Resan går till Tallinn.

Inte ofta jag får förmånen att åka med propellerplan men den här resan som går till Tallinn var det ett sådant som skulle ta mig dit. I alla fall sträckan från Helsingfors.

Sträckan från Helsingfors tar ungefär 20 minuter, man kan även ta en båttur över om man hellre vill det.

När molnen skingras så ser vi att det är ett soligt Tallinn som vi kommer till.

På flygplatsen blir vi fint välkomnade och genomsökta. Den här hunden jobbade på bra men var svårfångad på bild, jag missade att ställa om ISO i brådskan att få en bild och den var snabb där bland väskorna. (Har inte hunnit träna in alla funktioner på min nya lilla Sony A5000 ännu, men det är trevligt med en så liten kamera)

Jag måste få visa vårt trevliga hotell också. Det ligger i Gamla stan och heter Hotel Schlössle.

Så här stilig är personalen i receptionen. Åker man hit för att njuta av en långweekend så är det ett perfekt ställe att koppla av på.

Jag kan inte heller klaga på rummet som vi fick. Inte ofta vi blir uppgraderade men den här gången hände det och vi njöt i våra fina rum.

 

Matsalen var också trivsam och mysig med öppen spis och en brasa som sprakade. Mycket god mat hade de dessutom.

 

Fast tavlan i trappuppgången hade nog till och med jag kunnat måla lite bättre.

 

I källaren finns det en stor sällskapsdel och även ett cigarrum.

 

I baren träffade vi på restaurangchefen som bjöd på varsin cocktail.

Men man åker inte till Tallinn bara för att njuta av ett trevligt hotell, vi drog ut på stan också men det tar vi sedan.

Lejonön

Det var en dag i september, hösten började ge sig till känna och likaså reslusten. Väskan packades och färden gick ut till Arlanda.

Fast om jag ska vara riktigt ärlig så var resan planerad för länge sedan, så riktigt så där spontant var det inte.

Första stoppet blev i London och eftersom vi både hade flera timmar att slå ihjäl och även tillgång till Concorde room så smakade det gott med en smarrig hamburgare där.

Satt där och slappade och undrade om det bara är jag som tycker att den där konstruktionen som är till för att bära upp byggnaden ser ut som Bart Simpson.

Men det är ju klart det var inte till Heahtrow vi skulle den här gången, vi flög vidare och efter 13 timmar damp vi ner i ett betydligt varmare land. Temperaturmässigt skilde det ungefär 30 grader mot där hemma och luftfuktigheten gjorde det även lite tungt att andas. Vi var nu i Singapore.

Det var inte bara temperaturmässigt som det skilde sig även tidsmässig så var det en skillnad på sex timmar. Hemma var klockan 13.00 och här var det kväller. För att försöka komma in i nya tidsrytmen tog vi en kvällspromenad. Där såg vi att Formel 1 tävlingen som nyligen avslutats, ännu hade lite spår kvar.

Såg även den minsta lilla McDonalds som jag någonsin sett.

Något som var skönt var att slinka in i någon av alla luftkonditionerade butiker som kantade trottoarerna. De hade sådan fart på sin kylning så ofta räckte det att stanna utanför dörröppningen och svalka sig. Mycket energi som förbrukas där för att slippa svettas.

Från träden som kantade gatan var det nästan ett öronbedövande ljud på kvällen, där hade alla fåglar slagit sig ner för sin nattvila, Ganska bryskt lärde jag mig att där under träden skulle man inte gå på kvällen. Blev lite tvätt efteråt.

Förstår att arbetarna var aktiva långt in på kvällarna, det var ju liiite svalare då.

Utanför hotellet hade de lite finare bilarna en alldeles egen VIP-parkering. Enligt vår taxichaufför så kostade den här modellen ungefär 4 miljoner skr här i Singapore.

När det är varmt ska man ju dricka mycket så vi drar oss tillbaka och lyder det rådet.. ;)

Någon vän av ordningen undrar kanske över rubriken, Lejonön. Jo det var så att 1390 var det en avsatt prins vid namn Iskandar Shah som utnämnde sig som själv som härskare över ön Temasek som ön hette då. Han tyckte sig se en lejonliknande varelse, en varelse som ser ut som en blandning mellan lejon och fisk och gav då ön sitt nya namn Singapura eller Lejonön som det betyder.

Slaget vid Ilomantsi och en PV 444

Igen så har vi hittat en skylt som berättar att det finns en sevärdhet i närheten. Lite spännande att följa dessa skyltar då det endast står något på finska och vi har inte en aning vad som finns där. Vägen vi hamnar på blir plötsligt väldigt vintrig.

Men vi hade tur det var bara i kurvan som det var isigt.

Aaronpiha säger skylten dit vi har kommit. Ser ut som en äldre gård. Och här hade jag lite tur för när jag googlade på det namnet så fick jag en träff. Visserligen på finska men jag har lyckats lista ut att det är en gård som funnits här  sedan 1898.

