Den röda gyllene bron

I dag ska vi på utflykt och på vägen dit så passerar vi över den berömda bron Golden Gate Bridge. klart det måste dokumenteras ordentligt, vet ju inte om jag någonsin kommer dit igen.

På väg genom stan passerar vi en annan berömd plats, alla som sett filmen Bullit vet vad det handlar om. Det är den gatan som Steve McQueen dundrar fram med sin Ford Mustang GT 390. Fick höra att det gick åt två Mustanger och att det var McQueen som själv körde, inte någon stuntman. 

Men nu var det bron som jag tänkte visa. Vi närmar oss den. Bron invigdes 28 maj 1937 och är                   2 737 meter lång med ett brospann på 1 280 meter.                        

Den var världens längsta hängbro fram till 1964, men är nog fortfarande en av världens mest omskrivna broar.

Bron är målad i orangeröd färg, den färgen valdes för att göra den enklare att se den när det är dåligt väder, speciellt när det är dimma eftersom den kan vara extremt tät vilket underlättar både för fordon och sjötrafik.

1987 var det  50-årsjubileum, då stängdes bron av för biltrafik och var bara öppen för gåntrafikanter, tillströmningen av folk blev så stor, så att många som mellan 750.000 till en million personer tog sig upp på bron. Kontrollen var otillräcklig och ledde till att ungefär 300.000 människor samlades på bron samtidig, trycket på mittpartiet av bron blev så då stort så mittspannet planade ut.         

Bron har sex filer för biltrafik och man tar endast betalt för trafik i södergående riktning.

När man kommer över till andra sidan av bron finns det en utsiktsplats och naturligtvis stannar vi för att ta några bilder.

Får passa på med lite naturfoto också.

Vyn bort mot den andra stora bron, den där bilarna kör i två våningar.

Här vid utsiktsplatsen finns det en staty med en sjöman, vet inte varför.

Vi åker vidare mot vårt utflyktsmål för dagen och far genom en tunnel som fått namn efter traktens kändis, Robin Williams, som bodde i Sausalito.                    

När vi återvänder efter vår utflykt får vi åka över bron än en gång...

... då spelar vår busschauför och guide sin favoritlåt för oss, du kan höra den här.

Mer om Alcatraz

Vi fortsätter promenaden på Alcatraz. Det fanns en hel del att titta på och även lyssna på vad som berättades i lurarna. Många filmer har spelats in om fängelset och kända fångar, känns som att det är dags att titta på några av dessa filmer igen efter det här besöket.

Även från ett rymningssäkert fängelse går det att rymma, det får vi veta på rundvandringen. Det finns en grupp fångar som försvann från fängelset och som inte har återfunnits. Då ingen har givit sig till känna och ingen har erkänt sig ha träffat på någon av rymmarna antas det  att de omkom vid flyktförsöket. Det normala var att rymmarna antingen sköts eller drunknade i det kalla vattnet.

De enda fångar som lyckades fly från Alcatraz var Frank Lee Morris samt bröderna John och Clarence Anglin.

Från början var det fyra fångar som planerade att fly. Förutom de tre ovannämnda var Allen West också med i planen. Det sägs att det var han som kom på och planerade flyktplanen från första början. West lyckades dock inte komma ut ur sin cell i tid och glömdes sedan bort i historien. I andra berättelser sägs det att hålet i väggen var för litet så att West inte kunde komma igenom och blev kvar.

 I över ett år höll de fyra på med förberedelserna, de grävde hål i betongen bakom ventilen i sina celler. De visste att ventilerna ledde ut till en lufttrumma som sedan skulle leda dem ut på taket av cellbyggnaden. När de väl hade gjort hålen tillräckligt stora och kommit ut till lufttrumman, anordnade de en liten arbetsplats inne i lufttrumman där de tillbringade varje natt med att göra livvästar av stulna regnrockar och de gjorde modellhuvuden som skulle likna dem själva. Modellhuvuden tillverkade de genom att blanda betong de hade hackat loss till pulver, såpa, tvål, lim och toalettpapper. Detta blev en smet som de kunde forma till ett ansikte. De samlade hår, inte bara sitt eget utan även andra medfångars hår från fängelsets "frisersalong".

Natten till den 11 juni 1962 var de redo att rymma. Efter inräkningen kl. 21.30 placerade de tre männen sina modellhuvuden, så kallade Dummy heads, på sina kuddar, kröp ut genom ventilen och fortsatte ut till lufttrumman bakom cellerna. Flera av vakterna som hade nattskiftet hade hört ljud på taket men trodde det berodde på den hårda vinden. När man väl upptäckte att deras celler stod tomma var Frank Morris och bröderna Anglin långt borta. Man har aldrig hittat några kroppar efter dem, men man tror ändå inte att de klarat sig, eftersom det är väldigt starka strömmar i San Francisco Bay och vattnet den natten bara var cirka 10 °C. Men som sagt, så vet man inte om de klarade sig.

