När kvällen den kommer...

...och solen gått ner.

Vi fortsätter vår resa med Hurtigruten, det är kväller och vi är på väg mot Berlevåg.

Vad kan passa sig bättre då än att passa på att ta ett litet dopp i poolen.

Havet ligger ofta hårt på Berlevåg och före 1975 fick hurtigrutbåtarna ankra upp på öppet hav och gods och passagerare fick ta sig över i en mindre båt för att ta sig in till kaj. År 1975 blev emellertid de nya vågbrytarna färdigställda och därefter kan man lägga till i hamnen.

Vi tänkte oss en liten kvällspromenad där. Här blippar man hyttkortet när man går av och även när man kommer tillbaka. Bra för personalen på fartyget att veta om man akterseglat någon.

Vi är lite försenade till Berlevåg och medan vi väntar på att komma i land får vi en trevlig pratstund med en norrman som berättar om sitt liv som fiskare och även som räkfiskare uppe i Svalbard.

Fast nu var vi så försenade att stoppet i Berlevåg bara blev en minut, vi avstod från enminutspromenad och kollade in stället från promenaddäck i stället.

Sedan blev det natt.

Vardø

Vår första hamn på Hurtigrutenresan är Vardø och trots att det hänger svarta men dekorativa regnmoln över staden så skuttar vi glada i hågen ut för att kolla in Norges östligaste stad. Först styr vi kosan mot Vardøhus fästning, den är Norges östligaste fästning, inte så konstigt eftersom plasten är den östligaste i Norge. Men fästningen är också världens nordligaste.

Kung Håkon Magnusson lät bygga den omkring 1300, men de åttakantade fästningsvallarna byggdes mellan 1734 och 1738.

Fästningen ligger nu under den norska marinen, som har en symbolisk närvaro där, med en salutkanon som används på den norska nationaldagen samt den dag som solen åter kan skönjas efter vintersolståndet. Solens återkomst firas då med den salut i två omgångar och barnen får skollov resten av dagen.

Haakon VII står staty här, varför vet jag inte.

Man får gå in och titta, men trots att vi har ganska gott om tid i land här i Vardø så går vi inte in utan vill hinna med att utforska platsen lite mer.

Den lilla kyrkan som vi ser härifrån ser lockande ut.

Flaggan på fästningen hissas varje dag.

och jag ser att vaktposten är på plats i sin kur.

Vi lämnar fortet och letar oss vidare. Ser en gammal trotjänare.

En konstig manick som jag antar är någon slags fyr med solceller.

Kommer fram till den lilla kyrkan, som egentligen är ett kapell som byggdes när det blev platsbrist på den gamla kyrkogården. Men nu har vi hittat något annat som drar till sig vårt intresse.

Molnen och solen skapar ett helt otroligt ljus, men det är ändå något annat som eggar vår nyfikenhet.

Nej, det var inte fåren som lockade hit oss, men klart att de vill vara med på en gruppbild.

Det som lockade oss ner mot stranden här var den här byggnaden.

Det är Steilneset minnested, ett minnesmärke som är  ägnat 1600-talets häxprocesser i Finnmark. Det är även utsett till ett Världsarv.

Det är utformat av skulptören Louise Bourgeois  och arkitekten Peter Zumthor. Minnesmärket består av två byggnader. Den ena, öppna byggnaden av Peter Zumthor är en 170 meter lång struktur i trä, uppförd av prefabricerade träramar som monterats på plats för att skapa 60 bås i en lång linje. I byggnaden finns en upphängd byggnadstruktur, inuti vilken finns en 100 meter lång och 1,5 meter bred timrad promenadväg. Längs med denna 91 slumpvis utplacerade små fönster, vilka representerar var och en av de avrättade, med individuella texter som baserats på originaldokument. Genom varje fönster kan man se en glödlampa, vilka avser att associera till lamporna i de historiskt gardinlösa fönstren i husen i trakten.

Vid varje fönster finns en skylt som berättar om de enskilda personerna som avrättats.

Att fönstren i områden numera inte är gardinlösa kan vi se, men en del hus här ser en aning väderbitna ut. Det här huset ligger på Nordkappgaten.

Men de flesta husen är väl underhållna.

Jo, jag sa de flesta.

Vardø kirke har en lite speciell byggnadsstil,  vi hann inte in denna gången heller men vår dotter var in och berättade att kyrkan byggdes 1958 eftersom den gamla kyrkan brann ner 1944 under kriget. 

Dags att dra sig tillbaka till vårt fartyg och på väg dit ser vi att även nu huserar det måsar på husen nere vid stranden.

Kan väl inte tro att det är häckningssäsong så här i slutet på augusti, men kan det vara en årsunge som ligger där i boet?

 Även här i Vardø hittar jag lite väggmålningar.

En pinne som visar lite historia om platsen.

Men nu är det dags att gå ombord.

Och resa vidare.

I dag ska vi vara Hurtiga.

Orsaken till att nästan hela klanen Cortés åkt till Kirkenes var att vi sedan skulle vidare med Hurtigruten och göra en födelsedagsresa tillsammans, för att fira min man som fyllde jämna år. Så efter frukost och en morgonpromenad tog vi våra väskor och traskade iväg till fartyget.

