Kan man ha det så mycket bättre.

Resan genom Australien var inte bara att hinna med att se så mycket som möjligt utan det fanns även tid för att njuta i solen mellan allt fantastiskt. Fast ibland kunde det vara skönt att slå sig ner i skuggan under ett träd och njuta av en glass.

Bara få doppa tårna i havet och gå och tänka på de söta koalorna som vi nyss fick se.

Hej, hej! En avstressad Magnus vandrar förbi oss där under trädet.

Jag åt ett äpple och blev genast uppvaktad av en som ville smaka, den fick äppelskruttet och var nöjd med det.

Fast nu har vi kopplat av tillräckligt och vill iväg, vi ska nu åka längs den vackra och vilda kusten på Great Ocean Road. Första stopp blir för att se hur havet har skapat den här kusten. Hur hav, vind och vågor skulpterar fram kustlinjen i dessa sandstensklippor.

Kustlinjen fortsätter att dra sig tillbaka med två cm per år.

Inte bara alla dessa klippor som fascinerar, även växtligheten är vacker och ny för mig.

Lite svårt att få fram rätta färgen på den här växten, den skimrade i silver.

Fast det visade sig att man kunde ha ändå skönare och bättre dagar, men det är en senare historia.

Har inte gått och fiskat.

Alla är fotografer sa de på TV och nog stämmer det, men vad är det som alla fotograferar.

Vi har stannat på en parkering och något rör sig bland träden.

Vi har siktat vår första vilda emu, klart det måste fotas då.

Vi tror först att de är ganska skygga och smyger omkring för att få bild på dem, men jag ser sedan att det är ett ställe där folk brukar ha picknick så de här stora fåglarna är nog vana vid att det kommer människor. Tur att de inte är så oskygga att de går fram och tigger, för de är stooora och kan även sparkas.

Vem vill ha en sådan här näbb ner i picknickmaten.

Vår chaufför John har upptäckt att det finns något mer spännande här. Plötsligt blir emun inte lika intressant. Det sitter något med vassa klor uppe i ett av eukalyptusträden. Fast den sitter ganska så högt upp. Den kramar trädet och trycker magen mot den svalkande stammen för under värmeböljan är trädets temperatur mycket lägre än luftens.

Vilken lyckodag, vi träffar på inte bara några emu utan även koala. John hojtar till igen och han har upptäckt att det finna inte mindre än tre stycken koalor här. En sitter på backen men inne i buskarna så jag ser bara en tass sticka fram, men i ett annat träd sover den här.

Koala betyder inget vatten och den dricker inte heller vatten utan utvinner vätska från eukalyptusbladen. De äter upp till ett kilo eukalyptusblad per dygn och dessutom så väljer de ut endast tre eller fyra av de över hundra arter som finns. De tillbringar ungefär fem timmar om dygnet för att leta och äta dessa blad, resten av tiden sover de. Den här ser ut att sova men sträcker sig plötsligt efter ett nytt blad.

Kolan är det enda djuret i världen som uteslutande lever av eukalyptusblad. Bladen innehåller stora mängder giftiga fenoler vilket gör att andra djur inte kan äta dem. Det krävs otroliga mängder energi för att bryta ner giftet, det är förklaringen till att koalan sover så mycket. Den måste spara på energi för att bryta ner sin farliga kost.

Det här är en hona och hon har en unge på ryggen, vilket betyder att den är mer än sex månader gammal, för före den åldern så lever de i mammans pung. Det är lite svårt att få syn på ungen så jag går runt trädet för att få syn på den, men ungen är rörlig och har flyttat sig från ryggen.

Men nu får jag lite ögonkontakt med koalan.

Vi lämnar koalorna ifred tar en sista titt på emun innan vi far vidare.

Det blev inget fiske i dag.

Beachport, Blå sjön, possum och en fågel.

Vi fortsätter resan på Great Ocean Road och har nu kommit till Beachport.

Beachport är känt för sin 772 meter långa brygga. Bygget av den bryggan påbörjades 1878, tanken var att den egentligen skulle bli 1300 meter.

Men innan vi kollar in bryggan  åker vi upp till "backlers lookout" för att beundra utsikten.

På 1830 talet fanns här en valfångsstation, numera är det kräftfiske som gäller.

Efter att ha njutit av utsikten återvänder vi till bryggan och ser att det är lite annorlunda fish and chips som serveras här. Synd att det inte var lunchtid ännu, hade varit kul att testa haj.

En cyklist har hamnat mitt i rondellen.

Så var det dags för bryggan.

När man suttit stilla i bussen länge, så det är klart jag måste ta en promenad ut på bryggan.

Jag gick längst ut och det blev en skön promenad i den ljumma vinden och solskenet.

Trevligt att gå när utsikten är så här grann.

