Maggan mellan isbjörnar och pingviner
ANDEAN EXPLORER - En tågresa utöver det vanliga - del 2
Vi har kommit till staden Juliaca som är den största staden i regionen Puno och vårt tåg går inte i utkanten av bebyggelsen utan rakt igenom staden.
En del bilder är lite obehagliga så känsliga personer varnas redan nu.
Vi kommer direkt in på stadens folkliv, känns nästan som om jag vore åskådare mitt i en filminspelning men det här är verklighet.
Här, där det är mycket folk rullar tåget på i ganska saklig mak. Det är ett myller av folk, fordon och försäljare vid och på spåren.
Järnvägen är inte så rikligt trafikerad, det här tåget går bara en gång om dagen och bara två-tre dagar i veckan (beroende på säsong). Så nu när tåget kommer väcker det uppmärksamhet. En del tittar bara nyfiket.
Den här lilla flickan höll på att missa att tåget kom och kom rusandes för att hinna vinka.
Jag har sett filmer och bilder från Indien där folk håller till alldeles vid järnvägen, där man flyttar sina försäljningsstånd och drar undan tak och parasoller då tåget kommer och sedan raskt återplacerar det. Nu får jag se hur det går till i verkligheten.
Det är ett märkligt skådespel vi får vara med om.
Varor ligger alldeles vid spåret.
De ligger inte bara vid spåret, de ligger också på spåret.
En del har lagt över eller plockat undan sina varor och nu kommer det snabbt tillbaka.
Att man låter de torra varorna ligga kvar kan jag förstå...
...men när jag ser de ätbara varorna känns det lite märkligt att man låter dem ligga kvar på spåret. Här är det små marsvin som ligger till försäljning.
En bit bort ligger det lite större djur, någon trodde det var hund men det ser mer ut som får.
Tåget passerar och livet i staden återgår till sin vanliga lunk.
Folket som vinkat och hejat har säkert glömt oss på tåget redan innan vi kommer till nästa stad, men jag har den upplevelsen med mig i minnet och på bilder. Alla glada miner och söta barn.
Kontrasten stad och landsbygd, som vi snart kommer till, är stor.
Kvinnornas hattar gillar jag, undrar hur folk skulle reagera om jag skaffade mig en och bar här hemma i Sverige.
Vi har många timmar kvar på tåget och redan har vi fått se så mycket.
ANDEAN EXPLORER - En tågresa utöver det vanliga.
Det är lördagsmorgon och vi ska lämna Puno, vi är fyra stycken som valt att åka tåg istället för buss. Eftersom dagens etapp är på närmare elva timmar så då kan det var skönt att göra den med tåg.
Den här tågresan anses av många resemagasin att vara en av de vackraste i världen. "Breathtaking landscapes while riding in the lap of luxury" Så beskrivs resan av tågbolaget och jag är beredd att hålla med om det. Nyfikna och lite spända inför resan checkar vi in på Andean Explorer.
Vår tågkupé ser ju trevlig ut.
Innan vi ger oss av hinner vi utforska tåget lite, längst bak har vi observationsvagnen...
...och där finns även baren. Där kan man sitta och koppla av med en drink...
...och lite snacks. DE långa fröna som liknar majs är lupinfrön, man plockar den och så får de ligga i floden några veckor för att få bort det beska i dem, sedan torkas de till snacks.
Vi återvänder till våra platser och studerar dagens meny. Ser ut att bli en bra dag.
Nu är det dags för avfärd och vi säger farväl till Puno . Tåget går väldigt stadsnära genom Puno, inga bommar eller staket runt spåret.
En helt otrolig rutschkana mitt inne i stan.
Ser också en lite speciell markering av rabatterna. Undrar varför de satt ihop tomflaskor som kant.
Vi tuffar förbi lite ödemark och kommer strax till nästa stad, där står en gammal trotjänare och vilar.
Även här åker vi väldigt nära folklivet.
Jag står längst bak i observationsvagnen och det känns som om jag är med i livet på gatan.
Folk vinkar och hejar då vi åker förbi.
Vid en större korsning träffar vi på en hel del paradklädda barn, en musikkår hörs och det vinkas och ropas ¡Hola!
