Ut i stora vida världen bär det av.

Blev lite fel i planeringen då den här resan bokades. Eftersom jag har gjort en liknande operation, som den som gjordes i februari, tyckte jag att det var lätt att räkna ut när allt skulle vara över och att jag var så att säga " fit for fight" igen. Räknade på fingrarna och insåg att i september så hade jag även tagit till lite marginal för extra träning. 

Men jag hade inte räknat med att det var helt annorlunda nu. September kom och visserligen fick jag veta att allt nu var färdigläkt och att belastning var inga problem....om det nu inte var så att det i den här foten sitter en liten metallplatta fastskruvad med fyra skruv och som sitter där och skaver och stör. Det känns ungefär som om jag hade en tandläkarborr som försöker jobba sig ner i fotbladet. Kan inte påstå att det är behagligt och plattan ska opereras bort.

När??? Frågade jag min läkare och han förklarade att operationskön är lång...om tre månader ungefär.  

Jaha, resan var bokad och vad gör man då. Åker ändå och gör det bästa av det. Fast för att komplicera tillvaron lite extra, så bara fyra dagar före avresa så lyckades jag att bryta en tå på den friska foten. Blev lite jämnvikt då, fick liksom halta på båda fötterna.

Själva flygresan var inget större problem och hjälpsamheten på flygplatserna går inte att klaga på.

Första stoppet på vår resa blev London City Airport. Inte för att det var mest praktiskt utan för att det inte klaffade med att få ett flyg direkt till Heathrow.  Ska inte trötta er med en  massa detaljer men bilresan på en och en halv timme genom morgonrusiga London kändes som en liten minisightseeing. Såg en massa välbekanta platser och byggnader och även nyheter sedan jag varit där i stan tidigare. Som den här linbanan som härstammar från OS Och kallas för Emirates Air Line den går över Themsen mellan stationerna Royal Docks och Greenwich Peninsula. Linbanan är 1,1 km lång och färden tar fem minuter i högtrafik men om man vill passa på att njuta lite av färden och se lite samtidigt är det lämpligt att välja att åka då det är lågtrafik för då tar turen 10 minuter.Blev en hel del rörelseoskärpa för även om det var köer i londontrafiken så rörde vi på oss.

Vi kom i alla fall fram till London Heathrow och kunde checka in till vårt flyg som nu skulle gå till Seoul i Sydkorea.Där borta ska vi få cheka in i dag.

Efter säkerhetskontroll och passkontroll så hinner vi koppla av i loungen. Där genom den här dörren, som ibland kallas för "Hemliga dörren", får vi gå in i dag. Känns lyxig att koppla av där inne och skålar för resans början med lite god  champagne. Det sägs att den bästa är torr, kall och gratis. Kan bara instämma i det. Passar på att ta lite lunch här också för  deras hamburgare är så goda.

På tal om service och hjälpsamhet så när de ser att jag har lite jobbigt att gå så blir jag erbjuden transport med rullstol till gaten. Känns skönt att få vila både ben och armar för det är långa sträckor att gå på Heathrow. Full rulle genom terminalbyggnaderna och snart är vi instalerade på våra platser och kan pusta ut ordentligt.

Efter 10 och en halv timme från London är det dags att börja kika ut och se hur det ser ut där vi ska landa. Där nere kan vi se den första anblicken av Sydkorea.

Vi ska strax landa på Incheon Airport i Sydkorea. Det är morgon här och dimmorna har inte lättat ännu.

Så äntligen tar vi mark.

Även här står det en rullstol och väntar på mig och jag slipper gå den långa vägen genom ankomsthallen och alla kontroller. Jag har min lilla kompaktkamera i knät och passar på att ta några bilder på vägen genom terminalbyggnaden. De blir inte så skarpa eftersom det går undan i svängarna och jag vet inte riktigt var det var tillåtet att fotografera men så här såg det ut.

Nothing To Declare

Murmansk, visum och hemresa.

Att resa i Ryssland är inte så lätt.  Förberedelserna för det här äventyret började redan hemma i Sverige. För att få komma till Murmansk, även om det bara rör sig om en transport från flygplatsen till hamnen, så måste du ha visum. Är man lite bekväm kan man använda sig av ett ombud, men jag tyckte att ska man iväg på en expedition till Nordpolen så borde man klara av att söka visum på egen hand.  Alla intyg om att vi hade boende ordnat och vad vi skulle göra där var fixat och översänt av Quark Expedition. Så med pass, foton och en en hel bunt papper begav jag mig iväg till ryska ambassaden. Kollade innan vilken tid de öppnade och var där strax innan, i god tid trodde jag. Där vid ambassaden var det full kö. ...Utanför. 

