Villmanstrand

När barnen var små och vi åkte på bilsemester brukade vi antingen tälta eller övernatta i det som norrmännen kallar för "Hytter". Då var det inte bestämt på förhand var vi skulle övernatta utan slumpen fick avgöra var vi hamnade. Då passade låten som vi ofta sjöng i bilen väldigt bra, nämligen "Var ska vi sova i natt". Det var spännande att se var vi hamnade till natten men även lite osäker och det var inte så skönt den gången då vi kom till Bergen i Norge och allt var fullbelagt och vi fick tillbringa en natt i bilen. På den här resan visste vi i alla fall var vi skulle sova vår första natt i Finland. Vi var på väg till Villmanstrand eller Lappeenranta, som den heter på finska, och eftersom man är lite bekvämare av sig på gamla dar så hade vi bokat hotell där. När vi checkat in ville vi se vad staden Lappeenranta hade att erbjuda.

Här är det enspråkigt finska som gäller så det blev till att leta reda på alla finska ord jag kunde, men tyvärr så blev det mest "eivät ymmärrä" som jag fick användning av.

Vi började med att traska upp till fästningen. Solen sken som på den värsta vårdag men det var kallt som en vinterdag.

Först passerade vi ett monument som mest såg ut att vara en träbit omgärdat av två kanoner. Läste på en informationstavla att det var ett minnesmärke  av något av krigen. Lärkträdet i bakgrunden har ännu inte vaknat ur sin vintersömn.

Vad ryttaren symboliserade vet jag inte men träden i parken bakom honom såg så ståtliga ut. Mpste vara någon speciell sorts gran som växer så.

 Vi gick in genom Viipurin portti.

Där uppe hade man en fin utsikt över staden. Staden grundades officiellt 1649 av Per Brahe d.y., under drottning Kristinas regeringstid. Så även här känns det historiska vingslagen från svensktiden.

Som sagt så var det kallt och här syns det att våren inte kommit så långt för isen ligger tjock i viken. Vi hade en förhoppning och önskan att kunna åka över till Viborg i Ryssland. Men för att få visum dit så krävdes det en hotellbokning och bevis om att det var betalt. Eftersom vi bara vill dit över dagen så gav vi upp det försöket. Hade vi kommit hit under sommarmånaderna så hade det gått bra att ta en dagstur med båten M/S Brahe, på Saima kanal. Då ingick det visa i trippen.

Nu ligger fartyget och vilar sin vintersömn i den tjocka isen och drömmer säkert om sommaren och alla turister som kommer då.

Fästningen här uppe på kullen började byggas 1721 men det var lite knapert med pengar just då så bygget gick väldigt långsamt. Först i slutet av 1730-talet tog byggandet ordentlig fart. Men i de här trakterna så har kartan måst ritas om ett otal gånger för att visa var gränsen går och efter hattarnas krig (1741—1743 ) måste Villmanstrand avträdas till Ryssland. Inte förrän 1811 flyttades gränsen så att Vilmanstrand blev finskt igen. Det var två år efter Finska krigets slut. Under andra världskriget var det ett förödande bombardemang Av staden.  Numera är det en blomstrande gränshandel här och många ryssar åker hit för att shoppa loss.

Tror jag lärt mig mer om  nordisk historia under den här resan än vad jag gjort under hela min skoltid.

Det här är Finlands äldsta ortodoxa kyrka och den ligger här inne på fästningsområdet.

Här har vi Villmanstrands rådhus och det är ett av de äldsta rådhusen i trä i Finland.

Lappeen Marian kirkko eller Mariakyrkan som den heter på svenska. På vår karta stod det att det var "Lapp Church" vilket gjorde att vi trodde det var någon slags kyrka som hade med samerna att göra men så var det inte utan det kom från lapp i ortsnamnet.

Här är samma kyrka fast på kvällen. 

Det här tornet står på en höjd en liten bit ifrån kyrkan. Eftersom det inte låg i direkt anslutning till kyrkan så trodde jag att det var något annat än vad vi senare fick veta på turistbyrån. Det är klocktornet till Mariakyrkan.

Samma torn på kvällen.

Bredvid klocktornet och mitt inne i stan hittade vi denna gamla kyrkogård. Hittade tyvärr ingen förklarande skylt till de gamla korsen som såg mer eller mindre staplade mot varandra. Inte ens tjejen på turistbyrån hade någon förklaring.