Om jag inte helt missuppfattat det hela så hette ägaren  Aaro Ikonen och samlade på gamla jordbruksredskap, men inte bara samlade utan även använde dem. Nu är gården ett slags museum. Men så klart inte öppet nu.

Det prasslar i det torra gräset och se där ett litet vårtecken. En ensam tofsvipa har hittat hit.

Ladan eller om det är ett vagnslider har spåntaket kvar.

Här är det ingen som tankar längre, det är inte bara i Sverige som mackarna stängs. Fast det är nog lite bättre här i Finland för jag såg att på de små orterna så fanns det ofta mer än en butik och i relativt små samhällen, som vi åkte igenom, hade till och med bank.  

Men vår färd går vidare och vi hamnar på en minnesplats. Det finns flera stenar med emblem på och vi tyder ut att det är olika regementen som är representerade på dem. Här ägde tydligen "Slaget vid Ilomantsi" rum. Det var en del av fortsättningskriget. Det utkämpades under juli-augusti 1944 och var det sista stora finländska militära avvärjningssegern under den sovjetiska storoffensiven. I den riktningen som kanonerna är riktade och där borta där det lyser lite gult, där är Ryssland. 

Trots att det inte är upplogat  på platsen och massor med snö så ser jag att någon varit här för inte allt för länge sedan, för det ligger blommor vid en av stenarna,

På museet i Juesuu finns det en motor från ett Junker bombplan. Det planet störtade  1944 i en sjö inte så långt från Juensuu. den unga besättningen omkom och en av dem skulle få träffa sin hustru samma dag men istället fick hon identifiera makens armband med lyckoamuletten.

Den amuletten ligger i samma monter som en modell av planet, bredvid motorn. Hon födde deras barn ett halvår senare. Det är bara ett av alla tragedier som kriget förde med sig.

Fast vi är kvar ute i de karelska skogarna, upptäcker att den väg vi tänkt åka blir lite för lång  för att hinna tillbaka till Joensuu till kvällen. Så vi svänger av mot Naarva. Men ack ack här hade det suttit bra med vinterdäcken.

Men Narva ligger inte det i Polen? Aha det här stavas med två a. Även om vägen just här vid skylten ser grusig ut så var det undantag på den här sträckan.

Mest såg det ut så här och jag lovar det gick inte fort på den glashala vägen. Fast jag hade en säker chaufför. Han har kört rally tidigare och jag är glad att han inte gjorde det på den här vägen. Vi blev omkörda av brevbäraren två gånger, gissar på att han hade rejäla dubbdäck.

Riktigt skönt att komma tillbaka till Joensuu. Här där centrum är nu låg det forna Karelska jägarkårens sommarexercisplats 1790– 1809. Stadens namn betyder Älvmynningen och det är väl den älvmynningen som nu ses som en kanal och sluss nämligen Pielis kanals nedersta sluss.

I Joensuu var det betydligt bättre väglag och inte så mycket is. Fiskarna var i full gång.

På kvällen när vi ska gå ut och äta träffar vi på en riktig goding. Av min mans upphetsning över den här skönheten förstår jag att det nog är fler som  vill beundra den. Inte var dag man ser en Volvo PV 444 i så här fint skick. Det riktig glänser om den. Det som kan uppfattas som smuts på sidan av bilen är bara solen som reflekteras och gatan som speglar sig i den blanka lacken. Till och med blinkersen (fixlight eller takgök) på taket fungerade.

Tar en bild till från andra sidan.

Delad bakruta har den också.

Vid stationen står det ett gammalt lok, det är för mig oklart varför just det loket står där men har förstått att det har något med det militära att göra. Tror mig också förstå att det där loket kallades för "Duck". Intressant var att det har aldrig varit någon skadegörelse, klotter eller stölder från loket.

Nu är det dags för middag och vi fick sällskap av Snusmumriken. Han pratade i telefon mest hela tiden och drack rödvin. Lite lik Snusmumriken var han allt.

Hem ljuva hem

De flesta, om inte alla resor, har ett slut på något sätt. Även resan i Sydkorea hade ett slut och det var dags att åka hem. Lika bra det kändes det som eftersom vi nu vaknade till den fjärde dagen med regn.

Vi lämnade hotellet innan frukosten serverades, då var det skönt att komma till loungen och få lite att äta.

Men vad ska man välja här då?

Fastnade till slut för en liten lätt frukost.

Även lite glass till efterrätt frestade de med.

Var ju bara tvungen att testa åtminstonde en sort.

Sedan var det dags att leta sig fram till rätt gate. Det var ju en lätt match med så stora och informativa tavlor. Ser man ju på en gång att det är gate 113 vi ska till.

Vi hittade dit också.

Vi lämnar ett regnigt Sydkorea från Incheon Airport.......och landar efter en behaglig flygtur på 11 timmar på London Heathrow Airport.

Här var det full service, redan vid flygplansdörren stod det en person med rullstol och väntade på mig.

Full fart genom korridorerna...

...och fram till en liten bil, som vi flyttade över till. Tut, tut!!! Folk hade lite svårt för att flytta på sig.