Vi hade upptäckt att det fanns en snitslad bana från torget och till fartyget. Vi lämnar hotellet och drar iväg med våra väskor.

Det är inte svårt att hitta för den snitslade banan var färgglada plastbaljor med blommor som någon fyndig person ställt ut och de visade hela vägen från vårt hotell till målet för dagen.

Det hade regnat innan vi kom till Kirkenes och ibland var det lite väl blött att följa den utmärkta vägen. 

Men man kan ju runda vattenpölarna och komma fram torrskodd.

Nu var vi väl inte så där ovanligt hurtiga, för promenaden tog bara en kvart, men målet för promenaden syns där framme.

Vi ska ut på en Hurtigrutenresa med Finnmarken.

Vi bordar fartyget...

...och får vår hytt.

Tar en sväng runt på fartyget för att kolla in hur där ser ut.

Vi lägger ut.

När vi checkade in så fick vi frågan om vi ville uppgradera hytten och först så tyckte vi väl att det var lite onödigt men när det gick att pruta rejält så slog vi till och fick bo lite lyxigare och eftersom resan var med barn och barnbarn för att fira min man som fyllde jämna år så var det fint att kunna samlas där.

Men nu börjar vi närma oss Vardö som är Norges östligaste stad. 

Lite regnmoln hänger över oss, men än så länge är det uppehållsväder.

Ser att det finns en fyr på den här ön.

Det är Vardö fyr som lyser 23 nautiska mil, den var bemannad från 1896 till 1991 då den automatiserades.

Det är kul att stå ute på däck eller på vår balkong och se hur vi närmar oss hamnen.

Ser att det grå huset som redan var förfallet när vi var här för sex år sedan har blivit mer changerat. Nu har det inget tak längre.

Snart dags att gå iland, men tar några till bilder på väg in.

Nu ska vi iland och utforska stan.

Sista kvällen i Molde.

Vår sista kväll i Molde var det lite dimmigt och disigt, men färgorna gick sin rutt fram och åter mellan Molde och Vestnes ändå.                                

Fjällen i horisonten var stundvis lite svåra att skönja.

Ett kryssningsfartyg seglar förbi utan att svänga in till lilla Molde.

Långt där borta i diset ser det nästan ut som ett spökskepp.

En kanotist kommer paddlande och borta vid horisonten börjar vi skymta Hurtigruten.

Paddlaren har bra fart och håller undan för det stora fartyget. Kul att se vilket fartyg det är som kommer i kväll.

Hon kommer närmare och jag ser att det är Nordlys, den åkte jag Hurtigruten med 2010. Kul att återse henne.

Vi gör som norrmännen, går ner till kajen och möter upp fartyget.

Förtöjningarna kastas iland.   

De här killarna vet hur man angör en brygga.

Nordlys ligger inte vid kaj så länge och i kväll är det bara ett fartyg av Hurtigrutbåtarna som kommer för Lofoten är fortfarande på utflykt till Danmark.

Flera stora kryssningsfartyg har vägarna förbi den här kvällen.

Det är bara en av dem som angör kaj i Molde.

Nu lovar jag att det blir inte fler Hurtigrutfartyg från den här resan, men det var lite kul att få se så pass många som vi gjorde.

Resan går vidare mot nya mål.

Dags att lämna Trondheim och resa vidare, innan vi lämnar stan tar vi en sväng förbi hurtigrutkajen för att se vilka fartyg som är inne nu. I dag är det två fartyg inne, så som det ska vara. Både den nordgående och sydgående. Börjar nästan kännas som det är en resa i Hurtigrutens spår, inte planerat, det bara blev så.

Det är Trollfjord...

...och Midnatsol.

Sedan är det dags att styra ut på vägarna igen. Vi undviker E6 även nu och tar den mindre vägen igen, trots att det skulle vara närmare att åka Europavägen, men vi är ju här för att se och inte skynda.

Ser ut att bli en fin dag.

I en del fjordar som vi åker förbi finns det fiskodlingar...

...och mer sjötomt än så här kan det vara svårt att få.

Vi njuter av den vackra naturen och gör några fotostopp här och där.

Efter några mil är det dags för att färja igen.

Tittar lite på naturen vi åker förbi.

Det är ingen lång färjetur.

Men vi hinner med att testa färjans specialitet, en svele med kaffe därtill. Det var gott. 

Sedan upp på däck för att få lite bilder.

Färjeturen tar slut och vi fortsätter landvägen.

Gott om tunnlar är det i Norge och det var lite kul att se att vår GPS också visade en tunnel. Fast då det var nya tunnlar hängde den inte med utan bad oss vända eller ta någon avtagsväg där den trodde att vi var enligt kartan ovan jord.

Efter tunneln hamnade vi i Kristiansund, där ska vi inte övernatta men tittade lite på stan. Träffade på "Sillgutten".

Och mitt emot honom stod "Klippfiskkjerringa".

Kristiansund är en hamnstad där även Hurtigruten lägger till, men den har inte kommit hit ännu.

Vi lämnar Kristiansund och beger oss ut mot Atlanten.