Det finns även en avdelning med isoleringsceller här på Alcatraz, en del av besökarna tyckte det var spännande att gå in där och försöka känna på hur det var att sitta i en isoleringscell. Kan nog vara svårt att få den rätta känslan då man kan öppna dörren och gå ut när man vill.

Ett stort bibliotek hade fängelset också, ganska tomt och öde nu...

..men kan tänka mig att det tänkts många ensamma tankar här inne. Både om flyktplaner och om livet i stort.

Slaget om Alcatraz 1946.

Ett av de mest våldsamma flyktförsöken från Alcatraz inträffade 1946 då bankrånaren Bernard Paul Coy och fem medbrottslingar funderat ut ett sätt att fly. Coy smorde in sin kropp med fett och extremiteter och klättrade upp mot Gun Gallery.

 Där spände han ut gallret med hjälp av ett rör från toaletten och klämde sig igenom. Vakten där uppe ströps med sin slips och fångarna kunde nu beväpna sig. De överbemannade nio vakter som de låste in i cellerna... ...och tvingade till sig nycklar. De fick fatt i alla nycklar utom en viktig nyckel, den som ledde ut till rekreationsområdet.

 Den nyckeln hade en vakt lyckat smussla ner i en toalett i cellen.

Det var ett våldsamt tumult och larmet utlöstes, vilket hördes in till fastlandet och hjälp anlände.  Det hela slutade med att fjorton vakter och en fånge skadades, tre fångar och två vakter dödades.

Alla fångar var tydligen inte lika våldsamma, i den här cellen får vi se att någon var konstintresserad och både tecknade och målade.

Längst ner i korridoren låg de mest attraktiva cellerna.

Att de var attraktiva berodde på att de nåddes av solljuset från fönstren.

Skötte man sig kunde man även få ta emot besök.

Här kikar vi in i vaktcentralen.

Till den här sidan av huset och ut på gården var det nog inga fångar som fick gå.

Här står öns fyr.

Man har fin utsikt mot Golden Gate Bridge.

Även in mot stan.

Fängelset var tvunget att stängas pga. alldeles för höga driftskostnader samt att byggnader var i behov av att renoveras och det skulle bli för kostsamt. Den sista fången lämnade ön 21 mars 1963.

Nu är det även dags för oss att lämna ön.

Vi tar en sista promenad och ser att allt inte är elände, det finns även lite blommor.

Båten hit ut går med trettio minuters intervaller, så det blir inte så lång väntan.

Vi och en fripassagerare åker tillbaka till fastlandet.

San Francisco Oakland Bay Bridge

Alcatraz

Tidigt en solig morgon i San Francisco begav vi oss ner till Fisherman's Wharfområdet och kajen där båten går ut till The Rock.

Vi kom med på första färjan.

Tuffade ut ur hamnen och förbi de morgontidiga arbetarna i hamnskjulen.

Nu med sikte inställt på den omtalade fängelseön, som figurerat i så många filmer.

Jag vet inte om det är riktigt men det sägs att Alcatraz betyder pelikan och syftar på de första invånarna på denna branta klippö. Från början samsades pelikanerna med en indiansk begravningsplats. Men när ön såldes till de vita, år 1859, uppförde USA:s arme en fästning här som skyddade San Francisco Bay fram till 1907 när det blev militärfängelse.

Eftersom vi kommer med första färjan är det ganska tomt på kajen.

När vi kommer iland välkomnas vi av en ranger i typisk parkvaktsmundering, han är där eftersom hela ön är nationalpark.

Vi får strikta förhållningsorder om var vi får gå och inte gå. Det är många fåglar som häckar på ön så de flesta grönområden är avspärrade för oss besökare. Han berättar också att 1934 blev det här ombyggt till ett av världens rymningssäkra fängelser. Rymningssäkert på grund av det kalla omgärdande vattnet med starka strömmar och hajar. Innan vi släpps iväg för att utforska ön och fängelset får vi träffa fånge #1259. Nämligen William G. Baker. Vad han hade gjort för att först hamna i fängelse berättade han inte, men för att hamna på Alcatraz så hade han misskött sig på det första fängelset och då kom man hit. Ville man veta mer så kunde man köpa hans bok.

Efter den genomgången traskar vi iväg, förbi fångvaktartornet som med sin byggnadsställning mer liknar en pagod.

Kan tänka mig att man som nykommen fånge hade många tunga tankar då man traskade uppför den här vägen.

Vi vet att vi kan återvända med nästa tur tillbaka till fastlandet.

Hade fången otur så var det här slutstationen, det är nämligen bårhuset.

Då är den här gamla lastbilen vackrare att titta på.

Vi går in i själva fängelsebyggnaden.

Här blev fångarna försedda med kläder och annan utrustning.

Vi har tur som är här tidigt och slipper köa så länge för att få vår audioguide. Kan tänka mig att kön kan ringla sig lång här igenom duschrummet. Guiden finns på en mängd språk och jag passar på att fråga om en svensk, men får svaret att "ni svenskar är så intelligenta att ni kan engelska", så jag får nöja mig med en engelsk (eller amerikansk).