Hissen förde oss ner till underjorden och kulverten. Kul för där hade jag aldrig varit.

Upp igen till alla människor, som hade fått tagit tåget.

Genom passkontroll...

...och säkerhetskontroll.

Kul med en liten kamera ibland.

Naturligtvis så ville de gå igenom min lilla handbagageväska och topsa stora kameran.

Sedan var det full fart genom terminalbyggnaden med alla sina butiker.

Hmm! Där hade jag velat stanna en stund och botaniserat bland kameror. Det får bli en annan resa.

Vi tränger oss fram igenom folkhopen...

...och hamnar till slut i Concord room. Ett trevligt ställe där man kan sitta och vänta på nästa flyg. När det var dags att gå till vårt anslutningsflyg så dök rullstolen upp igen och strax var vi på väg hemmåt. Först måste vi tanka.

Det var några plan före oss i kö.

Sedan bar det iväg upp mot solnedgången.

Ser nästan ut som om planen står kopplade där ner.

Vi lämnar ett London som försvinner i skymning.

Ser en himmelsk landningsbana innan mörkret sänker sig.

Ut i stora vida världen bär det av.

Blev lite fel i planeringen då den här resan bokades. Eftersom jag har gjort en liknande operation, som den som gjordes i februari, tyckte jag att det var lätt att räkna ut när allt skulle vara över och att jag var så att säga " fit for fight" igen. Räknade på fingrarna och insåg att i september så hade jag även tagit till lite marginal för extra träning. 

Men jag hade inte räknat med att det var helt annorlunda nu. September kom och visserligen fick jag veta att allt nu var färdigläkt och att belastning var inga problem....om det nu inte var så att det i den här foten sitter en liten metallplatta fastskruvad med fyra skruv och som sitter där och skaver och stör. Det känns ungefär som om jag hade en tandläkarborr som försöker jobba sig ner i fotbladet. Kan inte påstå att det är behagligt och plattan ska opereras bort.

När??? Frågade jag min läkare och han förklarade att operationskön är lång...om tre månader ungefär.  

Jaha, resan var bokad och vad gör man då. Åker ändå och gör det bästa av det. Fast för att komplicera tillvaron lite extra, så bara fyra dagar före avresa så lyckades jag att bryta en tå på den friska foten. Blev lite jämnvikt då, fick liksom halta på båda fötterna.

Själva flygresan var inget större problem och hjälpsamheten på flygplatserna går inte att klaga på.

Första stoppet på vår resa blev London City Airport. Inte för att det var mest praktiskt utan för att det inte klaffade med att få ett flyg direkt till Heathrow.  Ska inte trötta er med en  massa detaljer men bilresan på en och en halv timme genom morgonrusiga London kändes som en liten minisightseeing. Såg en massa välbekanta platser och byggnader och även nyheter sedan jag varit där i stan tidigare. Som den här linbanan som härstammar från OS Och kallas för Emirates Air Line den går över Themsen mellan stationerna Royal Docks och Greenwich Peninsula. Linbanan är 1,1 km lång och färden tar fem minuter i högtrafik men om man vill passa på att njuta lite av färden och se lite samtidigt är det lämpligt att välja att åka då det är lågtrafik för då tar turen 10 minuter.Blev en hel del rörelseoskärpa för även om det var köer i londontrafiken så rörde vi på oss.

Vi kom i alla fall fram till London Heathrow och kunde checka in till vårt flyg som nu skulle gå till Seoul i Sydkorea.Där borta ska vi få cheka in i dag.

Efter säkerhetskontroll och passkontroll så hinner vi koppla av i loungen. Där genom den här dörren, som ibland kallas för "Hemliga dörren", får vi gå in i dag. Känns lyxig att koppla av där inne och skålar för resans början med lite god  champagne. Det sägs att den bästa är torr, kall och gratis. Kan bara instämma i det. Passar på att ta lite lunch här också för  deras hamburgare är så goda.

På tal om service och hjälpsamhet så när de ser att jag har lite jobbigt att gå så blir jag erbjuden transport med rullstol till gaten. Känns skönt att få vila både ben och armar för det är långa sträckor att gå på Heathrow. Full rulle genom terminalbyggnaderna och snart är vi instalerade på våra platser och kan pusta ut ordentligt.

Efter 10 och en halv timme från London är det dags att börja kika ut och se hur det ser ut där vi ska landa. Där nere kan vi se den första anblicken av Sydkorea.

Vi ska strax landa på Incheon Airport i Sydkorea. Det är morgon här och dimmorna har inte lättat ännu.

Så äntligen tar vi mark.

Även här står det en rullstol och väntar på mig och jag slipper gå den långa vägen genom ankomsthallen och alla kontroller. Jag har min lilla kompaktkamera i knät och passar på att ta några bilder på vägen genom terminalbyggnaden. De blir inte så skarpa eftersom det går undan i svängarna och jag vet inte riktigt var det var tillåtet att fotografera men så här såg det ut.

Nothing To Declare