Brösarps backar.

Eftersom vi bodde i Brösarp så var det väl mer ett måste att besöka Brösarps backar.

Nu behövde vi inte ta ljuset som det var då vi kom fram till platsen utan kunde välja tidpunkt. Sagt och gjort när jag så vaknade redan vid fyratiden, märk väl utan väckarklocka ens en gång, så drog vi iväg till backarna. Eftersom det här var i juli mitt i värsta värmen så trodde jag inte att det skulle vara någon dimma.

Vi hann dit innan solen kommit över horisonten och det fanns även lite dimma i svackorna.

Undan för undan blev himelen färgad i ett rosa skimmer.

Med solen i ryggen blir det en annan färg. Vi tar stigen upp mot backerna.

Jag har full sjå med att hinna med att kolla in alla väderstreck för att få se hur ljuset ändras.

Ser hur landskapet ändras allteftersom som solen kommer högre upp på himlen.

Jag spanar ut över nejden.

Hör hur ett gäng gäss kommer flygandes och har lite svårt att bestämma sig för vem som ska vara ledargåsen.

Runt omkring mig hör jag hur rödhaken och andra fåglar sjunger sin morgonsång, men de vill inte vara med på bild. Gömmer sig i buskarna.

Ljuset kommer mer... ...och mer, och förändras med riktningen man tittar åt.

Det finns en hel del kor här, man får hålla koll på var man sätter ner fötterna eftersom de har en förmåga stt lämna lite visitkort här och där.

Kommer du och stör mig i frukosten.

En blomma som liknar en snöflinga, hundkäx har jag för mig att det är.

Vad gör du?

Lovar, vi ska inte ta dina blommor.

Muuuu

Kalvarna är lite nyfikna på oss och blir mer och mer närgångna.

Jag sa hit, men inte längre!

Innan vi lämnar stället vänder jag mig om och ser förändringen sedan vi kom.

Sedan ger vi oss iväg för att hinna upptäcka lite mer innan det blir för varmt och för mycket solsken men på väg tillbaka efter vår morgontur ser jag den här kossan som betar på en egen kulle.

Lunkende

Det är inte bara kalkugnar som bryter av i sädesfälten, såg en välbehållen och vacker väderkvarn också.

Den här pampiga kyrkan  kallades förr för Sankt Olofs kyrka vid Lunkende och byn som den ligger i hette förr Lunkende men antagligen blev det lite väl långt att säga så Lunkende tappads bort. Informationen vid kyrkan berättar för oss att det är en gammal vallfärdskyrka.

Inne i kyrkan finns en tegelsten bevarad från det gamla kapellet som låg här på 1300-1400-talet. Den hittades vid en arkeologisk undersökning förra året.

Berättelsen om den norke kungen Olof och en mängd bilder om hans liv finns att beskåda inne i kyrkan, förstora så kan du läsa den här och se några av bilderna.

Altartavlan i kyrkan var mycket vacker.

Vi tar oss ner runt kyrkan för att leta reda på Sankt Olofs källa.

Här förstår vi att vi har gjort det i rätt ordning som pilgrimmerna gjorde förr. Först besök i kyrkan och sedan ett besök vid källan. I kyrkan skulle man ta på lien vid altaret för att få god skörd och även ta på en liten silveryxa för att få bot mot sjukdomar och olyckor. Vid källan offrades det. De rika offrade pengar men de fattiga offrade bröd, smör och kött. Ibland var hela brunnen fylld med dessa produkter men ändå satt folk där och drack av vattnet i brunnen. Vi avstod från dessa procedurer, nöjde oss med att titta.

Här i närheten finns också något som kallas för Jungfrukällan.

Sägnen om den finns på en tavla nära Sankt Olofs källa.

Stigen dit är markerad med vita pinnar och vi letar oss fram genom bokskogen för att finna källan. Ett tag tror vi att det är något fel med markeringen men så upptäcker vi att vi är på väg ut på Pilgrimsleden och efter ett litet letande hittar vi den lilla stig som leder oss rätt.

Vi finner källan.

Solen letar sig ner mellan grenar och löv och blänker till i källan.

En vacker liten promenad fick vi i det historiska området.

Så långt söderut som det går.

Så hamnade vi så långt söderut som det går att komma och ändå vara kvar i Sverige, vi är i Smygehuk.

Sedan jag var här förra gången så har det förändrats ganska mycket. Kanske fanns det något mer även då, men jag kommer bara ihåg fyren från den gången. Nu finns den här piren och plattformen där man kommer en liten till bit söderut. Det fanns sittplatser på väg ut men med tanke på allt spindelnät framför sittplatserna så såg de inte ut att vara så väl använda.

Jag såg på blötan på plattformen att det var ingen säker plats att stå på och speciellt inte om man inte ville få linsen nedstänkt. Så jag ställde mig en bit ifrån och tänkte vänta på de höga vågorna.

Tur hade jag för då kom det en frivillig modell och ställde upp sig på bra stänkplats. Han var väl medveten om mig och min kamera och beväpnade sig med ett brett leende.

