Brösarps backar.

Eftersom vi bodde i Brösarp så var det väl mer ett måste att besöka Brösarps backar.

Nu behövde vi inte ta ljuset som det var då vi kom fram till platsen utan kunde välja tidpunkt. Sagt och gjort när jag så vaknade redan vid fyratiden, märk väl utan väckarklocka ens en gång, så drog vi iväg till backarna. Eftersom det här var i juli mitt i värsta värmen så trodde jag inte att det skulle vara någon dimma.

Vi hann dit innan solen kommit över horisonten och det fanns även lite dimma i svackorna.

Undan för undan blev himelen färgad i ett rosa skimmer.

Med solen i ryggen blir det en annan färg. Vi tar stigen upp mot backerna.

Jag har full sjå med att hinna med att kolla in alla väderstreck för att få se hur ljuset ändras.

Ser hur landskapet ändras allteftersom som solen kommer högre upp på himlen.

Jag spanar ut över nejden.

Hör hur ett gäng gäss kommer flygandes och har lite svårt att bestämma sig för vem som ska vara ledargåsen.

Runt omkring mig hör jag hur rödhaken och andra fåglar sjunger sin morgonsång, men de vill inte vara med på bild. Gömmer sig i buskarna.

Ljuset kommer mer... ...och mer, och förändras med riktningen man tittar åt.

Det finns en hel del kor här, man får hålla koll på var man sätter ner fötterna eftersom de har en förmåga stt lämna lite visitkort här och där.

Kommer du och stör mig i frukosten.

En blomma som liknar en snöflinga, hundkäx har jag för mig att det är.

Vad gör du?

Lovar, vi ska inte ta dina blommor.

Muuuu

Kalvarna är lite nyfikna på oss och blir mer och mer närgångna.

Jag sa hit, men inte längre!

Innan vi lämnar stället vänder jag mig om och ser förändringen sedan vi kom.

Sedan ger vi oss iväg för att hinna upptäcka lite mer innan det blir för varmt och för mycket solsken men på väg tillbaka efter vår morgontur ser jag den här kossan som betar på en egen kulle.

Bokstavsresan J-K-L

J som i jordekorre.

K som i ko.

L som i lejon.

A B C - D E F - G H I - M N O - P Q R - S T U - V W - X Y Z - Å Ä Ö

Canna - Den okända ön.

Canna är förstås inte en helt okänd ö utan det är så den heter om man översätter namnet från gäliskan. När vi kommer iland på Canna så möter vår lokala guide upp. Här bor inte så många men han är en av de ca.20 personer som gör det.

Vi går en promenad med guiden och kommer fram till en liten stenkyrka. Den är en av de tre kyrkor som finns här. Det här är en protestantisk kyrka som byggdes här trots att öborna är katoliker så den används väldigt sällan. På grund av sin form så kallas den i folkmun för Raketen, fast jag tycker att så här från sidan ser den mer ut som en ladugård med silo.

Tvärs över sundet och på ön Sanday ligger St. Edwards Church. Den används inte heller, för när kung Edward kom hit för att vara med på invigningen slog åskan ner och det började regna in. Den har nu renoverats men används inte ändå eftersom det i alla fall regnar in. Öborna anser att den är hemsökt.

För en svensk som  bor i det som vi kallar avfolkningsbygd så måste det här låta som en saga. Här bor alltså ca. 20 personer och fem barn i skolåldern och här på ön finns det post, telefon, bredband och skola. Även telefonkiosken var i bruk. Men mobiltelefoner fungerar inte.

Jag kikar in genom fönstret till posten, men med 100 mm på så är det inte så mycket vidvinkelseende.

Vi fortsätter promenaden och kommer förbi Canna House. John Lorne Campbell köpte ön och bodde  i det här huset. Han var en skotsk historiker, bonde och miljöaktivist. Han gjorde väldigt mycket för ön. Han dog på en semester i Italien och i enlighet med hans önskan som var " att begravas där han föll", så begravdes han först i Italien. År 2006 då flyttades hans kropp  till Canna och begravdes i en skog som han själv planterat. Han skänkte ön till Skottska National Trust redan före sin död.

Vi promenerar vidare och blir uttittade av några av öns innevånare.

