Från Östersund till Gäddede.

Vi lämnar Björnrike och drar oss norrut, men först ska vi lämna av sonen vid flyget i Östersund och då passar vi på att titta lite på stan. Från Frösön, där flygplatsen ligger, svänger vi ut på Rödöbron men vågar man åka ut på den, den verkar sluta i ingenting.

Men varför fega ut vi åker mot det okända och ser var vi hamnar.

I Östersund regnar det, men lite regn ska väl inte hindra oss för att ta en promenad.

Alltid hittar man väl något intressant även i en regnig stad.

Både jag och maken tycker om att titta på skidskytte och de gånger vi varit här tidigare så har vi inte letat reda på skidskyttestadion, så det passar vi på att göra nu.

Ferry har visserligen lagt av med skidskytte, men här står han och siktar ändå.

Det är inte skidsäsong och ingen aktivitet här, men det finns ett utsiktstorn som kallas för Termosen och det är öppet.

Här uppe får vi fin utsikt över stan.

Även ner över skidskyttestadion.

Även skidskyttestadion är öppen så vi går in där och tittar.

Straffrundorna ser inte så långa ut, men är nog så förargliga för de som missat sina skott.

Efter vår sabba titt på stad och stadion så lämnar vi Östersund...

...och styr kosan mot Hammerdal och min ungdomskamrat Anki med familj. Så kul att ses igen och tack Anki för den goda maten.

Det här var nog den regnigaste dagen på vår resa, så turen upp mot Gäddede gick utan några egentliga stopp. bara en liten bensträckare vid Skansen Alanäs. Där regnade det också en hel del och eftersom det stod att området beträdes på egen risk så nöjde vi oss med att läsa all information om hur det var under andra världskriget. 

Hotellet i Gäddede klassas nog inte som något lyxhotell, men trivsamt är det och jag kan rekommendera deras renfilé. Den är så god så det vattnas i munnen när jag tänker på den.

Vacker utsikt är det också från vårt rum.

Fast det här är nog den längsta hotellkorridoren, så lång så det finns stolar för vila på väg till rummet.

Dessutom jobbar det människor här.

Den röda gyllene bron

I dag ska vi på utflykt och på vägen dit så passerar vi över den berömda bron Golden Gate Bridge. klart det måste dokumenteras ordentligt, vet ju inte om jag någonsin kommer dit igen.

På väg genom stan passerar vi en annan berömd plats, alla som sett filmen Bullit vet vad det handlar om. Det är den gatan som Steve McQueen dundrar fram med sin Ford Mustang GT 390. Fick höra att det gick åt två Mustanger och att det var McQueen som själv körde, inte någon stuntman. 

Men nu var det bron som jag tänkte visa. Vi närmar oss den. Bron invigdes 28 maj 1937 och är                   2 737 meter lång med ett brospann på 1 280 meter.                        

Den var världens längsta hängbro fram till 1964, men är nog fortfarande en av världens mest omskrivna broar.

Bron är målad i orangeröd färg, den färgen valdes för att göra den enklare att se den när det är dåligt väder, speciellt när det är dimma eftersom den kan vara extremt tät vilket underlättar både för fordon och sjötrafik.

1987 var det  50-årsjubileum, då stängdes bron av för biltrafik och var bara öppen för gåntrafikanter, tillströmningen av folk blev så stor, så att många som mellan 750.000 till en million personer tog sig upp på bron. Kontrollen var otillräcklig och ledde till att ungefär 300.000 människor samlades på bron samtidig, trycket på mittpartiet av bron blev så då stort så mittspannet planade ut.         

Bron har sex filer för biltrafik och man tar endast betalt för trafik i södergående riktning.

När man kommer över till andra sidan av bron finns det en utsiktsplats och naturligtvis stannar vi för att ta några bilder.

Får passa på med lite naturfoto också.

Vyn bort mot den andra stora bron, den där bilarna kör i två våningar.

Här vid utsiktsplatsen finns det en staty med en sjöman, vet inte varför.

Vi åker vidare mot vårt utflyktsmål för dagen och far genom en tunnel som fått namn efter traktens kändis, Robin Williams, som bodde i Sausalito.                    

När vi återvänder efter vår utflykt får vi åka över bron än en gång...

... då spelar vår busschauför och guide sin favoritlåt för oss, du kan höra den här.

The Jeath war museum.

Vår lilla grupp har nu kommit fram till Jeath war museum. JEATH är en förkortning för de primära nationerna som deltog i kriget. Det var Japan, England, Australien, Thailand och Holland.

Vår guide Mr Tawee visar på kartan och berättar.

Floden heter egentligen Kwaenoiriver, men bron som blivit så berömd går egentligen inte över den floden utan en flod som heter  Mae Klong, men den historien väntar jag med tills vi kommit fram till bron.

Nu ska vi ägna en liten stund till att se hur fångarna hade det och titta på lite utrustning från den tiden.

Museet är byggt för att likna ett fångläger, med hyddor och britsar, men där inne fick man inte fotografera. Det fanns en mängd bilder från den tiden också.

Vi fick se en kort film och bildspel med berättelser om hur fångarna hade det.

Det där löftet om att bli behandlad väl om man arbetade bra, var nog inget som uppfylldes, däremot så missades det tydligen inte att bestraffa.

Den här mannen, Mr. Takashi Nagase var japansk officer och även tolk. Han figurerar i filmen The Railwayman, som handlar om en brittisk krigsfånge med stora psykiska problem efter sina upplevelser som krigsfånge. Enligt vår guide fick Mr.Takashi inte spela sig själv i filmen eftersom han var för kort.