Vad han inte verkade vara så beredd på var att havet var kallt och ganska så blött. Det breda leendet förvandlades till en lite annorlunda min.

Förstora och kolla in hans min, inte lika avslappnat leende längre.

Fyren ser i alla fall ut som jag kommer ihåg den.

Vi kikar på den gamla kalkugnen.

Ett vindpinat träd som förmodligen är Sveriges sydligaste träd. Inga löv på det men det är vackert ändå.

I Köpmansmagasinet kan man fika men vi var inte där vid fikatid och tyvärr missade vi också utställningen som Bob skrev om nylien. Rätt plats men fel tidpunkt.

Visst är det fint här ner vid den sydligaste kusten men vi är inte ensamna om att kommit på tanken att åka hit så när vi även hamnar i en omläggningsväg på grund av en bilolycka så beslutar vi oss för att lämna kusten och åker in i landet igen.

En liten gnutta Malmö och knökfullt i Skanör.

Malmö var inte inprickat som stopp på vår skånetripp men när vi nu var så nära och såg skyltarna till  utsiktsplatsen över Öresundsbron så passade vi ändå på att åka ner dit. Gassande solsken var väl inte det bästa fotovädret men kul att komma dit och jämföra om det var några förändringar från förra gången vi var där. Den enda förändring jag kunde upptäcka var vädret. Då hade vi annalkande åskväder och dramatiska moln och jag fick mycket mer spännande bilder än nu.

Det konstigaste tyckte jag ändå var att platsen där de byggt en stor anläggning med utsiktsplattform och vad som ser ut som stora lokaler under, stod lika tomma och öde nu som när vi var dit första gången för 12 år sedan. Då trodde jag att det inte kommit igång ännu,  bron hade ju bara två år på nacken då, men nog blev jag ganska förvånad när det var lika tomt och öde nu. Antar att det kommer en hel det som vill titta på bron så åtminstone en servering för fikasugna borde löna sig.

 Vänder i alla fall blicken åt andra hållet och ser en annan välkänd silhuett.

Vill man så kan man ta en liten, liten promenad ut i Öresund torrskodd och få en annan vinkel på bron men de avstod jag ifrån, ljuset var strålande solsken från alla håll ändå.

Nu var det inte Malmö som vi tänkt besöka utan Skanaör och Falsterbo. Vi kör vidare spanar lite ut mot Danmark och alla vindsnurror som på det här hållet mer ser ut som ett spjälstaket.

När vi har en mil kvar till Skanör upptäcker vi att vi var inte ensamma om att ha kommit på samma tanke. Trafiken står helt stilla. Tror först att det är någon form av trafikstopp och inte kö hela vägen. Men de visar sig att man bara kommer någon cm i taget. Vi ger upp och vänder. Skanör och Falsterbo får klara sig utan oss och vi får ta och besöka det någon annan gång när det inte är så fint väder och inte mitt i sommaren.

Lunna pågar

Så har vi hamnat i Lund, där har jag aldrig varit förut men jag har hört att domkyrkan är ett måste om man är där. Så sagt och gjort vi stannar till för att kolla in kyrkan. På en skylt framför kyrkan läser jag att de två 55 meter höga tornen lite skämtsamt brukar kallas för "Lunna pågar".

Jag får också veta att Pilgrimsvägen som går här, den binder samman valfartsortena Santiago de Compostella i Spanien med Vadstena i Sverige och Nidaros i Norge. Ingen dålig sträcka om man har för avsikt att vandra. 

Jag får också veta att på medeltiden var Lund på 1100-talet säte för ärkebiskopen. Vi går in i kyrkan och visst är den vacker. En mäktig kyrka.

En plats att stilla sig på och eftersom det är en speciellt känslig dag så tänder ett ljus i ljusgloben och sätter mig en stund och tänker på min kära som nu finns på andra sidan.

Samlar mig så och går ut i solskenet igen. Ser många vackra detaljer på husfasaden.

Växtkraften är stor.

Men vad är det för långnäst person som speglar sig i fönstret ovanför den nya lilla plantan.

Genom en lummig park vid sidan om kyrkan ser jag den här figuren på taket.

Vi stannar inte så länge i Lund för vi ska åka lite längre i dag för att komma till vårt nästa natthärbärge. Vår vana troget väljer vi de små vägarna, ibland kan det bli en omväg då vår karta och GPS,n inte är helt överens med varandra. Vi hamnar nu vid Uppåkra kyrka, inte någon lång omväg för här ser man till Lund. Den här platsen var tydligen där Lund var inan Lund var det nuvarande Lund. 

Vid arkeologiska utgrävningar här i Uppåkra så visade det sig att här legat en hel stad från järnåldern och man har även hittat lämningar ända tillbaka till 400 f.kr. Men det bryr sig inte hästen om, han betar lugnt vidare bredvid kyrkan och lyfter bara på huvudet för att se vad det är för manick jag har i handen.

Nästa stopp blir i Eslöv där hotellet har ett välbekant namn från filmvärlden Och öven passande för Eslöv.