Canna - Den okända ön.

Canna är förstås inte en helt okänd ö utan det är så den heter om man översätter namnet från gäliskan. När vi kommer iland på Canna så möter vår lokala guide upp. Här bor inte så många men han är en av de ca.20 personer som gör det.

Vi går en promenad med guiden och kommer fram till en liten stenkyrka. Den är en av de tre kyrkor som finns här. Det här är en protestantisk kyrka som byggdes här trots att öborna är katoliker så den används väldigt sällan. På grund av sin form så kallas den i folkmun för Raketen, fast jag tycker att så här från sidan ser den mer ut som en ladugård med silo.

Tvärs över sundet och på ön Sanday ligger St. Edwards Church. Den används inte heller, för när kung Edward kom hit för att vara med på invigningen slog åskan ner och det började regna in. Den har nu renoverats men används inte ändå eftersom det i alla fall regnar in. Öborna anser att den är hemsökt.

För en svensk som  bor i det som vi kallar avfolkningsbygd så måste det här låta som en saga. Här bor alltså ca. 20 personer och fem barn i skolåldern och här på ön finns det post, telefon, bredband och skola. Även telefonkiosken var i bruk. Men mobiltelefoner fungerar inte.

Jag kikar in genom fönstret till posten, men med 100 mm på så är det inte så mycket vidvinkelseende.

Vi fortsätter promenaden och kommer förbi Canna House. John Lorne Campbell köpte ön och bodde  i det här huset. Han var en skotsk historiker, bonde och miljöaktivist. Han gjorde väldigt mycket för ön. Han dog på en semester i Italien och i enlighet med hans önskan som var " att begravas där han föll", så begravdes han först i Italien. År 2006 då flyttades hans kropp  till Canna och begravdes i en skog som han själv planterat. Han skänkte ön till Skottska National Trust redan före sin död.

Vi promenerar vidare och blir uttittade av några av öns innevånare.

Strandskatorna har hittat en liten holme att ha möte på.

Vi fortsätter vägen fram.

Tittar på fåglar...

...och landskapet.

Staren tar sig en ridtur.

En av fågelkännarna i vårt sällskap sa att sädesärla är svartare här än den vi har hemma.

Två av öns fem skolbarn är ute på vift, kanske en naturkunskapslektion.

Promenaden fortsätter och vi kommer in i skogen där Campbell är begravd. Fast här är hans namn på gäliska. Nog vilar han vackert här.

Den vanligaste boskapen på ön är Highland Cattle. Vacker beteshage har de.

Fast en del tycker tydligen att gräset ser grönare ut på andra sidan och lyckas ta sig igenom stängslet. Den har visserligen lite problem att få med sig alla benen men igenom kom den till slut. Kompisen ser lite avundsjuk ut.

Vi kommer upp på höjden där det står ett gammalt keltiskt kors. Arkeologerna är ganska säkra på att det har funnits ett kapell och en gravplats här. Kvar finns det här stora korset med spännande mönster på.

Lite högre upp finns en bestraffningssten, Där band de fast de som gjort något dumt, lite som de skampålar som förr fanns i vårt land.

Lite motljus.

Jag kan inte sluta beundra det vackra landskapet.

Ett levande landskap med kor...

...och får.

Kossorna var fredliga och de tittade bara lite över axeln på vilka det var som vandrade igenom deras hage.

Vi vandrar ner mot dalen igen genom fält av blåklockor och vild vitlök.

Det finns en skottsk folkvisa som heter The Bluebells of Scotland, den skulle ha passat att sjunga här.

De finns även  i rosa.

Sedan är vi tillbaka nere vid Canna house. Den där lövportalen skulle jag gärna vilja ha vid mitt hus.

Kyrkan nere i viken speglas sig fint i vattnet.

Följer man den här vägen så kommer man längst ut på udden.

Där ska det finnas en fängelsehåla där en mindre trevlig herreman låste in sin fru för att ryktet sa att hon varit otrogen.

Förra inlägget om Dunwegan Castle. - Nästa inlägg om ett märkligt slott

Iona, fler får än människor.

Vår första landstigning på resan blev till Iona och en mycket lugn sådan. Havet låg blankt och fint och vinden smekte våra kinder. Våra zodiaker tog oss smidigt i land och vi fick vad som kallas "en torr landstigning", alltså överdragsbyxor och stövlar kunde vi lämna i hytten om vi ville.

Iona är en endast 5 km lång och 3 km bred ö och här bor fler får än människor, fast när vi alla kommit i land så såg det ut som om vi mångdubblat den mänskliga delen något. Strax efter oss kom även färjan från Mull med några till människor men inga bilar. För bara de fast boende på ön får ta med sig bilar hit. Turisterna får gå.