På vår kvällspromenad kom vi till denna pampiga kyrka också. Det var ursprungligen en rysk garnisonskyrka vilket kanske förklarar varför det finns tydliga spår av något som ser ut som en vallgrav runt höjden.

  2 - 4

Svenskbyn

Vi hade ingen spikad resrutt och inga förutbestämda mål som måsten att besöka på den här lilla trippen i Finland. Vi for nästan dit näsan pekade och svängde in på de avtagsvägar som såg lockande ut. Den karta vi hade med oss var inte så detaljerad utan täckte in hela Finland men vissa platser var markerade med gult och det betydde att det var en intressant plats av något slag. Vad vi inte visste vad det var för intressant med just den platsen.  Nu hade vi kommit till en gulmarkerad plats på vår karta och svängde in till staden Lovisa. Själva staden grundades 1745 och hette då Degerby. Sitt nuvarande namn fick den när  kung Adolf Fredrik var på besök. Det är mycket som händer när svenska kungar kommer på besök. Målas inte husen om så byter tydligen städer namn, naturligtvis var det kungens fru Drottning Lovisa Ulrika som skulle hedras den här gången. Undrar vad för intressant som finns här.

Det första vi får syn på är en stor  samling stenar, fast nu är det förstås inte vilken stenhög som helst utan ruinen efter en fästning. Just den som är på bilden här inunder är Bastionen Ungern.  

På den tiden gick gränsen mellan Sverige-Finland och Ryssland här. Jag kan inte påstå att historia var mitt favoritämne i skolan för då fick man mest plugga årtal och vilken kung som regerade då. Men att få historien så här på plats, se stenarna och tänka sig in hur människorna slet med dessa byggen och levde här. Att det var just här  som det vimlade av soldater och att det var hit vår dåvarande kung reste, sådant tycker jag är fascinerande.

Lite till höger om bastionen Ungern finns det ytterligare en stor ruin. Det är Bastionen Rosen.

Varningen på skylten här ovan kan nog vara befogad för det var inga små stenar som fallit ner.

Eftersom vi är här under en tid som de flesta inte har semester så är vi tämligen ensamma här, det var bara en fin och gosig hund som kom fram och hälsade på mig och ville bli klappad då jag stod och läste på skyltarna. Här i området finns det mycket information att få även på svenska.

Hunden kom nog tillsammans med några som tog en promenad på Erensvärdsstigen. Det finns en stig som  går runt hela området och utefter den finns det informationsskyltar där man kan fylla på i sin kunskapsbank om både fauna och historia. Hur stigen fått sitt namn är inte så svårt att gissa eftersom det var  greven, fältmarsalken och konstnären Augustin Erensvärd som planerade och ledde bygget av fästningarna.

Rejäla murar byggde de.

Det ser nästan ut som om en liten grön groda slagit sig till ro ovanpå tickan.

Området med bastionerna är stort. Den som är intresserad kan se på kartan här ur stort det var.

Vi åker i alla fall vidare mot nya okända mål. Kul att åka lite på måfå och se vad som dyker upp och det första som dyker upp är en liten by som heter Pyttis där det också finns historik från svensktiden.

Gränserna i Finland förändrades med de olika krigen och vid freden i Åbo 1743 drogs den längs Kymmene älvs vänstra fåra. Då delades Pyttis socken i två delar och de byar som fanns på den västra sidan saknade då kyrka och kyrkogård i 27 år innan den här kyrkan byggdes.

Vi går över bron och det är lite synd att inte de vackra sevärdheterna är öppna även under perioder då det inte är sommar.

Det stora och pampiga Lerhuset på Krogbacken, är enligt skylten här, det viktigaste minnesmärket över lerbyggnader i Finland. Lerbyggnaden byggdes från början som arbetarbostäder i början av 1800-talet. Det fanns också en krog här. Inte så konstigt då att platsen kallas för krogbacken. Byggnadsmaterialet var var en blandning av lera och sand där man tillsatte ljung och halm. Det packades sedan in i brädformar och fick torka. Sedan förstärktes öppningarna med murat tegel och stolpar av trä.

Så var det Svenskbyn då! Mycket i dessa trakter påminner oss om svensktiden men det gjorde dessvärre inte Svenskbyn. Vi lämnade lilla Pyttis och såg en skylt som väckte vår nyfikenhet. Svenskbyn, det låter ju intressant. Vi åker åt det hållet. Blir visserligen en liten omväg men vad gör det vi har ingen brådska. Vi kommer fram till byn och jag gör som jag brukar, fotar av skylten för att ha bland bilderna och veta var jag varit och var de kommande bilderna är tagna.

