En raritet.

Vad gör man då en sällsynt fågel landar framför fötterna på en, jo slänger sig ner på sina ömma knän och försöker hinna få den på bild innan den flyger iväg igen.

Lavamåsen är världens mest sällsynta måsfågel, så nog var det en överraskning att den visade sig.

Den spatserade omkring på kajen en stund... 

...spanande på krabborna nedanför.

Innan den bestämde sig för att flyga iväg.

I närheten höll också några darwinfinkar till. Det här är en hona.

Hanen var lite kaxig av sig.

Glapagos petrellbalettakademi.

Den lilla Galápagospetrellen dansade runt vår båt i jakt på lite mat, fast egentligen är det fel att kalla den för liten för den är egentligen ganska stor. Men den ger ett relativt litet intryck med sina eleganta dansuppvisningar på vattenytan.

Den liksom studsar på vattenytan och det ser ut som om den har en elegant balettuppvisning.

På yttersta tåspetsen tar den ett skutt.

Doppar tårna lite i nästa våg.

Hinner med att fånga sitt byte...

...innan den lyfter och nästa dansör kommer in på arenan.

Avslutar med en lite fin piruett.

Blåa fossingar

På Galápagos finns det en fågel som jag tror de flesta som varit dit har fotograferat.

Det är inte den rikligaste förekommande fågeln på Galápagos, men det är en fågel man lägger märke till på grund av deras blå fötter.

Vi träffade på ett litet gäng när vi var ute på en pangatur. De satt på några klippor och tog det lugnt.

De blev visst lite överraskade av besöket.

-Bäst att göra sig fin om det ska bli fotografering.

-Va! Har vi fått besök?

- Vill du jag ska titta rakt in i kameran? Njae, det vill jag inte för då ser jag så fånig ut.

-Titta på mina blå fötter i stället. Se så vackra de är och du anar inte hur imponerad damerna blir av dem.

-En profilbild kan du få ta.

Vi åkte vidare och tackade de blåfotade sulorna för besöket.

Och det där med blåa fötter, undrar om det imponerar på damerna i människovärlden också.

Strandlek

En skön dag på stranden, vandra i sanden och bara njuta ett tag. Tar och leker lite med kameran och slutartider.

Träffar på några spökkrabbor.

Ska man fota dem så gäller det att inta låg position.

Krabborna dyker ner i sina hål och kommer sedan upp med famnen full av sand som den kastar ut i effektfullt mönster. Kul att sitta och iaktta dem. Sandbubblorna i bakgrunden är också något som krabborna gör.

Dags för ett bad.

Hoppsan, den vågen var lite för vågad. Bäst att dra.

De blåfotade sulorna flyger omkring här.

De dyker med dödsförakt rakt ner i havet. Tittar man noga så syns faktiskt de blå fötterna.

Även strandskatorna har det lite bråttom i dag.

Yol valley en svalkande upplevelse.

Vi ska iväg till Yol valley, en vacker kanjon där det finns is som inte smälter trots ökenvärme. Att se is mitt i sommaren är väl inte så upphetsande för oss nordbor, men dalen är en mycket vacker kontrast mot den torra öknen runt omkring. Som att komma till en grön oas.

Många djur lär det finnas i de omkringliggande bergen som leopard, lo, mård, vita gazeller, björn, stenbock och andra däggdjur. Men dessa lär vi inte se för de gömmer sig uppe i bergen och dit upp tänker vi inte klättra nu. 

Lite ovanliga skyltar får jag här till min samling. Jaga får man alltså inte göra här.

Vad den här skylten betyder har jag dålig koll på. Förbjudet för stenbocken att vistas här eller så får vi inte sikta på den.  Fritt fram för tolkning. 

Den här skylten har jag inga problem med att förstå, men lite mer problem med att förstå varför den är uppsatt. Helt klart får man inte hugga ner några träd,  problemet är bara att det FINNS inga träd att hugga ner. Alla de här skyltarna sitter på väg in i nationalparken. 

Det finns en hel del djur som går lösa och betar. De är inte vilda utan ägs av någon. 

Vi kör en bra bit in i kanjonen och parkerar för att sedan ta en promenad längst in där isen ska finnas. 

Vi är på en höjd av ca 2500 m.ö.h och det känns när man går att det är lite lättare att bli andfådd här.

Här i dalen är det inte lika torrt som på övriga ställen i Gobiöknen, finns till och med några vattenpölar.

En liten bäck ringlar sig fram, den får vi hoppa över några gånger eftersom stigen också  slingrar sig fram och korsar bäcken då och då. 

Trots att vi insett att de vilda djuren håller sig undan där det finns folk, så kan jag ändå inte låta bli att spana efter de vilda stenbockarna. Men ingen vill visa sig. 

Jag får nöja mig med kossorna,  inte så dumt det heller. De har ju så snälla och vackra ögon. 

Vi går och går och jag börjar nästan undra om det finns någon glaciär eller is här. 

Bäcken fortsätter i alla fall att göra oss sällskap och vattnet bör ju komma någonstans ifrån.  

Lite fåglar träffar vi på.

En del väljer att rida upp till glaciären, de som sköter om hästarna och hjälper turisterna är barn. Inte så konstigt här, där man lever med hästar och lär sig rida redan som mycket liten. 

Där jag nu går och njuter av den vackra naturen och samtidigt spanar efter vilda djur så får jag syn på att det kilar omkring små råttor i gräset. 

Fast när jag tittar närmare på dem så inser jag att det inte kan vara råttor,  de har inga svansar och liknar ett mellanting av marsvin och liten kanin. Det där med kanin är inte så dumt ändå, för det visar sig vara pipharar. Söta är de och snabba med att kila ner i sina hålor.

Hur söta de där små djuren än är så får jag skynda vidare för att hinna med maken och Solongo.

Det är varmt, men lokalbefolkningen går ändå i sina läderstövlar och långa rockar 

Bäcken blir nu bredare och lite mer vatten är det i den.

Långt in i dalen sitter den här mannen och säljer sina snidade figurer. 

Just nu håller han på att snida en pytteliten mus. Tyvärr hade jag inga pengar med mig, annars hade den lilla musen fått följa med mig hem.

Nu har vi gått länge, länge och än skymtar vi ingen is. Bara mer vatten. 

Men så plötsligt runt nästa krök, där är den ju...isen.

Männen som testar isens hållbarhet, har tagit rast. De håller på och bygger nya toaletter borta vid parkeringen, men ville också se isen.

Vi hoppar ner till isen

Den är tydligen hållbar, men ser ganska skör ut så här underifrån.

Det är varmt här, även om det kyler och svalkar lite från isen, men vi ser att den smälter hela tiden.

Det droppar rejält på undersidan. 

Rune och vår guide Solongo. 

Isen är nu sedd och förevigad och det är dags att gå tillbaka. 

Några pipharar underhåller oss på återvägen.

Bäst att njuta lite extra av allt det gröna innan vi kommer tillbaka till den torra karga delen av Gobi. 

Vi fick en lång och skön promenad. Det är inga tillrättalagda stigar här, så stadiga skor är bra att ha. Damen i blå kjol, hade bara sandaler på sig hon halkade och föll men hade tur och kunde resa sig upp igen utan några brutna ben. Bara lite skrubbsår. 

                                                                  föregående --- nästa