Öppen brygga.

När man är ute på dessa turer, som den här i Svalbard, så är det alltid öppen brygga. Det innebär att vi passagerare får vara på bryggan så ofta vi vill. Den enda regel som gäller är att man inte ska vara i vägen för besättningen. Dygnet om kan man gå dit och kika på sjökort, spana efter intressanta saker eller bara titta på hur de jobbar.

Här kan man stå och spana.

Kolla in alla spännande manicker.

Guiderna kan planera vår rutt.

Ibland när något spännande händer kan det bli lite trångt.

Man kan stå utanför bryggan också, fast där är det lite kallare.

Snart är det slut.

Vi är nu tillbaka i Isfjorden, längst in i den fjorden ligger vårt slutmål Longyearbyen. Vi ska inte dit ännu för vi har hela dagen på oss för utforska delar av den här fjorden. Solen skiner där bakom molnen och vi har ankrat vid Alkefjället

Alkefjället ligger vid den yttersta viken av Isfjorden. Där är det vackert med det höga fågelberget, många renar brukar hålla till där och jag har sett både polarräv och blåräv på det stället, men i dag ligger dimman tät. Så tät att vi efter ett tag ger upp och söker oss till en annan vik.

Vi lättar därför ankar och åker vidare.

Kommer till Skansbukta. Imponerande berg gör att viken här är skyddad från vindar från flera håll och vädret är både vackert och behagligt. Här gör vi en landstigning. Isbjörns vakter ställs ut så att vi tryggt kan sprida ut oss över udden och utforska den.

Här har det funnits en gipsgruva.

Vi kollar in resterna efter det.

Kikar in i gruvöppningen. Man kan inte komma så långt in i den för längst in i gången är den igentäppt med is.

Landskapet är bedövande vackert...

...även om järnvägen mer ser ut som något som skulle passa på Liseberg.

Längre bort på stranden ligger det ett vrak.

Även här finns det små växter.

För nio år sedan var jag också hit och då såg vraket sig ganska likt ut, förmultning går mycket långsamt i de här trakterna.

Vår isbjörnsvakt är på väg upp på berget. Hittar du honom?

På berget i bakgrunden har snön bildat fint mönster.

Ser nästan ut som om någon försökt rita in konturerna.

Här finns också en jaktstuga. Vid mitt förra besök träffade vi på två jägare där, de hade blivit tilldelade att skjuta två renar, men hade inte fått någon.

Berget bakom stugan ser ut som en pampig borg och är det inte en port som anas där uppe.

Jag tittar lite närmare på resterna från gruvtiden.

Mycket skrot som inte får röras eller städas bort.

Det mesta förevigas.

Fleur de Lyshamna

På södra sidan av Bellsund, där den vackra Recherchefjorden svänger österut och in Van Keulenfjorden ligger Ahlstrandudden och Fleur de Lyshamna. Udden kallas också Vitafiskennäset, ett namn som man förstår varför det kommit till då man tar en promenad där. Fast vid första anblicken av udden så borde det kanske heta den svarta udden, med tanke på att berget som sticker fram nere vid havet är alldeles svart.

Här på udden finns det en privat hydda, den tillhör en nutida jägare som heter Tommy Sandal. Det finns en bok skriven om honom, "Jeger i Svalbards villmark" .

När man närmar sig stranden nära hyddan så förstår man varför udden kallades för Vitafiskennäset, här ligger drivor av rester efter vitvalsfiske på 1930-talet. Det är enorma benhögar som ligger här och vittnar om den forna jakten på dessa vackra valar.

Solen bryter fram genom molen och blänker vackert i havet, inga vitvalar syns till nu men med tanke på benresterna så inser man att det varit gott om dem tidigare.

Några gamla fångstbåtar ligger även kvar här.

Mönster i en benrest.

Det är en stabilt byggd stuga som står här och det behövs säkert när vinterstormarna sätter in eller när isbjörnen försöker ta sig in.

Trots att den heter Bamsebu...

...så göre sig isbjörnarna icke besvär här, för då får de riktigt ont i tassarna. runt hela hyddan sticker dessa spikar ut.

En av de gamla fångstbåtarna som ligger här...

...vittnar om att någon haft den som övervintringsbostad någon gång. Rester av en dörr, som byggts i aktern, och en järnspis finns kvar. Kan ha varit några jägare som förlist med sin båt, vet inte men fantasin skenar iväg.

Skarpsyn var ett passande namn på den här spaningskojan. Där satt de säkert och spanade efter när vitvalarna kom in i bukten.

Det här stenröset är också byggt för spaning efter val.

När vi nu spanar ut över havet ser vi bara några fåglar.

Högt uppe på berget går några renar och betar, Några i gruppen vill gärna gå dit upp och kolla närmare på dem, men jag har redan bra bilder på svalbardsren från tidigare resor...

...så jag väljer att återvända till vårt hem för den här resan.

Det är tufft ombord på ett litet expeditionsfartyg.

Livet ombord på de små expeditionsfartygen som går på Svalbard, är inte så lätt. Många vedermödor får man stå ut med.

Vill man vara säker på att få syn på några isbjörnar, valrossar eller andra spännande djur, då gäller det att stå ute i kylan och den hårda vinden ute på däck och spana.

För att inte tala om de hårda träbritsarna och hängmattorna man ska sova på i hytterna.

Och hur ska kläderna torka när vågorna slår in över däck.

Maten den består bara av knäckebröd och bönor.

Man orkar knapp gå och hämta påfyllning.

Grönsaker är det ont om så här långt norrut.

Efterrätter kan man bara drömma om.

Dessutom så får man sitta på ihopsnickrade träbritsar och äta vid ohyvlad plank.

Vatten får släcka vår törst.

Ibland tar det slut dessutom.

Inte undra på att alla sitter helt utmattade.

Isfärd.

Vi håller oss kvar uppe vid packisen och nästa morgon vaknar vi till ett strålande väder.

Eftersom isbjörnen vandrade iväg så hittade vi på något annat. Vi tog en liten zodiactur bland isflaken.

Kan det bli så mycket bättre, kylan biter lite fint i huden och solen strålar från en vackert blå himmel med vackra moln.

Det är så vackert.

Vi drar iväg ut bland isflaken.

Lite fåglar simmar omkring här.

Vilka färger det blir när man kikar ner på isen under vattnet.

Vi hittar ett lite större isflak och beslutar oss för att gå iland...fast jag vet inte om man kan kalla det för att gå iland när det är på ett isflak långt ute på Norra Ishavet.

Fina isformationer finns även här.

En ung tretåig mås har landat på vårt isflak och den verkar ganska trygg med att få sällskap.

Visst är den fin.

Vågorna slår upp på vårt flak och det känns faktiskt lite speciellt att få stå här. Jag skänker en tanke till alla polarfarare som vandrat över isen här ute.