Mer om Alcatraz

Vi fortsätter promenaden på Alcatraz. Det fanns en hel del att titta på och även lyssna på vad som berättades i lurarna. Många filmer har spelats in om fängelset och kända fångar, känns som att det är dags att titta på några av dessa filmer igen efter det här besöket.

Även från ett rymningssäkert fängelse går det att rymma, det får vi veta på rundvandringen. Det finns en grupp fångar som försvann från fängelset och som inte har återfunnits. Då ingen har givit sig till känna och ingen har erkänt sig ha träffat på någon av rymmarna antas det  att de omkom vid flyktförsöket. Det normala var att rymmarna antingen sköts eller drunknade i det kalla vattnet.

De enda fångar som lyckades fly från Alcatraz var Frank Lee Morris samt bröderna John och Clarence Anglin.

Från början var det fyra fångar som planerade att fly. Förutom de tre ovannämnda var Allen West också med i planen. Det sägs att det var han som kom på och planerade flyktplanen från första början. West lyckades dock inte komma ut ur sin cell i tid och glömdes sedan bort i historien. I andra berättelser sägs det att hålet i väggen var för litet så att West inte kunde komma igenom och blev kvar.

 I över ett år höll de fyra på med förberedelserna, de grävde hål i betongen bakom ventilen i sina celler. De visste att ventilerna ledde ut till en lufttrumma som sedan skulle leda dem ut på taket av cellbyggnaden. När de väl hade gjort hålen tillräckligt stora och kommit ut till lufttrumman, anordnade de en liten arbetsplats inne i lufttrumman där de tillbringade varje natt med att göra livvästar av stulna regnrockar och de gjorde modellhuvuden som skulle likna dem själva. Modellhuvuden tillverkade de genom att blanda betong de hade hackat loss till pulver, såpa, tvål, lim och toalettpapper. Detta blev en smet som de kunde forma till ett ansikte. De samlade hår, inte bara sitt eget utan även andra medfångars hår från fängelsets "frisersalong".

Natten till den 11 juni 1962 var de redo att rymma. Efter inräkningen kl. 21.30 placerade de tre männen sina modellhuvuden, så kallade Dummy heads, på sina kuddar, kröp ut genom ventilen och fortsatte ut till lufttrumman bakom cellerna. Flera av vakterna som hade nattskiftet hade hört ljud på taket men trodde det berodde på den hårda vinden. När man väl upptäckte att deras celler stod tomma var Frank Morris och bröderna Anglin långt borta. Man har aldrig hittat några kroppar efter dem, men man tror ändå inte att de klarat sig, eftersom det är väldigt starka strömmar i San Francisco Bay och vattnet den natten bara var cirka 10 °C. Men som sagt, så vet man inte om de klarade sig.

Det finns även en avdelning med isoleringsceller här på Alcatraz, en del av besökarna tyckte det var spännande att gå in där och försöka känna på hur det var att sitta i en isoleringscell. Kan nog vara svårt att få den rätta känslan då man kan öppna dörren och gå ut när man vill.

Ett stort bibliotek hade fängelset också, ganska tomt och öde nu...

..men kan tänka mig att det tänkts många ensamma tankar här inne. Både om flyktplaner och om livet i stort.

Slaget om Alcatraz 1946.

Ett av de mest våldsamma flyktförsöken från Alcatraz inträffade 1946 då bankrånaren Bernard Paul Coy och fem medbrottslingar funderat ut ett sätt att fly. Coy smorde in sin kropp med fett och extremiteter och klättrade upp mot Gun Gallery.

 Där spände han ut gallret med hjälp av ett rör från toaletten och klämde sig igenom. Vakten där uppe ströps med sin slips och fångarna kunde nu beväpna sig. De överbemannade nio vakter som de låste in i cellerna... ...och tvingade till sig nycklar. De fick fatt i alla nycklar utom en viktig nyckel, den som ledde ut till rekreationsområdet.

 Den nyckeln hade en vakt lyckat smussla ner i en toalett i cellen.

Det var ett våldsamt tumult och larmet utlöstes, vilket hördes in till fastlandet och hjälp anlände.  Det hela slutade med att fjorton vakter och en fånge skadades, tre fångar och två vakter dödades.

Alla fångar var tydligen inte lika våldsamma, i den här cellen får vi se att någon var konstintresserad och både tecknade och målade.

Längst ner i korridoren låg de mest attraktiva cellerna.

Att de var attraktiva berodde på att de nåddes av solljuset från fönstren.

Skötte man sig kunde man även få ta emot besök.

Här kikar vi in i vaktcentralen.

Till den här sidan av huset och ut på gården var det nog inga fångar som fick gå.

Här står öns fyr.

Man har fin utsikt mot Golden Gate Bridge.

Även in mot stan.

Fängelset var tvunget att stängas pga. alldeles för höga driftskostnader samt att byggnader var i behov av att renoveras och det skulle bli för kostsamt. Den sista fången lämnade ön 21 mars 1963.

Nu är det även dags för oss att lämna ön.

Vi tar en sista promenad och ser att allt inte är elände, det finns även lite blommor.

