Skarv

Den här skarven som vi träffade på vid pingvinkollonien på Livingston Island ser lite annorlunda ut än de blåögda som vi såg tidigare på vår resa. Jag har letat runt lite och kommit fram till att det är en Macquarieskarv  som ska vara en undergrupp till Kejsarskarven..

Den här saknar den gula knölen vid näbben.

Ville du något?

Skarven tyckte det var dags för bobygge.

Måste samla in något mjukt att ligga på.

Man måste skaka om materialet ordentligt så det blir mjukt och skönt i redet.

Ska man fota fåglar kan man få dem närmare än man anar. Borde ha satt på vidvinkeln.

Inte bara pingvinerna som smutsar ner sig. Även en kelptrut kan bli lite lortig.

Livingston Island och blött om fötterna.

Vädret växlar snabbt då man är i dessa trakter. Ena stunden busväder med rejält snöfall och nästa ett vackert "Jesusljus".

Ett märkligt isberg gömmer sig bakom en klippa vid Livingston Island.

Är det ett isberg egentligen? När det flyter fram och vänder lite på sig så ser det mer ut som en ubåt.

Där, intill den enorma klippan ska vi iland.

Några kelptrutar sitter och iaktar oss.

När vi kommer iland ser vi att några makaronipingviner har valt att bosätta sig tillsammans med hakremspingvinerna. Lite ovanligt.

Som synes så är inte pingvinerna så bra på att hålla rent där de bor. Tur att det kommer en del snö emellanåt och döljer det.

De är inte så stora de här hakremspingvinerna.

Blev nog en bra bild.

Elefantsälarna var inte så många här, den här såg ganska så godmodig ut.

Kom inte närmare än så här!

Längre än dit fick vi inte gå, glaciärer är oberäkneliga och man behöver mycket kunskap för att vandra på dem.

Det här gänget har valt att häcka med "nära strandläge". Får hoppas att vågorna inte når upp till dem.

Ganska blöt syssla att vara Zodiakförare.

Berg och glaciärer är så fascinerande tycker jag.

Glaciären här är lite extra spännande...

...för om man tittar på de olika lagren så ser man hur det finns svarta linjer i den. Det är minnen efter vulkanutbrott som varit för mycket länge sedan.

Deception Island 3

Ganska mycket is inne i viken i dag, viken som egentligen är en vulkankrater.

Vår läkare Ethan hade massor av energi och traskade upp på berget, blev fina spår och linjer där han gick.

Andra passade på att slänga sig i böljan den blå och bli lite avsvalkad.

Det är en aktiv vulkan som gör att vattnet nära stranden är varmt, så varmt att jag kände hur det värmde genom stövlarna och tittar man på området runt den fotograferande Adam så ångar det om marken. Det var så pass varmt nära stranden att krillen blev kokt där, men som synes så räcker inte värmen till för att smälta isen.

Det var tydligen lite svettig på bergspromenaden för Ethan kom ner och hoppade i vattnet.

Kul att leka valross.

Kelptruten står på ett isflak och ser ut att undra vad folk gör egentligen.

Labben vill varken se eller höra.

Brokpetrellerna väljer att avlägsna sig...

..med språng.

 Vi åker vidare.

Valfångarkyrkan

Whalers Church eller valfångarkyrkan kallas kyrkan i Grytviken. Kyrkan tillverkades i förväg i Norge och uppfördes sedan i Grytviken av valfångare. Juldagen 1913 invigdes kyrkan. 1922 hölls i kyrkan en begravningsgudstjänst för Ernest Shackleton som därefter begravdes på kyrkogård en bit bort. Förste prästen i här hette Kristen Loken men sedan 1931 har man inte haft någon präst här. Kyrkan restaurerades och återinvigdes 1999.

Vi tar en titt inne i kyrkan, den är ljus och vacker.

I ett litet rum till vänster om altaret sitter den här minnestavlan över Shackleton. Den är skänk av besättningen på ett fartyg 1997. Bakgrunden till gåvan vet jag kommer jag tyvärr inte ihåg. Om det är någon annan som vet så tar jag tacksamt emot information.

Kyrkan framifrån.

Många hus har rasat samman men det här huset står fortfarande kvar, kan bero på att det är ordentligt förankrat.

Valfångarnas fartyg ligger kvar och rostar och förmultnar sönder. Petrell har inte sjunkit ännu, men det är nog bara en tidsfråga.

Fast hon är ordentligt förankrad även hon.

Rejäla kättingar.

Jag vet inte, men jag tror att pingvinerna inte frivilligt kom till den här viken när valfångarna var som mest aktiva. Det fanns inte så många av dem här nu heller men de som var här såg lite malplacerade ut bland de rostiga fartygen.

Cisternerna står här som stora monument och vittnar om en tid som flytt.

Jag tror inte att varken valar, sälar eller vi människor vill ha den tiden tillbaka. Men förstora så kan man se att de som är här nu, när det är vår, passar på att ha lite kul också. I backen bakom cicternerna finns det spår från fina slalomsvängar. Rejäl motion får de också för det finns ingen lift.

Mera om Grytviken kommer...

St. Andrews Bay

Om Salisbury Plane kallas för pingvinmetropol så undrar jag var St. Andrews Bay då ska kallas. Här fanns det ungefär 500.000 pingviner.

Vi förde loggbok på resan och Mårten, en av mina medresenärer, tyckte att vi varje dag skulle kunna skriva: "Vaknade. Steg upp. Frukost. Kom iland. Hänfördes". Men när vi gjort den här landstigningen föreslog han en liten förändring, istället för hänfördes kunde vi byta ut det mot hänrycktes.

Pingviner, pingviner, pingviner överallt. Det verkligen vimlade av dem.

Massor av ungar på pingvindagiset.

Vem är du? Tycks ungen fråga mig.

När föräldrarna kommer tillbaka efter fisketuren, då gäller det att hitta tillbaka till sin unge. Eftersom de går efter lätet så är det ett fasligt oväsen på det här stället. De skriar och hojtar, verkar som om alla vill överrösta varandra.

De barnlösa pingvinerna och de utan någon partner är ute på friarstråt. Det är inte lätt att se vem som är hona eller hane av pingvinerna, men såg man en pingvin som var förföljd av några stycken så kunde man vara säker på att den första var en hona och de bakefter var uppvaktande herrar.

Om tycke uppstod så blev det lite intimare uppvaktning.

Man får inte visa sig alltför angelägen, det gäller att spela lite fjär.

Vandrar man en bit inåt land kommer vi till ett gäng som bara står där och väntar.

Vad de väntar på? Jo de väntar på att ruggningen ska bli klar. Här har det inte snöat utan det är fjädrar.

Det gäller att äta upp sig ordentligt innan de börjar rugga.

De ruggar en gång om året och det tar 3-4 veckor. Då det står och väntar på att fjädrarna ska falla av. Det krävs nog lite tålamod till det.

Elefantsälen han bara drömmer ljuvliga drömmar.