Men i dag blir det inte så mycket mer för byn verkar vara mer eller mindre nedlagd och de flesta av de få hus som finns kvar ser ut att bara stå och förfalla. Det blev bara en skylt alltså,

Nu ställer vi kosan mot dagens slutmål och nästan framme ser det ut som om det är ett UFO som kommer in för landning.

 Del 1 - Del 3

Färden gick mot Finland.

Den här turen gick över Östersjön mot finska Karelen. Men GPS:en ska man nog inte lita på då man står vid Värtahamnen och väntar på att få köra ombord. Den tycket att vi skulle köra upp till Norrtälje och ta båten där istället.

   Men vi ignorerade vår "Beata" och körde ombord.

Väl uppe i vår hytt gottade vi oss lite med det bubbel som bjöds på och lite tilltugg därtill.

Överfärden var lugn och utan sjögång.

Dimman låg tät på väg in till Helsingfors, så tät så det hade blivit ett helvitt foto om jag testat ta någon bild, men det lättade då vi kom in till kaj.

Strax var det vår tur att köra av.

Så var vi framme i Finland och vår lilla resa mot finska Karelen kan börja.

Vi hade gott om tid på oss innan vi skulle vara framme vid dagens mål och första övernattningen i Karelen så vi passade på och undersöka de orter vi passerade på vägen. Första stoppet blev i Borgå och där växte det vattenkannor i träden.

Borgå är en av Finlands 6 medeltida städer och landets näst äldsta stad efter Åbo. Borgå å flyter genom staden förbi alla röda strandbodar. Då kung Gustav III kom på besök till staden i slutet av 1700-talet målades alla hus som låg utefter kungens färdväg med rödmyllefärg  för att hedra kungen och så att det skulle se fint ut. De här bodarna lär vara Borgås mest fotograferade motiv.

Husen i idylliska Gamla stan på backen vid Borgå å byggdes på 1700-talet enligt medeltida mönster. De är värdefulla historiskt och arkitektoniskt sett, vi tog en liten promenad och tittade på de små butikerna och caféer, som finns där i dag.  

Vi skänkte också en tanke till berättelsen om den ödesdigra fisksoppan som vi fick höra talas om på turistbyrån.

"Sommaren år 1760 var mycket torr. På dagarna bar borgåborna hinkvis med vatten från ån som kastades på väggarna och gårdarna för att fukta dem. Husen var byggda så nära varandra och gatorna var så smala att inte ens fuktningen hjälpe den ödesdigra natten då branden utbröt.

Fru Holm vaknade på efternatten för att koka fisk för följande dag. Hon använde liten tändved och försäkrade sig att elden hade slocknat innan hon lade sig på nytt. Efter några timmar vaknade grannens piga till röklukt, och då stod redan taken på Holmska huset och ett par andra hus i ljusan låga. Stadsborna flydde simmande till Näse och fick stå på motliggande stranden och se på då deras stad brann ner. Domkyrkan och ett par kvarter runt den bevarades men allt annat brann ner: endast 91 av stadens 293 hus blev kvar.

De första veckorna efter branden bodde stadsborna i Näse, eftersom marken i staden var het och gnistrade. Samtidigt var de oroliga för att de måste hinna bygga hus före vintern. Då det äntligen var tryggt att bygga igen, gjordes det snabbt - på samma stenfötter och bredvid samma potatiskällare som tidigare. Därför har stadsplanen fortfarande för medeltida städer typiska smala slingriga gränder även om byggnaderna är byggda efter kokningen av fisksoppan år 1760."

 Hanna-Maria försökte locka in oss med god husmanskost, den var inte från fisksoppans tid men vi var väldigt tveksamma till mat från år 1986.  Trots det välkomnande "Tervetuloa" så gick vi vidare.

Gamla stan i Borgå är utmärkt plats om man vill träna upp sina svaga fotleder på de knaggliga kulerstensgatorna.

Vi hade tur med vädret, sol men något svalt, betydligt svalare än vad vi haft hemma i Sverige.

Gamla Borgå var en fin liten stadsdel, där hade man kunnat tillbringa flera timmar och vandrat in och ut i de små bodarna, men vi skulle hinna se lite mer den här dagen.

Det såg ut som om påskharen redan kommit till Borgå.