Vi lämnar museet och drar oss ner till floden.

Där borta har vi den flytande marknaden.

Nu ska vi åka som James Bond, säger Mr. Tawee. Antar att han syftar på Bonds vådliga båtfärd i Mannen med den gyllene pistolen.

Engelsmannen i vårt sällskap, har långa ben så han får sitta längst fram.

Och nog åker vi som Bond allt, för undan går det. 

Full fart förbi de flytande husen.

Vi möter några båtar som ser ut som den vi åker med.

En del av de flytande husen är vackert målade.

Andra är lite enklare.

Med den fart vi har tar det inte så lång tid innan vi är framme vid bron.

och under strecket

---------------------------

Marknadsdag i Thimphu.

Nu är det dags att besöka Thimpus helgmarknad.

Den här marknaden vänder sig i första hand till lokalbefolkningen men den lockar även oss turister. Det finns mycket att titta på här.

För att komma till själva marknadsplatsen måste man över floden och gå genom den här vackra bron.

Bron är smyckad med mängder av böneflaggor...

...och i dag blåser det ganska mycket så de fladdrar för fullt.

Här uppe på bron så håller en del försäljare till.  Jag frågar de här flickorna om jag får ta en bild, de nickar jakande men blir sedan lite generade.

Pust! Den stenen var tung, bäst att vila lite och ta ett nytt grepp om den.

På andra sidan bron är marknaden i full gång, så vi kliver nedför trappen och kollar in vad som säljs där.

Utbudet är ganska varierande. Bland de här prylarna känner jag igen de små bönekvarnarna.

Det är inte många turister här. Kvinnornas nationaldräkter är så vackra. Inte alla men många går omkring i dessa till vardags.

Vackra sjalar.

En del föremål ser ut att vara gamla.

Andra nytillverkade, som kylskåpsmagneter och nyckelringar.

En liten parvel som undrar vad jag är för filur.

De här svärden i sina träfodral trodde jag var leksakssvärd i trä, ända tills den här mannen drog fram en riktig kniv ur det.

Vi tar oss upp på bron igen och går över floden...

...för att sedan gå över gatan till grönsaksmarknaden.

Konungariket Bhutan

Landet vi nu har hamnat i heter egentligen Bhu-o-than vilket betyder högt land norr om Indien och i slutet på Tibet. Landet kallas också för Druk yul som betyder Drakens land och ibland kallas det dessutom för Åskdrakens land, är väl lite som ordspråket säger; kärt barn har många namn.

Det är ett buddistiskt land och här räknar man inte BNP utan BNL som står för Bruttonationallycka som då står för ett buddhistiskt mått på välfärd där man inte räknar i materiella tillgångar utan i livskvalité.

Vi har dessutom turen som kom hit det år som det är "The year of happiness".

Det vi ser redan efter att ha lämnat flygplatsen är dessa för landet typiska byggnader. Så gott som alla hus byggs i den här stilen, även de nybyggda inne i huvudstaden.

Det här är ingen slapparresa där man ligger vid poolen eller softar på hotellet utan det är full fart från morgon till kväll och upplevelserna och sevärdheterna duggar tätt. Men vi behöver inte bara sitta i bussen och se på omgivningen genom bussfönstret. Här har vi inte kommit så långt från flygplatsen då vi stannar vid en mycket gammal bro som går över Paro chu.

Ser att våren är på gång här för körsbärsträden blommar. Tittar man lite närmare på den här bilden så ser man människor intill det blommande trädet som är ute för att samla ved.

Uppe på berget har vi ett av de typiska bhutanesiska husen, där man har den allra översta våningen öppen och där man brukar förvara hö. Längre upp på berget skymtas även en liten retreatstuga.

Går man vägen fram så ser man att det är till och med två broar byggda här.

Nu på våren är bergssluttningarna ganska karga och bruna men om man kommer hit på hösten så är de mycket gröna.

Här är vår charmige chaufför klädd i sin nationaldräkt som kallas för Kira. han var inte bara den som körde bussen utan hoppade in på alla andra sysslor också. Bar han inte väskor så kunde han stå och servera mat.

Nästa stopp på Paro-Thimpu highway  är vid The Friendship Bridge, bro över Wangchu, den är byggd med bistånd från indien.

Här vid bron möts tre floder.

Det var tur att ingen tog tillfället i akt och försökte smuggla in cigaretter i landet. Det går bra att ta in tobak men tullen på dem är 100% och det är också viktigt att det finns tydlig varningstext på paketen. Rökare kan få det tufft i det här landet där det inte säljs cigaretter och där rökare ombeds att göra det diskret.

Vi ska fortsätta resan mot huvudstaden Paro och passerar genom denna pampiga port. Kungafamiljen är mycket omtyckt och överallt ser man bilder på dem, även här.

Vackra dekorationer på porten. Kan det där vara åskdraken?

Första bönekvarnen, det lär bli fler under resan antar jag. Inuti den finns det mängder med böner och när man snurrar på bönekvarnen så sänds alla dessa böner iväg ut i luften. Ett effektivt sätt att få iväg en stor mängd böner, rationalisering för att hinna med det dagliga arbetet gissar jag på.

Här liksom i Indien lever hundarna ett fritt liv och de verkar inte bry sig så mycket om trafiken, visserligen är det inte så mycket trafik här men det kommer bilar ändå.

Vid sidan om vägen ser jag något så otroligt gulligt, rena rama sötchocken.

Under bänken skymtas en till.

Vi börjar nu närma oss Paro, här ska vi äta lunch.