The Rock

På Zanzibars sydöstra kust ligger det en världsberömd restaurang, den är i alla fall den mest kända på hela Zanzibar. Den är inte lika berömd för maten som för läget.

Vill du gå dit ut så är det bara att ta av strumpor och skor och vada ut.

Fast om det råkar vara högvatten då du kommer så finns det båtar som hämtar matgästerna.

Många åker hit för att fota, inte så många för att äta. 

Mangroveträsk

Mangroveskogen  är oerhört avgörande för Zanzibars ekosystem, vilket ger en livsmiljö för många ödlor, ormar och fågelliv samt förhindrar erosionen av kusten.

Att gå omkring här är inte så lätt...

Därför är det tur att de byggt upp gångbroar som vi kan gå runt på.

Rötterna som sticker upp där det är lågvatten tycker jag ser ut som småfolket från underjorden.

Två figurer i samspråk.

Hela familjen.

Ett och annat troll kikar fram över rötterna också.

Det är inte bara småfolket som lever här i träsket, det finns även en hel del små krabbor.

Vi ser några små fiskar också, needlefish.

Rötter.

Små skott faller ner och får fotfäste i leran.

Nu ska vi åka vidare till The Rock.

Det kittlar så härligt mellan tårna.

Nere vid stranden är det svalkande och skönt. Att bara sitta där och njuta av tillvaron är så skönt.

Sitta på sanden och låta vågorna kittla sig mellan tårna är mysigt.

Kryddornas ö

Jordens kryddbod finns på den lilla ön Zanzibar, så något man inte bör missa här är att göra en kryddsafari. Vi åker ut till en kryddfarm för att bekanta oss med växtlivet på ön.

Den här farmen är ett familjeföretag och vi hälsas välkomna av en av delägarna i familjen. Vi får en lite strut gjord av bananblad att samla kryddor i.

Sedan vandrar vi in bland alla växter och dofter, vi får se och smaka på gurkmeja, ingefära, olika sorters peppar och en mängd andra frukter och kryddor. En del, för oss välkända smaker och andra nya.

Vi får berättas om allt vi går förbi, som mandariner.

Jackfrukt.

Elefantbanan, som fått det namnet för att den liknar elefantens betar.

De små och så goda bananerna som vi får till varje frukost här.

Röda bananer som används i matlagningen.

Familjen som driver plantagen bor också här på området.

Liten tös som varit iväg och hämtat lite godis till lunchen.

Även en liten plantskola finns det.

Carambolafrukten (stjärnfrukt) växer i stora klasar på träden.

Vi stannar till vid kanelträden och en liten bit av dess bark skalas av så vi får dofta på kryddornas drottning. Kanelträdets bark kan man skörda om och om igen för den växer alltid tillbaka och bladen kan men koka te på.

Vår guide har en liten hjälpreda som följer med på turen, han flätar flitigt på olika saker av bananpalmens blad.

När turen är över så blir jag krönt till drottning med krona och får även lite smycken och en handväska.

Men än har vi inte sett allt. De här frukterna innehåller frön som är kraftigt röda.

De används som färgämne bl.a. i läppstift.

Muskoten är väldigt dekorativ.

Jag kommer inte ihåg namnen på alla frukter och växter vi ser men den här var tydligen väldigt populär av myrorna.

Det är en väldigt givande tur och vår guide pratar om att i slutet på turen ska vi få se butterfly och jag tror att de har ett fjärilshus någonstans.

Fast först ska vi titta på kryddornas kung. Kungen av kryddor är kryddnejlikan och hans drottning är kanelen. Fram till för några år sedan ansågs kryddnejlikorna vara öns viktigaste inkomstkälla. Nu tävlar kryddan och turismen om första platsen.

Det var araber från Oman som tog med sig nejliketrädet till Zanzibar på 1800-talet, ett ståtligt träd.

Det är blomknoppen man skördar och sedan torkar. Nejlikan försämras inte vid lagring och är därför lätthanterlig. Det är den enda krydda som bara staten får exportera.

Men hur var det nu med fjärilarna vi skulle få se, jag spanar runt men hör bara sång som kommer uppifrån palmtopparna. Aha nu börjar jag förstå att det är de som skördat kokosnötterna som kallas för butterfly.

Under sång klättar de uppför stammen med bara ett rep mellan fötterna som hjälpmedel.

Sången Jambo Jambo ekar ut över nejden, lyssna gärna på den här.

________några katter vimlar det inte av här men väl av höns och kycklingar.

Jättesköldpaddor.

Orsaken till att vi åkte ut till fängelseön var egentligen inte "fängelset" utan det som lockade allra mest var att det finns jättesköldpaddor där.

De kom hit från Seychellerna i slutet på 1800-talet och var en gåva från den brittiska guvernören där. Fyra stycken Aldabrasköldpaddor var det som kom. Då bodde de på ett zoo nära Stenstaden. De förökades snabbt och 1955 fanns det omkring 200 stycken. Men folk började stjäla sköldpaddorna till försäljning utomlands som husdjur eller för mat och deras antal sjönk snabbt och när djurparken lades ner (huset rasade ihop) så flyttades sköldpaddorna till den här ön.

Här lever de lite lyxliv och verkar mumsa kål mest hela tiden. Aldabrasköldpaddorna är en av de största sköldpaddorna i världen och kan bli runt 200 år. En sak som är bra på Zanzibar är att på alla ställen där det är inträde så får man en egen guide som berättar om platsen så vi får veta en hel del om både ön och sköldpaddorna. Mata inte sköldpaddorna står det,

men vi får några kvistar att mata dem med, en växt som är som godis för dem. Tänderna var sylvassa så man fick vara lite försiktig då man matade dem.

Sköldpaddorna är lite nyfikna på oss.

Den här är så intresserad av min kamera så den kommer närmare och närmare, så nära att jag får backa för att inte få den in i linsen.

Den här arten av sköldpaddor anses nu vara så sårbar att den har placerats på IUCNs röda lista och det är en förening som sköter om dem här.

De tycker om att bli klappade på halsen och reser sig upp på alla fyra benen av njutning när man gör det.

Ser lite gulliga ut i sin sovställning, men ena frambenet bakåt och huvudet på det andra benet.

När det blir lite för varmt så går de ner i en liten dal där havsvattnet kommer in när det är flod. De kan inte simma, är tydligen för tunga för att kunna det, så det är ingen risk att de rymmer.

Nöjda och belåtna återvänder vi till Stenstaden.

Passerar några rostiga fartyg på återvägen.