En regnig dag...

När man förflyttar sig över så pass många tidszoner är det lite svårt att få ordning på den inre klockan. Hemma i Sverige var klockan mitt i natten och här i Singapore var det dags att gå upp och äta frukost. Bara att masa sig upp även om kroppen signalerade något annat.

Jag drar undan gardinerna och ser att det regnar!!! Tänker på våra dagar på Island och börjar tro att vi abonnerat på regnväder.

Vad göra, det är bara att ta med sig paraplyet och gå ut ändå. Kan ju inte sitta inne på hotellrummet för att det regnar. Ser när vi kommer ut att det är vanligt med regn för vid nästan varje ingång till gallerior och butiker finns det sådana här praktiska ställ med paraplypåsar.

Men konstigt nog så behöver vi inte fälla upp något paraply, det har redan slutat regna och det enda man nu blir blöt av är den fuktiga värmen. Inte konstigt att det är fler än vi som går slalom mellan de olika butikerna för att få lite svalka.

Vi bestämmer oss för att ta en liten promenad och se hur här ser ut.

Vi är inte de enda turisterna i stan. det finns några till men visar sig att det är ovanligt lugnt den här veckan. Beror antagligen på att det varit F1 tävlingar i stan och de som kommit hit för dessa redan åkt hem eller att de redan har gjort slut på alla sina pengar.

Vid många butiker står det personer som gör sitt bästa för att locka in kunder. Här lyckas de få med mig in för att titta på ett makroobjektiv till min lilla spegellösa Sony.

Tyvärr så hade de inte det jag ville ha utan plockade fram en elegant liten låda i trä där det stod på locket att det var en proffslins. men proffs eller ej så imponerade inte det så mycket. Det var inget riktigt objektiv utan en  close-up lins. Men kul ändå att se på sedeln som försäljaren använde som åskådningsobjekt att det står Singapura och inte Singapore.

Vi slinker in i till nästa svalkande ställe.

Något det finns gott om här i Singapore är matställen. Man behöver inte gå många meter och vara hungrig.

Ibland är maten lika överskådligt presenterad som i Japan.

Handla egen mat går också bra.

Den stora gatan som vi går på heter Orchard Road, lite svårt att tänka sig att det på 1830-talet var stora plantage här, främst för muskot. Likaså är det intressant att tänka sig att det stora varuhuset som heter C.K Tang grundades av en man som kom hit från Kina och startade sin karriär som dörrförsäljare. Ja, han sålde inte dörrar som jag först trodde, utan var en som knackade dörr och sålde sina varor. Han kallades för "Tin Trunk Man" efter den plåtväska som han bar omkring sina varor i. Han kom till Singapore 1923 och efter 35 år kunde han bygga och öppna ett eget varuhus. Hans familj äger fortfarande det varuhuset.

Tiggare och uteliggare är förbjudet i Singapore, det enda vi såg var handikappade som sålde lotter och små paket med näsdukar.

Inte så långt ifrån den livliga kommersen på Orchard Road slinker vi in på en tvärgata som är betydligt lugnare. Där finns fina radhus där de äldsta är från 1800-talet. Gatan heter Emerald Hill Road och har en diger historia även den. Här bor numera de med gott om pengar.

Den här första promenaden i staden upptäckte vi att det är bäst att ta upptäcktsfärderna  i små doser. Vi orkade inte så långt utan vände här.

Hur det blev med den regniga dagen? Inte en droppe till kom det. Men vi behövde inte känna för stor saknad från alla vattenfall på Island. Varje gång vi kom ner med hissen i vårt hotell kunde vi njuta av detta stora vattenfall.

Vatten och vatten från alla håll.

Vad gör man på Island då det regnar?

Ja, man kan åka och titta på lite mera vatten. Gott om vattenfall finns det och om man ändå blir blöt  av regnet så passar det bra med ännu ett fint vattenfall. Nu ska vi besöka Seljalandsfoss som lär vara det mest kända vattenfallet på Island.

Vi kommer fram till Seljalandsfoss och då har vi den turen att det bara duggar lite, det mesta vattnet som blöter ner oss här kommer från vattenfallet.

Ett mäktigt fall är det här. Man känner sig ganska liten där.

Det här vattenfallet kan man gå in bakom.

En mäktig känsla att stå där bakom och se och framför allt höra hur dessa vattenmängder kastar sig ner i sjön nedanför.

Det är både brant och halt om man ska gå hela vägen runt så jag nöjer mig med att gå så att jag kommer helt bakom fallet och tar samma väg tillbaka som jag kom.

Killen som står där framför fallet med något spretigt i handen, trodde jag först var någon som försökte fiska.

Fast när jag zoomade in så såg jag att det var en selfiepinne han hade i handen.

Fallet är vackrast på lite håll så jag går en liten promenad.

Ytterligare en bit bort finns det fler fall och det rinner och sprutar lite varstans i den här naturen.

Vi åker söderut.

RGB, jag vet det är inte grönt i mitten men tyckte det såg kul ut.

Vi är på väg söderut och för att inte känna oss för bortkomna här på Island så regnar det igen.

Första stoppet på turen söderut blir vid Skógafoss. Det  är ett av de största vattenfallen på Island och är 25 meter brett.

