mer än ett varv. Han kallar det för att dansa trolldansen.

Så är vi på rätt köl igen och fortsätter vår färd mot Svolvær.

Vi närmar oss Svolvær.

Här står sjömanshustrun på sin pelare.

Jag hinner vinka till henne från vår balkong innan jag skyndar mig iväg för att gå av. 

För nu ska jag ut på äventyr...

...mer om det i nästa inlägg.

Hammerfest - Världens nordligaste stad.

Vi hade altså kommit till Hammerfest, där kan man gå med i Isbjörnsklubben om man vill, men eftersom jag redan är medlem där så drog vi iväg till kyrkan istället.

Man kan även ta en promenad upp på berget, det ska vi också göra, men först kyrkan.

En bild på lite linjer.

De har en pampig, modern och stor kyrka här i Hammerfest.

Väggmålningar och graffiti finns det här också.

Lite läskig.                        

Visserligen finns isbjörnsklubben här och stan är så nordlig, men några vilda isbjörnar finns det inte ändå de finns bara som dekor.                        

Det finns en väg som leder upp på berget, den kallas för Zig-Zagvägen och byggdes av byns befolkning 1893, en skylt vid vägens början säger att, här färdas man på eget ansvar.

Klart vi måste gå upp där. Kan vara fin utsikt där uppe.

Här kan man studera hur snöskydden är konstruerade. Behövs rejäla doningar för att skydda stan när snön börjar kana nedför fjällsidan.

De äldre verkar vara i trä.

Utsikten här uppifrån kan man inte klaga på, tur att det klarnade upp och inte blev en regning dag.

Där borta har vi Snövit också.

Flygtrafiken är riklig.     

Mycket snöskydd på det här berget.

Kul staty, där fartyget ser ut att ha fastnat bland isflaken.

Mera isbjörnar.      

Nu har de vaknat borta vid Snövit också, lågan i toppen syns på långt håll.

Meridianstöttan restes 1854 till minne av den störst internationella mätningen av jordens form och storlek. Det här  är en av de 34 platserna som utgör minnet av Struves meridianlinje. Meridianstöttan finns med på UNESCOs lista över världsarv. På stöttan står det så här:

«Det nordligste endepunkt av en meridianbue på 25 ° 20`fra det nordlige ocean til Donaufloden – gjennom Norge, Sverige og Russland. Etter foranstaltning av HM Oscar I og keiserene Alexander I og Nicolaus I ved uavbrutt geometrer. Bredde 70° 40` 11,3``».