Del 2 

Lijoen silta

Vår vana trogen så lämnar vi stora vägen och slingrar in på de små vägarna. Hittar en hel del som man inte ser annars. En del blir det en bild på annat stannar i minnet tills det bleknar. Det som fastnar på bild bleknar inte lika fort och finns kvar och är bra att ha för att friska upp minnet, som den här bron som vi körde över vid Yli-li. Lijoen silta heter den men jag har tyvärr ingen information om dess uppkomst eller historia.

Vet inte heller om den övre delen av bron, som är en järnvägsbro, är i drift. Det kom inget tåg då vi var där. Fast att det bor en ilsken och väldigt envis geting där, det vet jag. Det var knappt att jag fick någon bild alls för den gjorde sitt bästa för att anfalla mig. Getingar är inte mina allra bästa vänner.

Den här dagen regnade det och det regnade och regnade, hela tiden. Det blev inte mycket stannande i det regnvädret, men i Kemi hade jag läst att det skulle ligga ett vackert gammalt träskepp nere i hamnen så dit for vi. Men i hamnen syntes inget skepp till och för att se Kemis ishotell var vi antingen för sent ute eller för tidigt. Jag fick nöja mig med att ta en bild på kyrkan.

Sedan var det inte så långt kvar till den plats där vi skulle sova i natt. Haparanda stadshotell var både charmigt och huset hade en intressant historia

Utanför vårt hotell satt den här norrländska damen, tur att det hade slutat regna för hon var väldigt lättklädd i kortärmat och kjol.

Det var lääänge sedan jag var här sist, då fanns det en bro där körfälten gick i kors eftersom vi hade vänstertrafik i Sverige på den tiden. Inte så konstigt att jag inte kände igen mig nu. I Tornio var det så förändrat så vi körde fel flera gånger när jag skulle visa vägen, stan var sig liksom inte lik som jag kom ihåg den. Något som ser ganska sig lika ut på de flesta platser är turistmålet över alla andra i Haparanda.

”Världens mest internationella IKEA”.  Första året räknade Ikea med en miljon besökare, det kom två miljoner

Promenad i Uleåborg.

Efter att ha vilat benen en stund fortsätter vi vår promenad i Uleåborg. Vi går genom stadsparken och där kan man ana att det är stadsfest på gång, jag tror att alla stadens förskolebarn har samlats vid Hupisaarets sommarteater. Det vimlar av barn i rosa, gula och gröna små västar som sjunger för full hals på finska barnvisor. Vi fortsätter vandringen genom en lummig park med växthus, små vattendrag och söta broar och kommer till Merikoski kraftverk.

Lite ovanligt med ett kraftverk nästan mitt inne i staden. Där finns också en laxtrappa.

På bild ser den inte så imponerande ut, men om man kikar på folket som är högst upp som ser så små ut, så ser man att den här delen av trappan är hög.

Många fåglar har samlats här, gissar på att det finns gott om fisk.

Solen skiner och många Uleåborgsbor har tagit sig ut i parken för att njuta av idyllen.

Men det är inte bara idyll, i andra änden av stan bolmar det ur fabrikerna.

Verkar som om det är ett konstnärligt folk som bor här, vi går förbi ett plank och det som målats på det kan jag inte kalla för klotter.

Den här gubben som är målad på väggen är lite finurlig, där ventilen fått bli en ballong.

Vi har fått ett tips att om man vill ha en vidsträckt utsikt över staden så ska vi ta oss till vetenskapcentret Tietomaas utsiktstorn och åka upp med glashissen i det 45 meter höga tornet.

Vi går dit och upptäcker att för att komma upp i tornet ska man betala ett inträde till vetenskapscentret på 15 euro per person. Låter lite mycket, eftersom vi är två så blir det 30 EUR. Vetenskapscentret är ungefär som Tom Titts, kul om man har barn med sig så vi överväger att gå därifrån men frågar först lite försiktigt om det inte går att få komma upp i tornet för att ta några bilder. Den vänliga personalen ställer upp och vi får en följeslagare med oss som visar vägen och följer med oss upp. Hissen var lite kul men det var inte så lätt att få några bra bilder genom de smutsiga fönstren där uppe.

Ner från tornet tar vi trapporna där de har en hologramutställning. Tackar sedan den vänliga personalen som lät oss komma upp i tornet utan att betala inträde och traskar tillbaka till vårt hotell. Ser några hus med spännande färgsättning och slinker också in på Stockmans på vägen tillbaka.