Hyra bil och åka buss!

För att komma runt lite på Orkney så beslutade vi oss för att hyra en bil och traskade iväg till biluthyrningsfirman. Kan väl säga redan nu att det gick inte så bra, fanns inte en bil att hyra på hela ön. Fem olika uthyrningsfirmor och vi kollade även den i Stromness, men alla bilar var uthyrda. Det var festival i Kirkwall. Jag undrade vad folk skulle med bil till för att vara på festivalen i Kirkwall, stan är inte större än att man lätt kan gå runt hela, fast det fick jag ingen förklaring på.

Jaha, ingen bil vad gör man då? Jo, kollar upp om det går några bussar! Vi fick fatt på en busstabell och såg att bussnätet var rikligt utbyggt på den lilla ön. Vana som vi var från stockholmstrafiken och med rånrisk på bussarna, så undrade vi var och hur man köpte bussbiljett och fick svaret från en förvånad dam på turistbyrån "På bussen av chauffören, så klart!"

Vi bestämde oss för att bli Megarider, då får man åka buss så mycket man vill och orkar i 7 dagar.

Undrar om den här passageraren var megarider eller dayrider?

-Kommer inte bussen snart!

Jodå, det fanns gott om bussar. Bara att välja och vraka och besluta sig för vilken ort som vi skulle besöka först.

Vi hoppar på en buss och köper vår megabiljett.

Ibland hade vi privatchaufför på hela rundan...

... fast oftast hade vi sällskap på bussen.

Träffade på många trevliga människor, inte den här tidningsläsande mannen, men en annan glad man ville bjuda min man på skotsk whisky.

Träffade även på en fripassagerare.

Ibland var vägarna raka och breda.

Ibland var de så smala, backiga och kurviga så att bussen fick stanna vid mötesplatserna för att släppa fram mötande trafik...

...ibland var det vägarbete (fast det fanns det bara på ett enda ställe).

Om det inte regnade och bussfönstren var helt igenimmade...

...så fanns det mycket att se under resans gång.

Men framför allt så träffade vi på så många trevliga busschaufförer, som gärna berättade om sin ö.

Så slutklämmen i det här inlägget är; vilken tur att det inte fanns några lediga hyrbilar för vi hade så trevligt på våra bussturer och fick se så mycket.

Nu har vi i alla fall kommit fram till Stromness, som är en liten färjestad och Orkneyöarnas näst största stad.

Vägar och vägbygge i Bhutan.

Som jag nämnt tidigare så är vägnätet i Bhutan inte så utbyggt och de vägar som finns är inte i det allra bästa skick. Man kör inte så fort här, inte för att det gör mig något för då hinner jag se mer,  vägarna är en aning skumpiga och smala dessutom. På den väg vi åker pågår det ett vägbygge och eftersom terrängen är något knepig för vägbygge så måste vägen stängas av ibland för att de ska kunna arbeta.

 Jag försöker få en bild på den väg vi åker på, det är inte så lätt för det skumpar en hel del och öppna fönstret är inte heller någon bra ide eftersom det dammar en ganska mycket på den här vägsträckan, men ungefär så här ser vägen ut där den slingrar sig fram.

Det är vänstertrafik här och när vägen är så här smal och stupet vid sidan är ganska brant, då får man hoppas på att det inte kommer någon mötande lastbil.

Trafiken börjar strax gå mycket långsamt och eftersom vägen slingrar sig fram runt bergväggarna så kan jag se att kön är lång på andra sidan av ravinen.

Sakta går det, ja så sakta att de ivriga blomfotgraferna hinner ut för att få med några blommor på sina minneskort.

Jag hittar ett vackert träd istället.

Sakta rullar vi vidare.

Vi gör ett nytt stopp och här får jag syn på några fåglar. Den här vet jag inte vad det är för sort.

Men det här är en Bulbul.

Vi rullar vidare igen.

Det här vägbygget ska vara klart om fem år, men jag är tveksam om att det ska hinnas med för arbetsmetoderna är med mycket handkraft.

Men så kommer vi fram till en plats där det är totalstopp i trafiken. Alla hoppar ur sina bilar och bussar och några försäljare av goda kakor dyker upp. Här fick vi vänta i ungefär en halvtimme innan vi kunde åka vidare.

Kör man ambulans och även om man råkar vara patient så är det nog en osäker tillvaro, för är det stopp så är det inte så lätt att komma fram på de platser där det inte ens finns utrymme för omkörning. Den här ambulansen blev nog framsläppt för den försvann från kön.

Vi andra köade kvar och passade på att umgås med de andra i kön...

...och titta på utsikten.

Men det kommer senare.

Vid bankomaten.

När några behövde besöka bankomaten och ta ut pengar så krånglade den och jag fick en liten stund för att ta några bilder på livet i Agra.

Är det här det som kan kallas diversehandel, ett digert sortiment har den butiken.

Det händer lite av varje den stunden vi väntar på de med bankärenden. Brödförsäljaren passerar.

Grönsakshandlaren kommer förbi.

Potatis eller om det är lök som ska levereras.

En lite annorlunda cykel som trampas med händerna.

Fint klädda flickor kommer förbi, kanske lunchrast på skolan.

En bräda ska levereras och en blick på de snygga tjejerna hinns med.

Mer folk i färgglada kläder vandrar förbi mig.

En häst i full fart kommer också.

Ett lite ovanligare fordon tuffar förbi. Tror att det är en sådan manick som de pressar saft ur sockerrören med. De brukar stå i gathörnen och sälja till förbipasserande.

