Nordensköldbreen

Vi har nu vår sista kväll ombord och drar oss sakta mot Longyearbyen.

Eftersom vi närmar oss bebyggda platser så börjar vi se lite fler båtar.

Även mäktiga berg ser vi.

Ljuset den här kvällen är helt fantastiskt.

Vi tar en sväng in i Billefjorden för att titta på Nordensköldbreen.

I en här fjorden finns även den övergivna ryska gruvbyn Pyramiden.

Det är en otroligt fin kväll och solen verkar punktmarkera glaciären.

Fina linjer i glaciären.

Här finns också några jaktstugor.

Vi kommer närmare glaciären.

Den är riktigt mäktig.

Ser du den lilla ljusa fläcken längst ner i det mörka bergspartiet? Det är en isbjörn, det är ungefär så här som det ser ut då man upptäcker isbjörnarna.

Syns nog inte alls om man inte förstorar.

Jag kan inte låta bli att beundra hur stormfågeln ofta flyger med ena vingen nuddandes vid vattenytan.

I väntan på att komma lite närmare glaciären och den lilla isbjörnspricken så beundrar jag naturen runt omkring.

Vi närmar oss björnen men han sover så lugnt och fint där.

Han vänder lite på sig men sover vidare.

En sista blick mot isbjörnen.

Under vår middag kommer det en till isbjörn hit, matsalen tömdes på ett ögonblick och jag hann med att se den andra björnen men han försvann snabbt bakom en bergknalle innan jag fick någon bild på den.

Kvällen sänker sig över breen och vi lättar ankare och går mot Longyearbyen.

Lyssna på tystnaden i Faxevågen.

Vi har slagit oss ner en stund för att njuta av skönheten, bara vara tysta och lyssna på just tystnaden och våra egna tankar. Mina tankar går till den som var med oss här på Svalbard vid förra resan och som nu saknas oss så mycket. Tänker att det var hit hon sedan längtade och det var här som hon var så glad.

Jag sitter ner och njuter av allt det vackra. Då ser jag nere i dalen hur vinden leker och krusar ytan i en av krökarna på floden där nere.

Ser hur vinden fortsätter sin lek och virvlar upp sanden. Sand som solens låga strålar skiner igenom och förvandlar det till guldstoft.

Vinden fortsätter sin färd uppför bergssluttningen, förbi den lilla fågeln i vattnet...

...den ökar sin kraft på väg uppför sluttningen och kommer upp till mig som sitter där uppe i solskenet, den kommer med sådan kraft så att den nästan tar andan ur mig...och är sedan borta.

Jag börjar resa mig upp, sätter ner handen för att få stöd och ser där vid min hand en sten som är formad som ett hjärta. En liten hjärtformad sten ligger där, det känns som om jag fick en hälsning.

Det var en speciell känsla att sitta där och bara ta emot vad naturen gav. Nästan magiskt.

Vi reser oss upp och vandrar vidare. 

Vi går nu nere vid vattnet.

Där nere där skärsnäpporna håller till.

Solen står lågt och vi får ett fint kvällsljus.

En riktigt fin dag har vi haft.

Vi vänder åter till våra gummibåtar och Olle pratar tång.

På vägen bort från Hinlopen passerar vi fågelberget som är tämligen tomt nu, de flesta fåglar har börjat flytta söderut.

En givande dag går mot sitt slut och det är en samling nöjda personer som kryper till kojs den kvällen.

Solnedgång i Arktis.

Eftersom baren var ombyggd här i Barentsburg så lockade det inte till barhäng och rysk vodka så jag drog mig ner mot hamnen för att njuta av solnedgången istället.

Där nere var det gott om fiskare. Såg att de fick fisk också.

De stod med jämna mellanrum på kajkanten med sina spön.

Såg att här nere hade det inte förändrats så värst mycket. Lite skrothögar var bortrensade men på den här piren var det sig likt. Den här bilden är från 2006.

Vårt äldsta barnbarn var med och det var hennes första tur till de arktiska trakterna, hon är duktig fotograf och hennes kamera var flitigt använd.

Motljusbilder gillar jag och här var det kul att fota med den stora kranen och fiskarna i det fina kvällsljuset.

Fåglarna flög runt och försökte få sig ett skrovmål också.

Den nedåtgående solen målade himlen vacker.

Solen gick ner ganska sent här uppe och det blev inte helt mörkt på natten ännu. Här är klockan 22:00 och vi drog oss tillbaka till vårt fartyg.

I den nedåtgående solen seglade vi vidare norrut.

Minnen, Murmansk - Nordpolen.

Eftersom jag mest ligger och väntar på att min fot ska läka ihop och bli gångbar igen och inte kommer iväg, vare sig på resor eller några kamerautflykter då dyker det upp minnen från resor som jag gjorde före bloggandets tid. Har ju inte bara rest efter det att jag upptäckte bloggvärlden. Tänkte inte skriva om hela resor och inte i någon kronologisk ordning heller utan bara hur minnena dyker upp hos mig. 

Det här minnet som jag nu tänker på är en expedition med en stor atomdriven isbrytare till den geografiska Nordpolen.

Yamal, som isbrytaren heter, sedd genom den enorma strålkastaren ute på däck.

Vi är på väg tillbaka till hamnen i Murmansk, eftersom vårt fartyg är så stort måste vi vänta in tidvattnet på kvällen för att klara av att ta oss in dit. Trots den sena timmen samlas de flesta av oss passagerare uppe på däck för att vara med om det sista på färden.

