Årets stora händelse!

Alla vet väl redan att det är sista helgen i juli som det händer och att det är fotofestivalen i Säterdalen som gäller.

Många har redan bloggat om händelsen, men här kommer festivalen ur mina ögon.

Det är så spännande redan innan det är dags att åka iväg till Säter, först för att se om man kommit med och sedan att välja ut bilderna som ska vara med. På lördagsmorgonen är det lika spännande och trevligt att komma dit och få se vilka som är där och träffa både gamla och nya vänner.

Utlottningen av platser är även den lite spännande.

Vädret var strålande och solen visste vem den skulle sända sina strålar över just i dag, nämligen vår utställningsgeneral, Peter.

När alla fått sina nummer på upphängningsplatser blev det en febril aktivitet med upphängning och även så för mig. Med utfört arbete så kunde jag konstatera att Heléné utnyttjat en störande skylt på ett alldeles förträffligt sätt och passande skyltar kan jag då aldrig gå förbi utan att få med mig en bild.

Sedan var det dags att gå runt och beundra varandras bilder. Lena ser ut att vara beväpnad med stora Canonen.

Torbjörn poserade glatt vid sina bilder.

Peter håller sitt inledande anförande och hälsar alla välkomna.

Björn Grünewald förklarade utställning öppnad.

Anders Geidemarks föredrag och bilder berörde mig starkt av flera anledningar.

Peter tar sig en välförtjänt glass.

Blir det för mycket "sitta stilla", så får jag lätt spring i benen nu för tiden. Så jag drog iväg på en liten promenad för att bli av med springet. Kom till en liten sjö. Näsåkerspussen heter den visst, träffade på några balanserande änder där.

Kikade ut genom lövverket och fick syn på sångsvanarna som passade sina ungar ute i vassen.

Sångsvanar tycker jag är så vackra, synd bara att de var så pass långt borta.

Pappa svan vill också ha lite uppmärksamhet.

Något som jag inte upptäckte att det fanns här, vid mitt förra besök, är Fäboden. Kom ju inte så långt från utställningsplatsen med mina kryckor den gången, desto roligare att få gå på upptäcktsfärd nu. Barnens favorit där verkade vara laman.

En annan populär plats bland barnen, var något som jag tror är Säters brantaste backe. Så härligt att få se barn var just barn och få pröva sin förmåga. Mamma blev kanske inte lika glad över att få ta hand och deras byxor efteråt, efter att de hade hasat ner på byxbaken, men kul hade de.

Sedan var det dags för lite bildmingel igen. Någon betraktar mina ökenbilder.

Annika i fototagen.

Björn har kommit på besök.

Några fyrbenta besökare kom det också. Dom tittade inte så mycket på bilderna, den här labben ville bara leka.

Prick klockan 16:00 kungjorde generalen att det var dags att packa ihop för kvällen.

På kvällen återvände vi för att äta lite kolbullar och lyssna på Dan Anderssonvisor, Thomas Pa Jansson presenterade kvällens underhållare. Fast jag tror nästan att det var tvärtom, att det var underhållaren som presenterade Thomas och sig själv.

Lite synd att de inte hade så stor koll på ljudanläggningen, en orolig Thomas skymtar i bakgrunden. Dessutom så trodde en del i publiken att det var allsång.

Så var det dags att göra kväller. Utställningsplatser ser oroväckande blöt och även tom ut.

Jag och maken vandrar  sedan hemåt i regnet.

Vägar och vägbygge i Bhutan.

Som jag nämnt tidigare så är vägnätet i Bhutan inte så utbyggt och de vägar som finns är inte i det allra bästa skick. Man kör inte så fort här, inte för att det gör mig något för då hinner jag se mer,  vägarna är en aning skumpiga och smala dessutom. På den väg vi åker pågår det ett vägbygge och eftersom terrängen är något knepig för vägbygge så måste vägen stängas av ibland för att de ska kunna arbeta.

 Jag försöker få en bild på den väg vi åker på, det är inte så lätt för det skumpar en hel del och öppna fönstret är inte heller någon bra ide eftersom det dammar en ganska mycket på den här vägsträckan, men ungefär så här ser vägen ut där den slingrar sig fram.

