Påskresa - Öland

I dag tog vi vägen över bron,  bron till Öland. Stannade redan i Färjestaden för att kika tillbaka på bron.

Lite onödigt vetande om Ölandsbron är att i Killinggängets komediserie "NileCity" påstås det att det finns 7.428.954 bultar i bron. Det stämmer inte riktigt, den rätta siffran är 64.300 stycken. Dessutom var dessa bultar av fel typ och fick bytas ut eftersom de rostade.

Inte nog med att vi hade en vacker solig dag, det var något lite extra med den här dagen. Min systemkamera fick komma fram ur väskan, inte så mycket men lite grann i alla fall, så i det här inlägget är det lite blandat med mobilbilder och bilder ned Canon 5D m IV. En härlig känsla att kunna hålla i en riktig kamera igen. Utan den kameran hade jag inte hunnit med att få med hägern i den här bilden. Av bilderna här ovanför på vassen och bron så är en med mobilen och en med systemkameran.

Det hade bara blivit hunden utan den andra kamera.

Nästa stopp blir vid Gettinge gravfält som är ett av Ölands mäktigaste. Det har använts i mer än tvåtusen år och här finns gravformer från järnåldern fram till kristen tid.

Gravfältet är två kilometer långt och innehåller över 300 synliga gravar av olika slag.

Dessutom två ståtliga kalkstenshällar.

Jag hade hört att det i mitten på 1800-talet fanns planer på att bygga en hamn på västkusten av Öland. Det blev en två kilometer lång pir men ingen hamn. Det blev helt fel eftersom bygget var felkonstruerat och området runt piren slammade igen. Men tack vare det felbygget är nu Beijershamn ett väldigt fint område för fågelskådning. Vi letar oss ner dit.

Här finns ett högt fågeltorn, där uppifrån kan man se över till Kalmar och även hur piren sträcker sig ut i havet.

Det är inte så mycket fågel här nu men grågässen har fått ungar och pappa gås verkar vilja ropa ut för hela välden.

- Hallå! Jag har blivit pappa!

Tror att de andra gässen är imponerade.

-Kom ungar, nu ska vi bada.

Den lilla familjen simmar iväg.

-Passa er!

Sedan fortsätter vi till Ottenby och Långe Jan. Verkar inte vara högsäsong för fågelskådning just nu, men några med stora tubkikare ser jag.

Sveriges högsta fyr måste ju få vara med i bloggen.

Spanar också ut över havet och ser att sälarna ligger där och vilar.

I Borgholm hade vi tänkt oss en lunch med kroppkakor, men fick höra att det var fel säsong för det.

Så vi återvände till Kalmar.

Flamingo

Nu ska vi gå till den lilla dammen på Bachas Beach och se om det finns några flamingos där.  Vi slår oss ner i sanden och njuter av stillheten.

Att det finns fåglar här ser vi direkt, två styltlöpare vandrar omkring.

En ensam and simmar omkring

Den stannar upp och passar på att putsa upp sig lite, såg väl att den skulle få var fotomodell.

Kan kanske verka lite huvudlöst, men här har den inga fiender.

Men hur var det med de stora rosa fåglarna, fanns det några. Jodå vi hade tur.

Vi fick till och med dubbel utdelning för det var två stycken där.

Stiliga är de och i så vackra färger.

Första gången jag såg flamingos var i Frankrike och Camargue, där var det enorma mängder såg mer ut som stora rödrosa fält, där fick jag veta att  även  Evert Taube hade varit dit och  att han kallade dem för flamvingefåglar.

De här två har lite olika färg också, den ena är betydligt rödare.

Vackra är de och gracila när de böjer sig ner för en skvätt vatten.

Fortsätter med lite fåglar

Fågellivet var rikligt på Galapagos. Den blåfotade sulan har jag visat förut, då den satt och visade upp sina blåa fötter, den är en god flygare också och man kan se de blå även då.

Mäktigt är det att se när de kommer i samlad flock och är ute på fisketur.

Blir lätt att man bara stannar upp och tittar då.

Men då de stannar upp i luften och vänder näbben nedåt, då får man vara snabb i vändningarna.

Alla på en gång försvinner ner under ytan.

För att komma upp igen...

...och segla iväg.

Kvar på stranden sitter en ensam pelikan.

En jättesköldpadda har kommit upp från sitt bad och försvunnit in bland buskarna.

Och vi traskar iväg för att se om det finns några flamingos på den här ön nu.

Jag kan flyga!

Galapogsskarven är de enda skarv som inte kan flyga.

Deras vingar har tillbakabildats, men trots det så sitter medärvda rutiner kvar och även den här sitter som alla andra skarvar och torkar vingarna. Med tiden så kommer troligtvis vingarna tillbakabildas helt.

Trotts att den saknar flygförmåga så ser det ibland ut som om den inte vet om det och den breder ut sina små vingar och tar ett rejält skutt.

Med ett studs på stenen under...

...så kan det kanske kännas...

...som en flygtur.

Nöjd med skuttet kan den sedan glatt pusta ut.

-Såg du, han flög!

Men om de nu inte kan flyga så är de skickliga dykare och simmare. De är liksom de flesta djur här på Galapagos tämligen orädda. Den här kom simmandes till vår gummibåt och vid nästa bild som jag försökte ta var den en så nära att jag borde haft ett vidvinkel på kameran. Eller kanske helst ett fisheye.

En hjälpande hand.

På en lite gummibåtstur vid Punta Vicente Roca fanns det en hel del djur att iaktta. På ett berg hade havsleguanerna en koloni.

De höll till ganska högt upp på klippan. Längst ut på den här udden och ovanför och i överkant på det gulfärgade fanns de.

De måste vara bra klättrare för att ta sig dit upp och sjölejonen är inte så dåliga de heller. Här har ett sjölejon hittat sig en helt egen hylla.

Fast en del kan behöva en hjälpande hand för att komma upp.

De var ganska många leguaner där uppe.

En del av dem är ganska stora.

Det finns en hel del fåglar vid de här klipporna också. En del verkar vara lite huvudlösa, men fina blå fötter har den.