Mot Sverige.

Bland det första vi stöter på när vi startar vår färd mot Sverige är en skog av älghorn.

Inte vilka älghorn som helst utan dessa är färgglada och mönstrade. Det finns ingen förklaring till varför de är där och vem som satt upp dem.

Då, när jag står där mitt i vägen och försöker få bilder på dessa märkliga horn är det någon som tutar, det låter som om det vore  bakom ryggen på mig. Jag hoppar högt och tror att det är en bil som kommer. Vet inte om lokföraren såg mig och ville skämta eller om de bara alltid tutar där .

Tåget försvinner och jag återgår till hornen.

Inte så mycket snö i de här trakterna runt Rendalen, men mäktigt landskap är det ändå.

Fanns tydlig väg här även på 1800-talet.

Återigen träffar vi på Pilgrimsleden och här finns det en gammal sten med en inskription på som det finns flera teorier om vad den betyder, Det är ett M och ett L som sitter ihop. Den ena tolkningen är att ML står för årtalet 1050 och den andra teorin är att det står för "Midleidis" alltså att man var havlvägs mellan Oslo och Nidaros.

Vad Åkre vel står för vet jag inte men gissar på att det är något åt God tur.

Vi träffade inte på några pilgrimmer, men en man i diket fanns det där.

En skolebolle får man ju inte missa att äta då man är i Norge och vi hade ännu inte gjort det, det måste åtgärdas innan vi lämnar Norge. Vi hittade inga skoleboller i den butik vi var in i men väl ett skolebröd. Det gick lika bra det och vi delade på ett bröd.

Bland det sista vi ser i Norge är en hyllad idrottsman, det är Oddbjörn Hagen, ingen som jag kommer ihåg och det är inte så konstigt eftersom han var aktiv på 30-talet. VM-medaljör och tog guld i OS 1936.

Råttfällebindning hade man då, minns att min far hade sådana.

Lämnar Norge, kommer ihåg från barndomens resor hur svårt far hade med att komma ihåg att nu var det vänstertrafik igen.

Det första vi möter i Sverige är en Svensk tiger, mitt i skogen.

Förresten var det två som tiger, en på var sida om vägen.

Och ett troll, men så är vi ju mitt ute i skogen också.

Knuten

Knuten i Geiranger är en vägkurva på 270°. Den blev konstruerad för att reducera vägstigningen, här korsar vägen sig själv med en bro. 

Det är en del av den gamla Geirangervägen från 1882 och den är fortfarande körbar, men är dock avstängd för biltrafik sedan 1970. Ser att den är rikligt trafikerad av cyklar och motorcyklar.

På världsutställningen i Paris 1900 fick ingenjören guldmedalj för konstruktionen med orden: «Du ger en god bild av den storartade norska fjällnaturen».

Visst är den norska fjällnaturen fantastiskt vacker och varje gång jag är där så förundras jag över alla platser som folk valt att bo på. Den här gården skulle säkert platsa i TV-programmet "Där ingen trodde att någon skulle kunna bo"

Spanar ut mot dalen.

Vi är nu på väg mot Djupvasshytta som ligger på 1030 m.ö.h och här uppe på fjället är det rikligt med snö.

Pinnarna vid vägkanten är höga, men ibland verkar de inte räcka till.

Vid Djupvasshytta går vägen upp till Dalsnibba, där uppe har man en fantastisk utsikt ner mot Geiranger. Det är Europas högsta fjordvy från en väg. Kommer inte ihåg att det var bompeng på den vägen förr.

Kikar ner på Djupvasshytta och ser att isen ligger över hela Djupvattnet, oftast när vi varit här förr så hade det bara flutit omkring lite isflak där.

Vägen slingrar sig uppåt...

...och här är snövallarna rejält höga.

Det är mödan värt att ta sig dit upp.

Någon modig tar sig utanför staketet för att ta sina bilder.

Jag nöjer mig med att stanna innanför staketet, även där kan man se hur vägen vi kommit på ringlar sig fram i landskapet.

Vi lämnar Dalsnibba och även Djupvasshytta och styr kosan mot Otta.

Beundrar naturen och fascineras av all snö.

Vi har haft en fin tur över fjället och ner till Otta.

Kyrkan i Otta är vacker, första gången jag var här höll de på att renovera den och man fick gå inne i kyrkan balanserandes på plankor.

Mot Geiranger.

Efter Trollstigen fortsätter vår resa mot Geiranger. Det är mycket snö på fjällen och eftersom det bara är en knapp vecka sedan vägen öppnades så är det ganska höga plogvallar. Intressant med de höga pinnarna som visar plogbilen var vägen finns.

Det finns en film som visar hur det kan se ut då Trollstigen snöröjs, ser man den så förstår man att den längden på pinnarna behövs. En länk till filmen här.

Det är genom ett snöigt men vackert landskap vi åker.

Landskapet växlar fort, lite svårt att tro att det bara är någon kilometer mellan dessa bilder.

Vi stannar vid Gudbrandsjuvet  och tittar lite på forsande vatten.

Inget stort och mäktigt vattenfall, Klyftan är fem meter bred och 20-25 meter djup.