Det är vänstertrafik här och när vägen är så här smal och stupet vid sidan är ganska brant, då får man hoppas på att det inte kommer någon mötande lastbil.

Trafiken börjar strax gå mycket långsamt och eftersom vägen slingrar sig fram runt bergväggarna så kan jag se att kön är lång på andra sidan av ravinen.

Sakta går det, ja så sakta att de ivriga blomfotgraferna hinner ut för att få med några blommor på sina minneskort.

Jag hittar ett vackert träd istället.

Sakta rullar vi vidare.

Vi gör ett nytt stopp och här får jag syn på några fåglar. Den här vet jag inte vad det är för sort.

Men det här är en Bulbul.

Vi rullar vidare igen.

Det här vägbygget ska vara klart om fem år, men jag är tveksam om att det ska hinnas med för arbetsmetoderna är med mycket handkraft.

Men så kommer vi fram till en plats där det är totalstopp i trafiken. Alla hoppar ur sina bilar och bussar och några försäljare av goda kakor dyker upp. Här fick vi vänta i ungefär en halvtimme innan vi kunde åka vidare.

Kör man ambulans och även om man råkar vara patient så är det nog en osäker tillvaro, för är det stopp så är det inte så lätt att komma fram på de platser där det inte ens finns utrymme för omkörning. Den här ambulansen blev nog framsläppt för den försvann från kön.

Vi andra köade kvar och passade på att umgås med de andra i kön...

...och titta på utsikten.

Men det kommer senare.

Ny dag och nya spännande mål.

Vi vaknar upp till en ny dag och strålande solsken, lite svalt på morgonkvisten och för att hinna fylla dagen med så mycket som möjligt är det tidigt upp för frukost.

Diset borta vid bergen tror jag först att det är morgondimma men får sedan veta att det även är röken från gårdagens skogsbrand som ligger över dalen och skymmer utsikten. Som tur var så lyckades de släcka branden innan den spred sig för mycket. Skogen är värdefull och de är rädda om den i Bhutan.

Vårt första stopp den här dagen ligger i utkanten av huvudstaden Thimphu och är en stupa fast här kallas den för chorten.  Den här som kallas för Memorial Chorten byggdes 1974 för att hedra den 3:e kungen av Bhutan. I en sådan brukar det finnas det en relik av något slag men i den här finns det bara ett foto av kungen. Vi går in genom en vackert utsmyckad port.

En försäljare har öppnat sitt lilla stånd intill porten. Skönt är att försäljarna här inte alls är så påstridiga som de i Indien. Vill du köpa något så får du säga till.

Det är redan mycket folk här som vandrar runt chorten.

Till vänster ser vi ett stort hus med de stora bönekvarnarna.

De stora innehåller mängder av böner och det plingar glatt från en klocka som aktiveras då kvarnen snurras. Har du inte tid att be själv så kan du låta mannen som sitter där be åt dig.

En liten krum farbror kommer och strör ut ris på marken, duvorna flockas omkring honom och en hund kollar in om det var något ätbart för den.

Hunden ger upp, för ris verkar inte vara något gott; inte om det är okokt i alla fall. Den kollar in oss turister i stället och finns det hundägare så finns det även lite kvarglömt hundgodis i fickan.

Vi går också gå runt chorten. Tre varv ska man gå.

Runt alla dessa heliga föremål ska man gå medsols.

Vi lämnar chorten för nu ska vi bege oss till Kuensel Phodrang som ligger högt upp på berget, för att titta på den jättestora buddhafiguren som håller på att byggas där uppe.

Vägen slingrar sig uppför bergssidan och här stannar vi till för att få en utblick över huvudstaden Thimphu.

Alla är fotografer.

Jag spanar ut över berget på motsatta sidan av dalen och ser att någon byggt sitt hus högt där uppe.

Området uppe vid Buddhan är inte helt färdigbyggt men det ser ut att bli riktigt pampigt, här en del av det blivande staketet.

Den gyllene buddhafiguren är hela 51 meter hög och den lär vara fylld av 125.000 små buddhafigurer.