Fortsättning följer...
50-talsnostalgi.
I lördags var det Nostalgidag på Järnvägsmuseet i Gävle. Man kunde köpa biljetter i förväg och åka med de gamla tågen till museiområdet.
Vi fick åka rälsbuss, det har jag inte gjort sedan jag var riktigt litet barn. Konduktören kom och kontrollerade våra biljetter, han hade tång men klippte inga biljetter.
Vår förare hade vissa likheter med en mer känd tågentusiast vid namn Stig-Helmer.
Först kommer vi till vagnhallarna, tittar runt lite där.
Återvänder sedan till vår rälsbuss och åker över till Järnvägsmuseiområdet.
Där en stilig stins hälsar oss välkomna.
Många här är klädda i tidstypiska kläder.
Ett Folkparksområde är uppbyggt och ur högtalarna skvalar skön Rock'n'rollmusik, några dansare är uppe och stuffar runt. Musiken är så medryckande så det är nästan så att jag hoppar upp och svänger runt lite.
Kommer du ihåg Violpastillerna, tror att asken också såg ut så där när jag var liten, kanske var den lite mindre. Men Nickel såg annorlunda ut.
De små har ett alldeles eget tåg.
Bussen kommer, Vill man inte åka tåg från järnvägsstationen så går det bra att ta bussen också.
Det fanns flera olika bussar att välja på.
Vi går in och kikar i museet också. Snälltåg kommer jag ihåg från resorna norrut då vi skulle till mormor och morfar. Svindlande hastigheter var det, det här loket har satt hastighetsrekord för ånglok, svindlande 137 km/tim. kom det upp i.
Man får inte klättra runt hur som helst här. ;)
På 40-talet började bilen bli vanligare och fler och fler blev bilburna, den är modellen brukade vi kalla för "oljeeldad djungeltrumma" . Kommer ihåg att den luktade inget vidare och bilsjukan fullkomligt frodades då man åkte i en sådan. Sådana där vimplar samlade min bror på.
Bilutflykter och camping blev vanligt och just ett sådant här campingbord hade vi när jag var liten, bordet har jag fortfarande kvar.
Här kan vi även se vad som händer när bilen gjort sitt.
Vi går ut och tittar lite till. Många har kommit hit för att visa upp sina gamla bilar.
Många tåg och olika lok är i gång den här dagen.
Det körs och det växlas, gissar att tågfantasterna hade kul. Även jag som inte är någon fantast tyckte det var kul med alla tåg och minnen.
Eller om det var barnens lilla djurhage, den var i alla fall en god konkurrent, med farmare och fina djur.
Att få hålla i en höna måste vara fint.
Även en liten farmare var det här.
Dödens järnväg.
Vi hoppar ombord och slår oss till ro i vagnen för de mindre bemedlade, tredje klass. Vill du åka lite flottare och få en dyna på sätet och även te och kaka, då kostar det 200 baht extra. Tåget tuffar nu ut på bron.
Kort tid före krigets slut lyckades bombplan från basen på Sri Lanka förstöra det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.
Mr Tawee ser glad ut över att fått ombord oss på tåget.
Det finns toalett ombord. Elegant, eller hur?
Vi åker över bron och som tur är har de byggt små plattformar dit de som är kvar på bron kan söka sig.
Från början beräknade de japanska ingenjörerna att det skulle ta 5-6 år att bygga järnvägen, men i verkligheten tog det ett år.
Som sagt, finns det turister så finns det försäljare. Med en jämn ström så kommer de och vill sälja, vatten, dricka, vykort och en massa annat.
Tåget rullar på och jag kan inte påstå att naturen utanför susar förbi, för det går inte så fort. På många ställen ligger de gamla syllarna från andra världskriget kvar och de är inte i bästa skick.
Författaren Ernst Gordon, som själv deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente, tillbringade tre år vid floden Khwae. Först var han med om själva byggandet av järnvägen och broarna och sedan med underhåll och reparationer efter allierade bombningar.
Han skrev en bok om sina år i japansk fångenskap, boken Miraklet vid River Kwai (1965), som skildrar de fruktansvärda förhållanden som fångarna levde under. Han avlivade myten om att brittiska officerare villigt skulle ha deltagit i byggandet av bron och att de gjort den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet för fienden.