Inte många boende här, men bar finns för de törstiga.

Även post, skola och affär finns det.

Måste säga att det kändes som rena idyllen med får betandes bland husen.

Vi promenerade iväg inåt ön och stannade till vid ruinen av det gamla nunneklostret från 1000-talet.

Där Carol, som då hon inte är med som guide på vår resa arbetar som arkeolog för national Trust of Scotland på St Kilda, livfullt berättar om klostret och dess historia.

En av de lite märkligare sakerna på klostret är det här fönstret ut mot bygatan. Det ska symbolisera en naken kvinna med benen särade och med lite fantasi så kan man faktiskt se figuren i de grå stenarna. Det är tydligen något som är vanligt på Irland och ska vara som en symbol och för att avvärja ondska.

Fågeln som kommer och vill vara med och lyssna på Carol, kanske också är någon slags symbol. Vem vet!

Kan det här vara en klosterkatt?

Nästa stopp på vår promenad blir vid Macleans kors. Här stannade de medeltida pilgrimmerna för att be då de var på väg till klostret.

Man brukar säga att det är från Iona som kristendomen spred sig ut till övriga delar av Skottland och sedan ut över Storbritannien. Det var hit som den irländske munken Sankt Columba kom sedan han råkat i onåd i sitt hemland, efter en tvist om ett psaltarmanuskript som han kopierat och var sedan tvungen att gå i exil. År 563 seglade Columba till Skottland, tillsammans med tolv följeslagare. Slutligen tog de sig iland på Iona, där han lovats mark. Columba och hans munkar byggde upp en kommunitet, där gudstjänster och praktiskt arbete intimt hörde samman.

Här besöker vi den renoverade klosterkyrkan.

Sankt Columba dog på Iona den 9:e juni 597 och begravdes här. Klostret fortsatte att blomstra fram till 800-talet och sedan kom vikingarna. De levde tydligen upp till sitt rykte och plundrade och slog ihjäl de som kom i deras väg.

Sedan är det dags att utforska den lilla ön. Som sagt så är den här ön rena idyllen; frigående höns vandrar omkring och i en liten korg vid grinden till ett av husen kan man köpa ägg. Bara att ta för sig och lägga pengarna i korgen.

Grågäss traskar omkring bland fåren.

Ett tre dagar gammalt lamm bräker med sin spröda röst medan tvillingen betar med mamma får.

Vi som inte fördjupar oss ytterligare i kyrkohistoren vandrar vidare upp mot Dun Í för att se om vi kan få syn på några fåglar och även beundra utsikten.

Fortsättning följer...

Starten på resan och fortsättning

Älgklanens folk.

För 9000 år sedan hade inlandsisen smält bort i Jämtland, på den nakna marken började lavar och mossor att växa och sedan rotade sig gräs och dvärgbjörk. Undan för undan kom det mer växtlighet som gjorde att det fanns mat för djur och de i slutänden gjorde att människan hade något att äta och därför bosatte sig i trakten. Stenåldern hade infunnit sig i Jämtland. Visserligen visste väl inte människorna då att de ansågs att vara ganska primitiva och att vi sedan skulle kalla dem för stenåldersmänniskor, men eftersom de lämnade lite avtryck efter sig så vet vi att de varit där. Här vid Glösa i Jämtland vet man att det fanns en samlingsplats för människor. De här hällristningar är ungefär 4000 år gamla.

Älgen var ett mycket vanligt motiv i hällristningarna i dessa trakter.

I Glösa knackade man in bilder av älgar för att få god fångstlycka, man hyllade makterna, tackade dem och bad dem om hjälp. Därför kallas mäniskorna som levde där för Älgklanens folk.

I utställningsladan i Glösa hängde det mängder av älgklövar och där fick jag även en förklaring till varför det hittats så många älgben på ett och samma ställe. Det var för att man trodde att när älgen återuppstod till nytt liv så skulle den snabbt hitta sina klövar och om den inte gjorde det skulle den bli krympling och skulle då straffa människorna och de skulle få svårt att döda fler älgar.

Nu i dag såg jag inte till några älgar här men desto fler andra djur.

Säg inte att får är dumma, det här fåret hade hittat sig en alldeles egen ryggkliare. Den gick fram och tillbaka under trädstammen för att klia sig på ryggen.

Träffade också på ett gäng nyfikna kossor.

De kom farandes och ville se vad det var för folk som kom på besök. De här två knuffades och buffades så att det såg mest ut som om de sa: "Kan du ta och flytta på dig, det är mig hon ska fotografera".

Till slut enades de om att en gruppbild också var bra att ha.

Vi tog farväl av kossorna och for till...

...Åre.