Ett lätt dis ligger över Thimphu i dag.

Det här bygget skulle ha varit klart år 2010 men det ser ut att vara en del kvar att jobba med.

Men själva buddastatyn ser ut att vara helt klar.

Det är mycket symboler i en sådan staty, det mesta har någon betydelse.

När Buddha blev upplyst så satt han så att högra handen vilade på knä och fingrarna pekade mot jorden som en symbol för att jorden är vittne på hans upplysning och hans kontakt med moder jord.

Högt där uppe på berget bakom Buddhan vajar en mängd böneflaggor. Dessa samlingar av flaggor reses när någon anhörig avlidit, det ska vara 108 flaggor för en man och 105 för en kvinna.

När vi är på väg tillbaka ner i dalen passerar vi skolan. Där står alla uppställda ute på gården och sjunger. Det är föräldradag. All skolundervisning är gratis och en stor del av undervisning sker på engelska. Alla Bhutans rektorer har förbundit sig till att utveckla skolans undervisning i grön riktning. Man har dessutom meditation på schemat.

Vi åker vidare, kan inte stanna för länge här, för den vägen där vi ska fram håller på att byggas om och den stängs av vissa tider för all trafik så vi måste hinna dit innan det händer, men vid gamla fortet som nu är klosterskola kan vi stanna för ett fotostopp.

Vägen här är inte heller så bred men den är fullt framkomlig.

I sådana här hus bor det folk som ska hjälpa till med vägen, de får rycka ut då det är halka och bilar inte kommer fram och även om det händer något med vägen.

En tur på Singapore river.

Återgår till Singapore, när jag gjorde paus var vi på väg ut på en liten flodkryssning. Vi köpte en biljett och en båt vinkades in till en liten brygga där vi fick hjälp att kliva ombord.

Vi fick en trevlig liten tur och här kommer lite bilder från den.

De här, i den lilla båten, trodde jag var fiskare som var ute på floden men kom underfund med att det var folk som var ute och städade och fiskade upp skräp.

Ett spännande träd.

Posering för fotografen.

Art Science Museum

 Den här bilden är kul att jämföra med vykortet i Ing-Maries blogginlägg och se hur det förändrats sedan hon var i Singapore. Då var det hav utanför den här bebyggelsen och det runda huset är lätt att känna igen.

 Här ungefär där fyren står var det som de första emigranterna klev iland.

Esplanade theatres on the Bay som den innehåller en konserthall med plats för ca 1.600 och en teater med en kapacitet på ca 2000 för scenkonst och även ett stort köpcentrum.

Till sist så ser vi den stora statyn med Marlion som är en symbol för Singapore.

Livingston Island och blött om fötterna.

Vädret växlar snabbt då man är i dessa trakter. Ena stunden busväder med rejält snöfall och nästa ett vackert "Jesusljus".

Ett märkligt isberg gömmer sig bakom en klippa vid Livingston Island.

Är det ett isberg egentligen? När det flyter fram och vänder lite på sig så ser det mer ut som en ubåt.

Där, intill den enorma klippan ska vi iland.

Några kelptrutar sitter och iaktar oss.

När vi kommer iland ser vi att några makaronipingviner har valt att bosätta sig tillsammans med hakremspingvinerna. Lite ovanligt.

Som synes så är inte pingvinerna så bra på att hålla rent där de bor. Tur att det kommer en del snö emellanåt och döljer det.

De är inte så stora de här hakremspingvinerna.

Blev nog en bra bild.

Elefantsälarna var inte så många här, den här såg ganska så godmodig ut.

Kom inte närmare än så här!

Längre än dit fick vi inte gå, glaciärer är oberäkneliga och man behöver mycket kunskap för att vandra på dem.

Det här gänget har valt att häcka med "nära strandläge". Får hoppas att vågorna inte når upp till dem.

Ganska blöt syssla att vara Zodiakförare.

Berg och glaciärer är så fascinerande tycker jag.

Glaciären här är lite extra spännande...

...för om man tittar på de olika lagren så ser man hur det finns svarta linjer i den. Det är minnen efter vulkanutbrott som varit för mycket länge sedan.