Har man förmånen att komma hit en solig dag så brukar det vara en fin regnbåge ibland, till och med en dubbel regnbåge. Den turen har inte vi men det är ett imponerande vattenfall ändå. Enligt legenden  ska den första vikinganybyggaren i området, Þrasi Þórólfsson, begravt en skatt i en grotta bakom vattenfallet.  Legenden berättar också att lokalbefolkningen lär ha hittade kistan, men kunde bara ta tag i ringen på sidan av kistan innan den försvann. Den ringen ska nu sitta på dörren till kyrkan i närheten.

Jag avstår från att försöka forcera allt vatten och leta efter skatten, det ser ut som ett hopplöst uppdrag. Jag avstår också från att ta de blöta och hala trapporna upp till utkiksplattformen som man kan se högt uppe på berget, till höger i bilden.

Utsikten där uppe är nog inte så vidsträckt heller med tanke på hur lågt molnen ligger.

Vi fortsätter till den svarta sandstranden Reynisfjara.

Här finns en stor välvd grotta som heter Hálsanefeshellir. Ingen djup grotta men den ramas in av basaltpelare.

De stora raukarna som står en bit ut i vattnet ska enligt folktron vara troll som försökt dra ett fartyg in till land men de tog för lång tid på sig så att solljuset överraskade dem och de förvandlades till sten.

Man ska vara försiktig med tidvattnet här, det har hänt olyckor och folk har förolyckats när de dragits ut av de starka strömmarna.

Långt borta i diset kan jag ana fler formationer

Fast den här ser mer ut som ett varnande finger än ett förstenat troll.

I den svarta sanden växer det lite små, små blommor,

"I will not sell my friend!" sa Tómas Tómasson.

I floden Hvítá på Island finns ett stort och vackert vattenfall som heter Gullfoss, eller på svenska Guldfallet. När man ser det här vattenfallet så är det lätt att förstå varför det är ett av de populäraste turistattraktionerna i landet, även som när jag var här, en regnig dag.

Optimalt är att kunna pricka in en solig dag och få fallet med en vacker regnbåge och hur fallet rinner ner i den 32 meter djupa skrevan och får den guldiga färgen som är orsaken till fallets namn. Men även den här regniga dagen är fallet riktigt mäktigt. Det finns inget kraftverk men 1907 ville en engelsman köpa fallet för 50.000 IsKr för att bygga ett kraftverk men Tómas Tómasson som ägde fallet sa "I will not sell my friend!".

På 20-talet kom frågan om  ett kraftverksbygge upp igen men Tómas dotter Sigríður Tómasdóttir som   bodde på en gård i närheten och älskade Gullfoss som ingen annan, bestämde sig för att bevara vattenfallet och hotade med att kasta sig i vattenfallet om de skulle förstöra det med en dammbyggnad. Vet inte om den historien är helt sann men ovanför fallet finns det i alla fall en minnessten med Sigríðurs porträtt på.

Här uppe kan man även gå en vandringsled som följer den väg som Sigríður Tómasdóttir  gick barfota till Reykjavik  för att bevara fallet. Fram kom hon med blödande fötter efter sin protestmarsch på 120 km.

I informationen om vattenfallet så finns det några rader om att när man står här och vältrar sig i skönheten från den underbara naturen och dess upplyftande upplevelse så ska man känna mer energi när man lämnar fallet än när man kom. Håller med om att det är mäktigt att stå där och se alla dessa vattenmängder forsa ner, men jag tror nog att jag var mer blöt än fylld av energi.

Många ville gå ända fram till plattformen bredvid den övre delen av fallet, där hade man chans att bli ändå mera blöt.

Jag avstod och kikade på fallet från den översta utkikspunkten istället.

Här ser man hur det kastar sig ner i ravinen.

Säga vad man vill om serveringar på turistställen men här kan jag rekommendera maten. Vi åt en utsökt god fårsoppa med fårkött i som smälte i munnen. Är du där så passa på att äta den.

En värmande och god soppa var bra för både humöret och energin för om man tittade ut för att kolla hur vädret var så var det inte så lovande.

Nu skiter vi i det här...

Nej det gör vi inte alls, det är alldeles för fint här uppe för att strunta i, men det finns andra som gör så och mitt på vägen dessutom. Vi fortsätter färden inne i de djupa skogarna och hittar märkliga minnesmärken.

Den här stenen är rest som ett minne efter bonden Nils Person och dragonen Anders Slaghök som dödades av en björn i dessa trakter 1691.

Informationsskylten upplyser oss om att det är björnrika trakter  som vi färdas i och det får vi se bevis på också. Någon har varit här ganska nyligen. Tyvärr så väntade den inte på oss.

Spåren visar att det var inte så länge sedan björnen lämnade sitt visitkort här och dit in i skogen försvann den. Syns t.o.m hur gräset vikt ner sig efter stegen in i skogen.

Vägen är lång och förhoppningen om att även få se nallen vaknar.

Men hur vi än spanar så ser vi ingen björn, men ett litet trappstegfall stannar vi vid. Det är så litet så det har inte fått någon skylt med namn, så jag vet inte om det heter något.

Där nere till höger hade det varit fint att ta sig, för där tror jag att den bästa vinkeln för att ta bilden är...men jag såg det lilla trappstegsfallet och det är inte så dumt det heller.

Den här uppresta stenen stod vid vägkanten, det finns lite röda markeringar och streck men ingen information om vad det är för sten.

Den enda bil vi träffar på här, på de små skogsvägarna är den här timmerbilen. Jag tänkte få en bild då den lastar sitt timmer men chauffören var så hänsynsfull så han väntade med att lasta tills vi hade passerat.

Sen blev det Åre igen. En god middag på Copperhill väntade på oss.