Arbetet utfördes i stället under hot och bambukäppar och "vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet," berättade Gordon.
Hägrar
Magra kor.
Mera berg.
Fält med tapioca.
Risfält.
Ser lite folk vid sidan om järnvägen.
På vissa sträckor är det mycket brant utanför dörren. Höjd syns inte så bra på bild, men här var det ett rejält stup utanför och alla dörrar var öppna.
Så den här skylten kan vara befogad.
Hellfire pass. Det kallas så eftersom åsynen av utmärglade fångar som arbetade här på natten i facklornas sken sades likna en scen från helvetet. Fångarna tvingades arbeta 18 timmar om dagen av japanerna för att få klart arbetet. Många dog på grund av sjukdomar, hårt arbete eller för att japanerna slog ihjäl dem.
Kärleksfullt budskap på andra sidan passet.
När vi kommer till Wang Pho ska vi stiga av. Vi har nu åkt i över en timme.
Vi vinkar farväl till konduktören...
Det är dags för lunch för oss. Mycket kris ute i välden nu, men det var inte så stor kris med vårt lunchställe. Vi fick riktigt god mat.
och under strecket_____________________________
Återfärd och Salty Sea Dog.
Vi lämnade pingvinerna och begav oss på väg mot tåget för hemfärd till Kapstaden.
Det är en ganska lång promenad genom stan från tåget och till pingvinstranden, på återvägen så började min fot göra väldigt ont. Jag överdriver inte när jag säger väldigt ont. Något irriterande eftersom den varit så bra och jag hade äntligen kunnat börja gå långa härliga promenader och även bygga upp min kondition igen. Vad jag inte då visste, var att jag hade brutit foten, men eftersom jag bara trodde att det börjat göra ont igen så traskade jag på. Fick väl bita ihop och linka på så gott som det gick, Stiff Upper Lip liksom.
Eftersom vi nu började bli hungriga så var det skönt att vi hittade The Salty Sea Dog som är en berömd restaurang för sina goda fish and chips. Det här lilla fina huset var allra först fiskmarknad; när den stängdes så blev det en parlamentsledamots kontor och också en dykskola. Men sedan 1998 är det denna restaurang som huserar här.
Vi slank in och fick ett ledigt bord.
Jag lovar; ingen av oss behövde svälta den här dagen.
Vi hade blivit rekommendera att om vi träffade på snoek så skulle vi passa på att äta denna sydafrikanska fisk. Jag gjorde det och den var utsökt.
Mätta och belåtna drar vi vidare.
Går en sväng ut på piren, såg ingen säl denna dag men jag hade nog inte tänkt klappa den även utan denna varning.
En dykare står staty längts ut på piren. Han står där som en symbol för alla forna och framtida sydafrikanska dykare. Den lilla hummern vid sockeln var gullig.
Det finns en hel del souvenirförsäljare i stan, inte så konstigt eftersom pingvinerna lockar hit många turister. Den här pysslade med att tillverka hajar av ståltråd och pärlor.
Nästan alla prylar vid den här muren är tillverkade av ståltråd och pärlor.
Vi hade tur med vädret den här dagen.
Vi fortsätter vår promenad mot järnvägsstationen.
Träffar på något som kallas The HMS Cornwall Mystery Stone. Den här stenen hittade en bulldozerförare 2007. Han fick syn på att den bumling han hade framför sin maskin hade en inskription inristad. Efter en del efterforskande så insåg man att den härstammade från 1946 och att denne APJ som ristat in sina initialer, förmodligen var en som överlevde förlisningen av HMS Cornwall 1942.
Vi går vidare, fast jag linkar nog mer.
Tillbaka till stationen. Järnvägen slutar här och jag kan anta att de har jämt jobb med att hålla spåren fria från sand.
På det tåg vi får på återresan är fönstren ändå sämre än de var på hitresan, här går det absolut inte att se något genom dem.
Men de går bra att öppna så vi kan njuta av utsikten.
Små färgglada stugor susar vi förbi.
Fler och fler passagerare kliver på tåget.