En buss av det inte helt moderna slaget.

Hittar en gatukorsning där det är något rörig trafik.

Några skolbarn på väg hem från skolan. Jag skulle inte våga cykla där.

Navkapslar var populära att dekorera fronten på bilarna med.

Oljedunkar på väg någonstans.

En däckverkstad.

När alla var klara med sina pengauttag så tittar vi in på ett ställe där de slipar olika stenar och tillverkar vackra saker i marmor. Stensliparen verkar kunna sitt yrke utan att titta på vad han gör för han är mer intresserad av besökarna som kommer in än att hålla koll på det han slipar. Han håller slipstenen i gång genom att röra pinnen fram och åter.

Här ett exempel på vad de tillverkar.

Vi fick testa att rista in våra namn i den hårda marmorytan.

De små bitarna som slipas, fogas in i marmorn för hand och det används samma hemliga "lim" som användes för att sätta fast marmorplattorna på Taj Mahal. Ett tuff jobb att karva ur marmorn för att få dit de små bitarna, mannen här visade sitt finger och det var alldeles platt där han höll det mot verktyget. Ett sådant mormorbord skulle inte vara så dåligt att ha i trädgården här hemma, tyvärr lite för tungt att ta med i handbagaget.

Inte för att jag vill sticka huvudet i sanden eller doppa det under ytan för att slippa se hur en del lever på vår jord, snarare tvärtom, men det är dags för lunch för oss och för att klara oss mot montezuma's revenge så styr vi kosan till ett närbeläget hotell och slår oss ner vid den stora poolen. Intressant hade det varit att våga testa något av alla gatustånd men eftersom det inte är sista dagen på resan så är det bäst att låta bli.

När lunchen var avklarad började det regna och i det regnvädret beger vi oss till Röda fortet.

Mot Agra

I dag styr vi kosan mot Agra. Det är ingen viloresa vi är ute på så vi startar tidigt och är uppe före tuppen. Det är en samling lite yrvakna som kommer ner till frukost; känns som om tidsomställningen sitter kvar i kroppen. Vi kommer iväg innan den värst morgonrusningen börjat i Delhi och nu ska vi upp på den nya och även privata betalvägen som leder mot Agra.

Det är ett cementföretag som anlagt vägen. De som bor utefter vägen blev glada då de fick höra om att vägen skulle byggas för nu tänkte de att de skulle öppna lite försäljningsställen till alla som skulle köra där, men de blev ganska besvikna när vägen var klar för den är kantad med taggtråd och ingen får vare sig stanna för inköp eller ha några bodar där. Men vad bryr sig indier om förbud, för trots att det var förbjudet att både korsa vägen och vistas där så var det fullt med folk som tog sig upp dit. En del liftade och andra bara skulle korsa vägen.

När vi startar dagens färd är det fortfarande mörkt och när det börjar dagas så hänger diset tungt över nejden och alla tegelbruk som vi åker förbi.

Men eftersom tiden går så ser det ut att bli lite klarare väder. Vi håller tummarna för att Agra inte ligger insvept i ett töcken.

Vi stannar för en bensträckare och ser att fåglarna redan är i full gång.

Inte bara fåglarna är på alerten där vi stannat utan hundarna kommer för att kolla om vi har något att bjuda på. De är väldigt nyfikna på min kamera.

Här får jag också se att det som vår guide berättade om att det är fint med en Volvo här, så fint så att man skriver VOLVO med stora bokstäver på bakrutan på bussarna, spelar ingen om det är en Volvo eller ej.

Så kommer vi fram till Agra. Där är det full rulle.

Tyvärr har vi ingen tid för att strosa runt på de livliga gatorna och bekanta oss med folket där, men jag försöker fånga lite av folklivet från bussen. Den kan inte köra så fort här så lite bilder blir det, även om de inte blir så skarpa så ser man hur där är.

Tar några av de bilderna här och det kommer nog fler i nästa inlägg.

Fattiga och rika.

Olikheterna och ojämnheterna i Indien är stora.

En del åker skolbuss och har fina skoluniformer.

Andra blir hämtade med motorcykel.

eller får åka Tuck-Tuck.

Säkerheten i trafiken är kanske inte den bästa, ser här hur en pytteliten fot sticker fram.

Eller så sitter passageraren på tvären utan hjälm.

En del  vill väldigt gärna vara med på bild.

En del bor i ett gathörn.

eller under en bro.

Samtidigt finns det en del oerhört rika personer i Indien,  två av världens fem rikaste personer är indier.

Fick berättats om en familj som byggt ett 25 våningars hus för bara sin familj, där man har två våningar till sina bilar och en våning till swimmingpoolen och en annan till sina fåglar.

Det finns många lyxiga butiker i new Delhi men även många små butiker i kyffiga utrymmen.

Även enkla matserveringar.

I gatukorsningarna kan man träffa på barn som säljer olika saker. Här en liten flicka med blommor.

Även vuxna sålde till de som stannade vid rött ljus.

En del transporter ser väldigt osäkra ut.

Efter de otäcka våldtäkterna som ägt rum i  Indien så har det dykt upp lite skyltar och annat för att hjälpa kvinnor.

En förändring som blivit till följd av den hemska händelsen i en buss, är att inga bussar får ha gardiner längre, det gäller även turistbussarna. Här i vår buss sitter bara krokarna till gardinerna kvar.

Om du kikar högst upp på den här lilla Tuk-tuken så kan man se att det dykt upp kvinnliga hjälplinjer.