Vi åker vidare.

Kommer till den Blå sjön. Den är inte alltid blå, men vi har tur som kommer hit när den är så här vackert blå. Under vinterhalvåret (april till november) så ser sjön mest grå ut. Sjön är en krater i en vilande vulkan.

Ett konstverk står där vi stannat för att titta.

Kikar genom hålet, var säkert det som var tanken.

Sista stoppet på dagens etapp är Mount Gambier och slukhålet där. Här fanns en kalkstensgrotta men blev till det här hålet då grottans tak kollapsade. I botten finns här nu en vacker trädgård.

Vackert är det och man skulle kunna tillbringa lång tid i den lummiga trädgården, men här ska det finnas possum eller falangrar som de också kallas. Vi går ner och i mörkret i skrevorna så träffar vi faktiskt på en. Den tittar först lite nyfiket på oss.

Tyvärr är det ganska mörkt i den bergsskrevan där den håller till, så det blir att skruva upp ISO rejält.

Vi hinner studera den ganska länge...

...innan den bestämmer sig för att krypa in bakom en stenbumling.

Går då längst ner i slukhålet och där sitter Grey Fantail eller Grå solfjädersstjärt.

Great Ocean Road

Nu ska vi iväg på en två dagars bussresa längs Great Ocean Road. Den anses vara en av världens vackraste vägsträckor. Vi ska åka från Adeleide till Melbourne.  Inte i ett sträck utan med en övernattning på vägen.

Det tog de återvändande soldaterna från första världskriget 13 år att färdigställa vägen till minne av sina stupade kamrater. Great Ocean Road invigdes 1932 och är idag en av Australiens främsta sevärdheter.

Vi korsar Murray River som är Australiens längsta flod.

Gör ett fiakastopp i Tailem Bend, där kan man, om man hoppar över fikat, gå och titta på en nyöppnad utställning av Australiens djur.

Man kan också få se en gris i svart spetsklänning som klipper gräsmattan.

Färden går vidare och landskapet förändras allt eftersom.

Vi dundrar förbi den rosa sjön Pink lake, där är stoppförbud så jag slänger upp kameran och får en bild genom fönstret.

I Robe finns jättehummern Larry. Bakom honom finns det en restaurang och om du är på jakt efter en sådan i Australien så är den till salu.

Här i Robe tar vi ett lunchstopp och vi går ner till stranden.

Det går bra att bada här men plocka inget från havsbotten.

Vi är bevakade av måsarna när vi äter, några ropar även till oss att spara lite till dem.

Lite fick de smaka och då blir man törstig.

Sedan kollar vi in väderutsikterna för kommande dagar...

...och festar slutligen på lite glass.

En liten fågelunge undrar om det inte blev någon glass över till den.

Och vi beger oss ut på vägarna igen, ser nya landskap susa förbi.

Undrar om det inte är dags för de där hoppande djuren ska dyka upp snart.

Vinprovning

Nu ska det bli vinprovning, vi har styrt kosan mot Barossa valley och ska besöka några vingårdar. Här bor det inte så mycket folk, bara 32 innevånare per kvadratkilometer men det är desto fler vinfält.

Vi börjar på Chateau 1847 Yaldara.

Vi får en guidad rundvandring.

Hittar en dammig telefon.

Lite äldre årgångar av deras produktion.

Klart för provning.

Först ut är ett vitt vin. Pino gris, tätt följt av ett rosévin.

Tittar man djupt i glaset så blir man glad när vinerna är goda.

 Slottet kallades "Yaldara" efter det lokala aboriginala ordet som betyder "mousserande" och här får vi smaka på ett rött mousserande vin. Lite speciellt i sin smak, men det passade inte min smak ändå.

Här är alla viner vi fick testa och favoriten blev flaskan längst till vänster. Ett portvin som inte får kallas för portvin; här kallas det för Aged Tawny.

Nöjda och belåtna åker vi vidare. 

I Tanunda lunchar vi och jag testar fisken barramundi för första gången.

På resan så hade vi pratat om att ordet "hen" inte kommit till Australien, men här i  Tanunda börjar jag undra om det inte är där redan. Var tvungen att gå in i butiken och fråga och det visade sig att Daisy var butikens ägare och Hen hennes som Henry.

Men vinprovningen är inte över än, vi åker vidare till Seppeltsfield för mera information om vin och även provning. Infarten till den vingården är kantad  av dubbla rader planterade palmer.

Får en rundvandring och veta historien om stället.

Seppeltsfield är mest känd för Centennial Collection - en oersättlig Tawny. Gården är fortfarande den enda vingården i världen som släpper ut ett 100 år gammalt vin varje år, varje årgång från 1878 till nuvarande år.  Det får vi inte testa, men det går bra att få smaka en liten smutt av den för runt tusenlappen.