Många nya vänner från hela vida världen fick jag på den här resan och damen på den här bilden är orsaken till att jag finns på Facebook. Hade kanske inte hittat dit utan hennes inbjudan. Hon bor i Sydafrika.Ser på hennes klocka att det hunnit bli ganska sent, visserligen visar den Yamaltid som vi använde oss av på resan, samma som svensk tid, men den visar nästan halv ett på natten.

Färden in mot Murmansk hamn är ingen vacker syn,  överallt ligger det skrotfärdiga fartyg och rostar sönder. Det som är mest oroande är att många av fartygen som ligger där med ett ovisst öde är atomdrivna. Ser även skrotade ubåtar.

Solen börjar sakta sänka sig och i motljuset ser det ut som om midnattssolen försvunnit.

Går vi över till babords sida så syns det hur solen blänker i fönstren bakom den enorma stalinstatyn.

Men på styrbordssidan ser det mer ut som kväller då solen sänker sig bakom berget och skapar en glödande skog.

 Vi har varit på resa ute i Norra Ishavet (eller Arktiska havet som det också kallas) i ungefär två veckor och eftersom det är juli har vi haft midnattssol hela tiden. Ljust dygnet runt alltså, nu här i Murmansk är det inte lika ljust mitt i natten utan vi får lite solnedgång med sprakande färger. En engelsman som står bredvid mig smattrar iväg bilder som den värsta skarpskytt. I en paus mellan bilderna säger han med ett stort leende över hela ansiktet. " At last, I got to see the midnight sun".

På motsatta sidan förgyller solen de stora huskomplexen där de flesta numera står tomma.

Exakt vad det här är vet jag inte, någon sa att det hade något med oljeborrplattformar att göra, men jag vet inte. Tyckte att de såg vackrare ut när solen fick måla dem i guldfärg.

Spanar vi förut, in mot Murmansk får vi se ett spännande ljusfenomen. Det har inte regnat ändå ser det ut som en regnbåge, men den är ingen båge utan färgfenomenet skjuter rakt upp mot himlen.

Jag tror att alla är ute på däck och försöker föreviga stunden då vi anlöper hamnen efter vårt äventyr.  Everen fotar med sin något speciella kamera som tar bilder i 360 grader.                 

Så når vi äntligen hamnen. Här där de atomdrivna fartygen lägger till är det egentligen fotoförbud, men ingen verkar bry sig om att vi tar några bilder på solnedgången.

5 Camps Bay och solnedgång på Taffelberget.

Vi hoppar på sightseeingbussen igen och far nu mot den södra kustvägen, men först en tur upp mot liftstationen vid Taffelberget. Den första linbanan öppnades redan 1929. Platån där uppe är 3 km lång.

Berget ser verkligen imponerande ut då man står här nere på parkeringen. Högsta punkten är Maclear's Beacon 1086 m.ö.h. med en vidsträckt utsikt över omgivningarna.

Även här nere vid parkeringen har man fin utsikt. Vi spar färden upp till platån tills solnedgången i kväll. Här på bilderna ser man både huvudet och baken på det Liggande lejonet och i svanken kan man skymta Robben Island där Nelson Mandela satt fängslad i 27 år.

 Här syns ön lite bättre.

På sluttningen nedanför berget finns det en överenskommelse om att inte bygga höga hus för att det skulle se enhetligt ut, men någon lyckades kringgå det och byggde dessa tre höghus ändå. De ser något malplacerade ut bland alla de låga husen.

I folkmun går de under benämningen Salt, Peppar och Senap.

 Vi fortsätter färden mot Camps Bay.

Här brukar innefolket hålla till, inte så mycket för att bada för det är kallt i vattnet. Även om det är mycket varmt i luften så blir vattentemperaturen sällan över +10°C. Klippan ute i vattnet med det runda hålet i kallas för "Bakugnen".

Med den vattentemperaturen så är det nog förståndigt att ligga under parasollet och läsa en bok och lyssna till vågornas brus.

Eller bara stå på stranden och spänna musklerna.

Även en lugn dag som den här så slår vågorna högt.

Någon verkar älska den här stranden.

Brott lönar sig inte. Brottslingar får passa sig eftersom vakterna är beväpnade.

Vänder man blicken bakåt så ser man bergskedjan som kallas "De tolv apostlarna",  som är en fortsättning på Taffelberget.

Utefter kustvägen finns det många vikar.  I Clifton är de så många att man inte gett dem namn. De heter kort och gott 1st Beach, 2nd Beach o.s.v.

När vi kommer till Sea Point uppmanas vi att vända oss om för att se de dyra och fina villorna som klättrar uppför berget. Somliga har egen hiss som går upp till villan från gatunivån.

Det påstås att mäklarna försöker hävda som säljargument i Three Anchor Bay att det inte blåser där, men om man ser på träden är det nog lite svårt att tro det, så som träden där hukar för vinden.

Det börjar närma sig kvällning och  hotellets BMW är redo för oss för färd till Taffelberget och solnedgången där. Vi tar linbanan upp.

Lite svårt att fota från linbanekorgen eftersom golvet vrider sig runt så att alla ska få utsikt men jag lyckas ändå få en bild ut över stan. Den stora runda byggnaden där nere, som ser ut som ett rymdskepp, det är stadion som byggdes inför fotbolls-VM. Står nu mest oanvänd och kostar en massa pengar.

Solnedgången uppe från Taffelberget var väl inte så mycket som fotoobjekt men jag måste medge att det var fint ändå att vara där uppe och känna stämningen.

 Det är tydligen ett populärt utflyktsmål, vi var inte ensamna om att ha valt den platsen den kvällen.

Sedan blev det väldigt mörkt och vi åkte ner och tog en taxi tillbaka till hotellet.