Det stod en bastant vakt utanför dörren och släppte in folk en eller två åt gången. Det var en lite kylig majdag och vädret slog om till kyla och regn, så där stod jag och frös i alldeles för tunn jacka...men vadå jag ska ju till Nordpolen, och tänk på hur polarfarare har frusit på väg dit, så inte ger man upp för lite kyla.

Kön bakom mig växte men kön framför verkade aldrig ta slut, men så äntligen stod jag längst fram och väntade bara på att vakten skulle öppna dörren och släppa in mig. Det var bara en halvtimme kvar av öppettider. Då kommer vakten ut och jag tror att nu är det min tur.

Då säger han; "Ni kan gå hem nu, vi stänger!"  Men HALLÅ! Här har jag stått och väntat och frusit i en och en halv timme, så här kan ni inte göra. Men det kunde de.

Nästa dag var jag där i mycket god tid och stod längst fram vid grindarna då de öppnade Och fick komma in relativt snabbt. Trots att damen som tog emot min ansökan inte riktigt förstod var jag skulle bo i Ryssland så fick jag mitt visum och eftersom det var klart att hämtas ut den 6 juni, då allt annat förutom ryska ambassaden var stängt så var det ingen kö då.

Jag fick mitt visum.

Vid ansökan om visum bör man vara noga så att man ansöker rätt visum, så att man inte gör som de två i vår grupp som kom från Brasilien. När de kom till Helsingfors några dagar före avresan till Murmansk, tyckte de att det kunde vara trevligt att ta en tripp över till St. Petersburg eftersom de nu var så nära.

 Visum hade de ju redan. Tyvärr hade de inte tänkt på att ansöka om dubbelt visa, så när de kom till Murmansk var deras visa redan utnyttjat.  Jag behöver väl inte säga att det var två mycket ledsna personer som fick resa tillbaka med vändande plan till Helsingfors. Ryssarna släppte inte in dem.

Mycket text och lite bilder, inte min stil men av förklarliga skäl har jag inga bilder på det här. Vissa ställen får man inte fotografera på. På flygplanet till Murmansk fick vi en blankett och uppgifter om att fylla i den mycket noggrant med allt vi hade med oss i bl.a kamerautrustning. Jag satt och plitade ner allt mycket noga eftersom det skulle vara viktigt att allt var antecknat för att utresan sedan skulle gå så smidigt som möjligt. Ingen berättade att det skulle vara i två exemplar dessutom. Det fick vi veta vid tullgenomgången, så det var bara att plita ner en till lista. Allt skulle antecknas. Sedan stämplades det på alla papper. Filmtemets utrustning fotograferade de dessutom av, alla firmamärken på kameran också. Viktigt var också att spara det stämplade pappret med förteckningen.

Sedan släpptes vi igenom med stämplar både på förteckning och i pass.

Vi fick en liten kort rundtur med bussen Sputnik.

Murmansk såg ungefär lika trist ut som vädret var den dagen. Vi fick se det som ryssarna ansåg viktigast. En 30 meter hög staty av den "okände soldaten". Ett minnesmärke över de som stupade i "De stora patriotiska krigen". Här brinner en evig eld.

Men allt det där var för två veckor sedan och nu är hela äventyret avklarat och vi har bara själva resan åter till Helsingfors kvar. Kanske inte bara eftersom det gäller att ha sitt pass och förteckning redo. Först lite väntan innan vi fick komma till inchekning och passkontroll.

Undrar så varför alla dessa papper skulle fyllas i och varför det var så noga med att ha dem kvar. Vid säkerhetskontrollen, där man brukar lägga upp handbagage och sina ytterkläder. Där lastades allt bagage upp. Resväskor och handbagage om vart annat. Det tjöt och larmade hela tiden men personalen viftade bara förbi oss. Vid metalldetektorbågen var det samma sak, det tjöt i larmet hela tiden men ingen brydde sig och viftade förbi oss när vi undrade. Passen kollades lite flyktigt och min förteckning ville ingen se. Sedan lite mer väntan i ett litet väntrum.

Vårt plan kom och hämtade oss och vi kom till Helsingfors utan problem.