Strandskatorna har hittat en liten holme att ha möte på.

Vi fortsätter vägen fram.

Tittar på fåglar...

...och landskapet.

Staren tar sig en ridtur.

En av fågelkännarna i vårt sällskap sa att sädesärla är svartare här än den vi har hemma.

Två av öns fem skolbarn är ute på vift, kanske en naturkunskapslektion.

Promenaden fortsätter och vi kommer in i skogen där Campbell är begravd. Fast här är hans namn på gäliska. Nog vilar han vackert här.

Den vanligaste boskapen på ön är Highland Cattle. Vacker beteshage har de.

Fast en del tycker tydligen att gräset ser grönare ut på andra sidan och lyckas ta sig igenom stängslet. Den har visserligen lite problem att få med sig alla benen men igenom kom den till slut. Kompisen ser lite avundsjuk ut.

Vi kommer upp på höjden där det står ett gammalt keltiskt kors. Arkeologerna är ganska säkra på att det har funnits ett kapell och en gravplats här. Kvar finns det här stora korset med spännande mönster på.

Lite högre upp finns en bestraffningssten, Där band de fast de som gjort något dumt, lite som de skampålar som förr fanns i vårt land.

Lite motljus.

Jag kan inte sluta beundra det vackra landskapet.

Ett levande landskap med kor...

...och får.

Kossorna var fredliga och de tittade bara lite över axeln på vilka det var som vandrade igenom deras hage.

Vi vandrar ner mot dalen igen genom fält av blåklockor och vild vitlök.

Det finns en skottsk folkvisa som heter The Bluebells of Scotland, den skulle ha passat att sjunga här.

De finns även  i rosa.

Sedan är vi tillbaka nere vid Canna house. Den där lövportalen skulle jag gärna vilja ha vid mitt hus.

Kyrkan nere i viken speglas sig fint i vattnet.

Följer man den här vägen så kommer man längst ut på udden.

Där ska det finnas en fängelsehåla där en mindre trevlig herreman låste in sin fru för att ryktet sa att hon varit otrogen.

Förra inlägget om Dunwegan Castle. - Nästa inlägg om ett märkligt slott

Älgklanens folk.

För 9000 år sedan hade inlandsisen smält bort i Jämtland, på den nakna marken började lavar och mossor att växa och sedan rotade sig gräs och dvärgbjörk. Undan för undan kom det mer växtlighet som gjorde att det fanns mat för djur och de i slutänden gjorde att människan hade något att äta och därför bosatte sig i trakten. Stenåldern hade infunnit sig i Jämtland. Visserligen visste väl inte människorna då att de ansågs att vara ganska primitiva och att vi sedan skulle kalla dem för stenåldersmänniskor, men eftersom de lämnade lite avtryck efter sig så vet vi att de varit där. Här vid Glösa i Jämtland vet man att det fanns en samlingsplats för människor. De här hällristningar är ungefär 4000 år gamla.

Älgen var ett mycket vanligt motiv i hällristningarna i dessa trakter.

I Glösa knackade man in bilder av älgar för att få god fångstlycka, man hyllade makterna, tackade dem och bad dem om hjälp. Därför kallas mäniskorna som levde där för Älgklanens folk.

I utställningsladan i Glösa hängde det mängder av älgklövar och där fick jag även en förklaring till varför det hittats så många älgben på ett och samma ställe. Det var för att man trodde att när älgen återuppstod till nytt liv så skulle den snabbt hitta sina klövar och om den inte gjorde det skulle den bli krympling och skulle då straffa människorna och de skulle få svårt att döda fler älgar.

Nu i dag såg jag inte till några älgar här men desto fler andra djur.

Säg inte att får är dumma, det här fåret hade hittat sig en alldeles egen ryggkliare. Den gick fram och tillbaka under trädstammen för att klia sig på ryggen.

Träffade också på ett gäng nyfikna kossor.

De kom farandes och ville se vad det var för folk som kom på besök. De här två knuffades och buffades så att det såg mest ut som om de sa: "Kan du ta och flytta på dig, det är mig hon ska fotografera".

Till slut enades de om att en gruppbild också var bra att ha.

Vi tog farväl av kossorna och for till...

...Åre.