Båten hit ut går med trettio minuters intervaller, så det blir inte så lång väntan.

Vi och en fripassagerare åker tillbaka till fastlandet.

San Francisco Oakland Bay Bridge

Gata upp och gata ner...

...eller jakten på papegojorna, eller så kunde det heta i rubriken vandringen upp till Telegraph Hill och Coit Tower för det är dit vi tänkt oss att gå i dag.

Det är nästan bara raka spåret från vårt hotell, först svänger vi in på den lilla livliga Polk street och undrar hur det kommit sig att det byggts ett så pampigt hus som Alhambra där. En gång i tiden var det en teater där med 1.625 sittplatser, nu huserar ett gym där.

Sedan svänger vi in på Filbert street där det är raka spåret mot vårt mål. Raka spåret bakåt också.

Varning som är befogad.

Fina hus kantar gatan, men de har många trappor att släpa matkassarna där.

Här ser det nästan ut som om vi kommit till vägens slut och att avgrunden tar över.

Som tur är så fanns det väg även bakom det krönet.

Ännu en befogad uppmaning.

Skulle kunna bli en rejäl skräll om bromsen släpper och man står parkerad åt andra hållet.

Mycket lutar här.

Nu har vi strävat vidare en bit på vår backiga promenad och målet kommer lite närmare.

Kollar bakåt och det är fler som fascineras av de backiga gatorna.

Vi går och går.

Kommer närmare och närmare.

Ibland är gatorna så branta så att trottoarerna övergår i trappor.

där bortifrån kom vi.

Så har vi även kommit uppför den sista backen som går genom en lite lummig parkväg, vi har hört att här ska finnas vilda papegojor och spanar efter dem. Men än har jag inte sett eller hört en enda. Hörde före resan om dessa papegojor och tänkte vara förberedd, så jag packade ner en liten burk med nötter. Vad jag inte visste då var att man inte får ha med sig mat in i USA utan att deklarera den. Det var väldigt dumt och dessutom dumt att packa ner det i resväskan och inte i handbagaget, för då hade jag kunnat slänga det före kontrollen och sluppit en timmes extra kö för röntgen av bagaget. Ja ja man lär sig så länge man lever, i bland blir det lite tröttsamma lärdomar.

Utsikten här uppe är fin över stan och Oakland Bay Bridge.

Här uppe på Telegraph Hill fanns det förr en semafor som hade som uppgift att signalera till resten av staden vilken typ av fartyg som kom in i Golden Gate, därav namnet på kullen. Inga papegojor ser vi skymten av så jag tror att vi går in i tornet istället.

________________________________________________

Palace of Fine Arts Theatre

På promenaden i förra inlägget fick vi syn på en pampig byggnad som vi bara måste kolla lite närmare på. Hade läst att det var det enda som fanns kvar efter den stora utställningen Panama Pacific. Allt skulle egentligen rivas efter utställningen och var byggt därefter, men den här byggnaden som vi såg har rustats upp och fått stå kvar. 

Sagt och gjort vi promenerar iväg och på en promenad ser man en hel del, det första vi träffar på är Oktagonhuset. Det heter Colonial Dames Octagon House.

Tidigare fanns det fem åttkantiga hus i San Francisco. William C. McElroy byggde det här 1861, fast då låg det tvärs över gatan från sin nuvarande plats.  Han valde att bygga ett hus i denna form, eftersom man trodde att om man bodde i ett åttakantig hem resulterade det i ett längre och friskare liv - en slags artonhundratalet feng shui.  Det stod länge tomt och försummade, men 1951 när National Society of Colonial Dames of America i Kalifornien köpte huset, flyttade det tvärs över gatan och restaurerade upp det. Det går att få komma in och se hur det ser ut inne också, men av skylten så verkar det bara vara möjligt på sommarmånaderna, så vi fortsätter vår promenad.

Man får bra träning av lårmusklerna i den här staden och jag är glad över att min fot och även jag själv är så tränad nu att jag klarar av det bra. Det är svårt att göra de branta och backiga gatorna rättvisa på bild, men kullarna syns lite i alla fall.

Det är lätt att orientera sig i San Francisco, för gatorna är långa och raka utan att byta namn, dessutom så behöver man inte leta gatuskyltar på husväggarna för i gathörnen finns namnen på gatorna nere vid trottoarerna.

En lite kul effekt som jag undrar om fler än jag ser, när jag tog bilden var texten upp och ner, så jag vände den rätt och då ser texten ut att sticka upp och de gula knopparna bli gropar istället för tvärtom.

Fast nu var det till Palace of Fine Arts Theatre som vi tänkt gå. Den byggnad som vi såg på håll i förra blogginlägget.

Det vi först träffar på där och som drar till sig min uppmärksamhet är ett vackert svanpar.

Lite gråtrist väder, där regnet hänger i luften, så någon vacker spegling i dammen framför byggnaden blir det inte.

Men en pampig byggnad är det. Allt det här och en hel del mer, byggdes 1915 till utställning som hölls för att fira att Panamakanalen var färdig för invigning.