Vi går uppför trappen till våningen där cellerna är.

Fortsättning följer...

Coit Tower - San Francisco.

I förra blogginlägget vandrade vi den backiga vägen till Telegraph Hill och nu tänte jag att vi skull gå in i Coit tower och åka upp för att beundra utsikten. När jag kom in så upptäckte jag att väggarna på bottenplanet var dekorerade med målningar. 

Det är lokala konstnärer och studenter som gjort dessa målningar 1934.

Det intressanta med dessa målningar är att de visar arbetande människor och vanligt folk,  inte en massa politiker eller framstående människor.

Det var ganska skumt där målningarna är, så jag trodde att jag skull bli tvungen att använda blixten för att få några bilder, men det gick bra ändå.

Målningarna här i tornet berättar ingen sammanhängande historia utan skildrar olika enskilda arbetssituationer.

En lustig detalj i den här målningen är mannen i de gröna jackan, han plockar ner Marx Kapitalet ur bokhyllan. Ser man dessutom att en av männen bakom honom läser en tidningsartikel om förstörelsen av Diego Riveras fresk "Man at the Crossroads" i Rockefeller Center i New York. Riveras målning innehöll en bild av Lenin och förstördes därför, det hände just som de här målningarna kom till och konstnärerna ville dra sitt strå till debatten om konstens frihet.

Ser du ficktjuven i bilden här under.

När vi tittat på målningarna så beslutade vi oss för att åka upp och se på utsikten, det lönar sig att vara senior 3$ i rabatt.

Hade läst någonstans att utsikten här uppe var så fantastisk så man tappade andan och nog tappade man andan allt, men det berodde mest på att vinden utanför fönstren sög andan ur en. Men bra att de öppnat vissa fönster så att det gick att fotografera.

Men det stämde också att det var en fantastisk utsikt, här mot Oakland Bay bridge.

Här mot Financial District, kul att se skillnaden mellan den låga bebyggelsen och de ihopklumpade höghusen.

Det enda stället i stan som jag upplevde att det var en storstad var när man var bland dessa höghus. Där sticker Transamerica Pyramid upp som ett landmärke över de andra höghusen. Det är stadens högsta byggnad med sina 260 meter.

Raka gator och låga hus.

Golden Gate bridge.

Fishermans Warf.

Alcatraz.

Sedan drog vi vidare mot nya mål. Några papegojor, det fick vi inte syn på trots ivriga spaningar bland träd och buskar.

_________________________________________

Gata upp och gata ner...

...eller jakten på papegojorna, eller så kunde det heta i rubriken vandringen upp till Telegraph Hill och Coit Tower för det är dit vi tänkt oss att gå i dag.

Det är nästan bara raka spåret från vårt hotell, först svänger vi in på den lilla livliga Polk street och undrar hur det kommit sig att det byggts ett så pampigt hus som Alhambra där. En gång i tiden var det en teater där med 1.625 sittplatser, nu huserar ett gym där.

Sedan svänger vi in på Filbert street där det är raka spåret mot vårt mål. Raka spåret bakåt också.

Varning som är befogad.

Fina hus kantar gatan, men de har många trappor att släpa matkassarna där.

Här ser det nästan ut som om vi kommit till vägens slut och att avgrunden tar över.

Som tur är så fanns det väg även bakom det krönet.

Ännu en befogad uppmaning.

Skulle kunna bli en rejäl skräll om bromsen släpper och man står parkerad åt andra hållet.

Mycket lutar här.

Nu har vi strävat vidare en bit på vår backiga promenad och målet kommer lite närmare.

Kollar bakåt och det är fler som fascineras av de backiga gatorna.

Vi går och går.

Kommer närmare och närmare.

Ibland är gatorna så branta så att trottoarerna övergår i trappor.

där bortifrån kom vi.

Så har vi även kommit uppför den sista backen som går genom en lite lummig parkväg, vi har hört att här ska finnas vilda papegojor och spanar efter dem. Men än har jag inte sett eller hört en enda. Hörde före resan om dessa papegojor och tänkte vara förberedd, så jag packade ner en liten burk med nötter. Vad jag inte visste då var att man inte får ha med sig mat in i USA utan att deklarera den. Det var väldigt dumt och dessutom dumt att packa ner det i resväskan och inte i handbagaget, för då hade jag kunnat slänga det före kontrollen och sluppit en timmes extra kö för röntgen av bagaget. Ja ja man lär sig så länge man lever, i bland blir det lite tröttsamma lärdomar.

Utsikten här uppe är fin över stan och Oakland Bay Bridge.

Här uppe på Telegraph Hill fanns det förr en semafor som hade som uppgift att signalera till resten av staden vilken typ av fartyg som kom in i Golden Gate, därav namnet på kullen. Inga papegojor ser vi skymten av så jag tror att vi går in i tornet istället.

________________________________________________