Där rådde ett organiserat kaos innan alla förstod att alla väskor togs om hand och kördes till hotellet.Att ta sig till Nordpolen är säkert en dröm för många och var det även för mig.

Tänker man sig en expedition dit så ser man ofrånkomligt slit och umbäranden,
förfrusna tår och fingrar och en lång strapatsrik skidtur framför sig.
Trodde det var en ouppnålig dröm, eftersom åren rann iväg och skida dit inte var något
alternativ för mig.
Men sommaren 2007 så gick ändå min dröm i uppfyllelse. Tack vare den atomdriven isbrytare, Yamal, med 75.000 hästkrafter som bröt sig fram genom is och åter is upp mot "The top of the world".

Ett helt fantastiskt äventyr i de vita vidderna. Lycklig, glad och nöjd är jag över att ha fått vara med om denna upplevelse, det var värt varenda krona. En dröm är uppfylld.

I Helsingfors var det sommar. Lite ovant efter att ha gått i vinterkläder i två veckor.

Vita berg och snöklädda byar.

Lite svårt att veta när det är dag eller natt när man flyger över olika tidszooner men när jag öppnar gardinen framför fönstret ser jag att där vi är just då är det dag igen.

Vi flyger över vita snöklädda berg, här uppifrån luften är det så vackert. Men det är svårt att fånga det på bild genom ett smutsigt flygplansfönster.

Ser att det inte är öde land där nere. En stor väg skär genom landskapet och jag tycker det ser ut som en by där också.

Mer vägar och större samhällen tittar fram mellan bergen.

Berg är så vackert tycker jag.

Snön börjar avta och kikar man i högra kanten på den här bilden så skymtar man faktist en välbekant mur, som enligt sägnen ska kunna ses från månen. Förstår när jag ser den på min bild att det är ganska omöjligt för jag fick förstora bilden ganska mycket för att se att jag fått med den på bild.

Landskapet blir strax helt annorlunda. Vi lämnar bergen bakom oss och kommer in över bebyggda trakter. Det byggs nya bostadsområden, vägar och broar. Ser lite märkligt ut med stora vägar som slutar i intet.

Och vägar med otroligt skarpa kurvor.

Det är inte bara jag som nyfiket spanar ut på landet som vi ska strax ska landa i.

Vi landar på  Beijing Capital International Airport och vrider klockan 7 timmar frammåt. Så istället för fyra på natten är den elva på förmiddagen.

På flygplatsen blir vi mötta och lotsade genom alla kontroller. Där vandrar min väska iväg och jag kan lirka upp min lilla kameran ur fickan.

Tåg ska vi också åka...

Väskorna kommer.

Där har vi vårt hotell.

Ut och resa.

Dagarna innan jag tog en vilopaus på S:t Görans sjukhus för att få en operation gjord, kom jag hem från en resa. Hade inte tid eller ork att gå igenom bilder och blogga om den då, men nu har jag både tid och ork och tänker skriva lite om den resan.

Att resa kan vara både avkopplande och vidgande av vyer, men innan man kommer till ro på sin plats i flygplanet och senare till sitt resmål så har vi det obligatoriska flygplatsbesöket. Kan vara lite stressande ibland. Passa tider och hitta rätt på nya flygplatser.

Undrar från vilken gate mitt plan går!

Sedan ska man hitta och skynda mellan säkerhetskontroller och passkontroller. Kan vara stressigt ibland.

Mycket folk som kommer...mycket folk som åker.

Tåg som ska passas och som åker under jorden mellan de olika byggnadena. Skynda, skynda.

Till slut kunde jag  slå mig till ro i flygplansfåtöljen och invänta avgång. Fast innan avfärd fick jag en alldeles egen mekaniker. Han kom, inte som ett yrväder en aprilafton utan mer som en lugn engelsman en novembermorgon, och slog sig ner framför mina fötter, halade upp sin skruvmejsel och började skruva. Med sig hade han två assistenter som räckte fram skruvar och olika verktyg. Fick nästan en föraning om vad som skulle komma ske, efter den här veckan på främmande ort. Fast läkarna på sjukhuset hade som tur var lite finare verktyg och jag slapp vara vaken och se dem mecka.

När min bildskärm satt stadigt fast och alla mekaniker lämnat planet kunde jag plocka fram nödvändiga tillbehör och luta mig tillbaka och njuta av resan till _ _ _ _ _ _.