Vi är inte de enda som är här för att beundra den pampiga byggnaden. Här sitter de på rad.

En del av de besökarna poserar villigt för en bild.

Andra är upptagna av lite mer kärleksfulla sysslor.

Nu hänger inte regnet bara i luften längre, det regnar och vi lämnar fåglarna och palatset.

Jag vet att San Francisco är en stor stad, men jag fick aldrig känslan av storstad då jag var där, tror det beror på den lite mer gemytliga bebyggelsen. Mitt emot palatset var det visserligen stora villor. Den här var kul med ett litet hus ovanpå skorstenen.

Vi drar oss ner mot stranden för att kolla hur bron ser ut i diset och regnet, passerar ett gatukök där några fåglar sitter i regnet och hoppas på en smakbit.

Hoppas de fick smaka något av de här två fikande personerna, när vi gick tillbaka sedan var det tomt på kunder och även fåglarna hade övergivit stället då, så de hade tydligen koll på att om där var folktomt så fanns det inget mat att få heller.

Man såg inte mycket av Goden Gate bride nu men det var lite häftigt att stå där och se hur den förändrades med av hur molnen drog förbi och hur regnet ökade och minskade intensitet.

Regnet avtog och vi fortsatte vår promenad, men det tar vi en annan gång.

Promenerar vidare i San Francisco.

Vet inte om jag kan säga att San Francisco var en promenadvänlig stad med alla sina backar, men trots det så blev det många och långa promenader där. Efter sjölejonen traskade vi vidare utefter kajerna. Ute på en brygga låg det här lilla kapellet. The Fishermen’s and Seamen’s Memorial Chapel. Byggt 1979 för att hedra de som har ägnat sitt liv åt havet. 

Kapellet har en fin placering mitt bland alla båtar och fartyg.

Vi kommer inte fram utefter vattnet på alla ställen och hamnar ute bland husen i Fisherman's wharf och ser att här lever Appelbee´s kvar. Kommer ihåg att de hade ett kort gästspel här i Sverige.

Sedan snirklar vi oss ner bland båtarna igen.

Det här ståtliga fartyget får man besöka ombord om man vill.

Här ligger en söt liten hjulångare också.

Tillbaka på gatorna igen kan jag inte låta bli att ta en bild på en av stadens backar. Det här är Hyde street.

Så går vi ut på den långa och svängda Aquatic Park Pier.

Där ute på piren kan man få en bild över Golden Gate bridge utan en massa störande moment framför.

Härifrån och i motljuset ser stan nästan färglös ut.

Fast gräsmattan är dock grön, tittar man nog så kan man se att det finns några som simmar där längre in.

Vi fortsätter vår promenad upp till Black Point, backarna suger rejält i den här staden.

Här uppe kan man titta ut över Fort Mason.

Vi fortsätter ner till parken som breder ut sig på andra sidan kullen vi just bestigit.

Där står det här konstverket, det finns ingen skylt om vem som gjort det eller vad det symboliserar.

Här i parken står också kongressman Philip Burton och håller en evig monolog och argumenterar för vikten av aidsforskning.

Härifrån kan vi även se Palace of Fine Arts Theatre.

Vad gör man i San Francisco?

Ja, vad börjar man med när man kommit till en ny stad och allt som där finns att se och göra ligger som en stor kaka framför en att börja plocka russinen ur.

Vi började med att gå ner till Fisherman's Wharf som är ett av alla välkända ställen i staden. Förmodar att det kan vara ganska trångt i de kvarteren en sommardag. Även en solig januaridag var det ganska mycket folk, men absolut ingen trängsel. Här vid Pier 33 kan man ta färjan och åka över till fängelseön Alcatraz.

Det ska vi göra en annan dag, men redan här kan man få en inblick i hur där ser ut.

En bra bit där ute kan vi även se den omtalade ön.

Eftersom vi inte ska ut och åka båt i dag så tar vi en promenad utefter kajerna här vid Fisherman's Wharf , det är inte bara Alcatraz som de flesta känner till om San Francisco, utan det är nog så att många vet att det finns en mycket berömd bro där.

Något annat som jag också hade hört talats om var Pier 39...

...och sjölejonen.

Sjölejonen har funnits där sedan 1990, då de anländer i drivor strax efter Loma Prieta jordskalvet 1989 (forskarna är fortfarande inte riktigt säkra på varför).

De såg ut att må gott där i solskenet.

Det fanns några riktigt biffiga ena, antar att det var hanar.

Blev det för varmt hoppade man i och tog en liten simtur.

Sedan gällde det att kunna klämma sig in i högen av sjölejon igen.

En och annan fågel sökte sig dit också.

Läste någonstans att det kan vara lika kul att ställa sig på piren mitt emot och iaktta och fotografera åskådarna, men den här morgonen var det bara ett tiotal turister som var där så jag tyckte nog att sjölejonen var roligare att se. De var inte speciellt tysta av sig så jag filmade en liten snutt bara för att få med deras läten. Går att se och höra här.

Vi lämnade sjölejonen och traskade vidare.

Fortsättning följer...

Fortsättningen