Klyftan har enligt vad en sägen från 1500-talet fått sitt namn efter en man vid namn Gudbrand, som rövade en brud och räddade sig från sina förföljare genom hoppa över klyftan på dess smalaste plats. Gudbrand blev fredlös och bodde resten av sitt liv i en hydda av sten i en sidodal.

Här har man gjort promenadvägarna till ett eget konstverk. 

Vatten är alltid fascinerande att titta på.

Allt är tyvärr inte vackert, inte ens här uppe på fjället.

Inte ens om kalhygget ser ut som ett hjärta kan man tycka att det är vackert.

Men när vi kommer ner till fjorden och färjan är det desto vackrare. Sista färjeturen på vår resa, så vi får passa på och njuta lite vid överfarten.

Vi hade tur och kom som sista bil innan färjan la ut.

Vi är på väg över till Eidsdal.

Fortsätter sedan färden på slingrande vägar och njuter av den fina naturen.

En skylt berättar att vi befinner oss i Vestnorskt fjordlandskap och att det är ett världsarv.

Vid Korsmyra får vi fin utsikt ner i dalen och kan börja skymta Geiranger.

Minst ett kryssningsfartyg ligger inne fjorden.

När vi kommer fram till Örnesvingen, serpentinvägen som leder ner till Geiranger, ser vi att det är två stora kryssningsfartyg som kommit till Geiranger.

Tittar vi åt andra hållet kan vi se att De sju systrarna har rikligt med vatten nu, men friaren mittemot syns inte härifrån.

Med två stora kryssningsfartyg inne och ett vimmel av turister, så lockar det inte till att stanna i själv stan.

Vi rullar förbi, rundar Hotell Union...

...stannar till vid Hotell Utsikten. Där har vi bott en gång för länge sedan.

Härifrån ser man hur Örnesvingen ringlar sig ner till dalen.

Vi ser även vägen som vi åkt upp till Utsikten och konstaterar att Geiranger fått Hop-on-hop-off-bussar.

Tar en sista blick ut över Geiranger innan vi far vidare.

En dimmig morgon.

När vi lämnar Molde, ligger dimman lågt, men man kan ana att det finns en sol som skiner där ovanför molnen och att den försöker leta sig ner med sina strålar.

Solen kämpar på med att tränga sig fram genom molnen.

En vacker kyrka.                      

Molnen slingrar sig fram mellan bergen och verkar krypa ner i dalgångarna.

Morgonen är vacker, alltför vacker för att bilderna ska kunna göra den rättvisa.

Dimman dansar över Isfjorden.

Ibland ligger dimman som ett band över fjället.

Ibland är den likt ett täcke nere på marken

Det ser ut som om solen är på väg att vinna över dimman.

Fjordlandskapet är vackert och speciellt.

Speglingarna i fjorden börjar framträda under dimman.

Fjorden ligger så spegelblank att båtarna där ser ut att sväva i luften.

Vi lämnar Isfjorden och styr nu kosan mot Trollstigen, hörde att den nyligen öppnats.(slutet av maj)

Utflykt med fåglar och krigsminnen.

Omgivningarna runt Molde är värda att undersöka, så vi gör en dagsutflykt.

Vi har hamnat i Bud, en liten fin fiskeby.

Där träffade jag på en gåsakarl.

Han var lite nyfiken och kom och kollade vad jag var för en. Vred nästan halsen ur led när han skulle inspektera mig.

Han var inte så ensam i sin damm som det såg ut, utan av allt väsen som han förde lockades lite damer upp också.

Men det var inte populärt för gåsakarlen, han ville vara ensam herre på täppan och damerna fick sig ett tjuvnyp och lång tunga.

Vi lämnade gässen och fortsatte till Ergan kystfort. Det ligger högt upp och med fin utsikt över omgivningen.

Fortet byggdes av tyskarna under andra världskriget 1941-1945, är man intresserad av krigshistoria så finns det mer information att läsa här.

På berget upp mot fortet häckar det en hel del fåglar, tretåig mås antar jag att det är.

Fast vi tar och kollar in fortet lite, finns en hel del utrustning kvar från krigstiden.

Var nog inte så trevligt i dessa fina små byar under ockupationstiden.

Den gula bygganden bakom det här fästet är Bud museum och där inne kan man få mycket information om belägringstiden och fortet.

De har även humor, för så här ser toaskylten ut.

Vi lämnar fortet men  jag vill kika lite mer på fåglarna, ser att jag är inte ensam om att vara nyfiken på fåglarna,

Blev det någon bra bild?

Fåglarna verkar inte bry sig om att vi kikar på dem, de ruvar lugnt vidare.

Verkar lite sömnigt där på hyllan.

Grannsämjan är god.

Ovanför sitter pappa mås och håller koll.

Vi lämnar måsarna och fortsätter färden utefter kuststräckan, kommer till Kjeksa  och ute på en klippa sitter det en örn. Eftersom det är ute vid havet så antar jag att det är en havsörn.

Den sitter inte där så länge, den flyger iväg.

Flyger bort över klipporna.

Färden går vidare och det är kul att se hur en del löst infarten till huset.

Lite ostadigare väder i dag, men moln är också fint.

Vi återvänder till Molde och även en molnig dag så är det fint att blicka ut över havet.