Hembesök.

Nu ska vi besöka en liten by där man kan få se hur en bhutanesisk familj bodde förr. Det är ett hus från 1600-talet som vi ska besöka. Man kan väl kalla det för en hembygdsgård om man jämför med svenska förhållanden. På vägen dit ser vi lite vackra vyer igen.

Även lite typiska hus.

De är stolta över sin flygplats, inte så konstigt eftersom det är landets enda. Det har till och med gjorts  i ordning en utsiktsplats för att kunna stanna och titta på den.

Här ser man även det lilla klostret där filmen "Little Buddha" spelades in. Men dit ska vi någon annan dag.

Man kan se att piloterna har lite bekymmer med att passa in flygplanet i dalen inför landning. De kommer in i dalen borta till vänster och måste sedan komma lite på tvären för att landa.

Men nu var det hembesök vi skulle på.

På granntomten träffar jag på en liten flicka som är nyfiken på främlingarna, hon är ganska blyg men med mamma som stöd vågar hon ta emot en liten leksak.

Boendedelen  i huset ligger en trappa upp.

Många som trampat dessa trappsteg, syns på slitaget.

Köket ser riktigt charmigt ut.

Fast toaletten vågade jag  inte testa, det var ganska hög fallhöjd från den och obekvämt att sitta på huk där.

Men utsikten var det inget att klaga på.

I en del rum finns det vackra väggmålningar.

Och vackert dekorerade möbler.

I mitten syns det buddhistiska hjulet som en symbol för samsara, kretsloppet för födelse, död och återfödelse. Den ädla åttafaldiga vägen som garanterar att det rör sig stabilt och i balans. När någon eller några av ekrarna sviktar uppstår obalans.

Ett rum är avstängt och vi får bara kika in där, det är ett ceremonirum som bara öppnas en gång om året vid en speciell högtid.

Nu är det dags för fika.

Först får vi något starkt att dricka.

Sedan severas det smörte, men vi har tur; de har inte använd härsket smör så det smaka ganska bra. Det som simmar runt i teet är inte små larver, utan puffat ris.

En sprallig och glad liten tös är med och hjälper mamma. Hennes mamma berättar att när hon ska besöka sin hemby så tar resan dit tre dagar, eftersom det inte finns bilvägar dit.

I ett litet hus intill finns ett traditionellt bad. Den som är intresserad kan läsa här hur det fungerar.

Där inne står det några träbadkar.

På utsidan eldas det och stenar hettas upp, dessa stenar läggs så i badkaret utifrån. Stenarna spricker då de kommer i kontakt med det kalla vattnet och kan inte användas mer än en gång. Måste bli ett evigt stenletande. Det här badet är fortfarande i bruk.

Gå och bada! Vi ska till Bláa Lónið.

Nu ska vi gå och bada. Vi hittar en väg mellan svart och kantig lavasten.

Den vägen leder oss fram till Blå Lagunen, den har jag hört talats om en hel del så det ska bli kul att få se den på riktigt också.

Blå Lagunen ligger inte så långt ifrån flygplatsen så det är praktiskt att åka hit direkt efter landning. Det är ett väldigt modernt och tekniskt bad. När man kommer in så får man ett blått armband. Med det armbandet öppnar man ingångsspärren och låser skåpet i omklädningsrummet. I badet kan man köpa något att dricka och betalningen registreras i armbandet och man betalar sedan vid utgången.

Vi är här tidigt, direkt när de öppnar och jag är bland de första ut till bassängen.

På nära håll ser det svavel och kiseloxidrika vattnet inte så blått ut, då ser det mer ut som om någon hällt i mjölk i vattnet. Inte speciellt genomskinligt heller, jag ser inte ens min fot på första trappsteget.

Det ska vara väldigt nyttigt att bada här och speciellt för de som har psoriasis.

Vattnet tas upp från ungefär två kilometers djup och har där en temperatur på runt 240°C. Vattnet används till att driva turbiner som ger elektricitet. När vattnet gått igenom turbinerna, passerar det en värmeväxlare för att framställa varmvatten till det kommunala vattensystemet, inte så konstigt att varmvattnet i kranarna både smakade och luktade svavel. Därefter åker vattnet ner i lagunen. Det är det geotermiska kraftverk som syns i bakgrunden här.

Bra att vi inte behöver bada i kokande vatten utan vattnet har en temperatur på ungefär 40°C. Ganska behagligt.

Blå Lagunen är inte bara en turistgrej även om det är mest turister där, så berättade vår chaufför att även islänningarna åker dit för att bada.

De flesta flyter runt lite.

Njuter av värmen.

Tar det lite lugnt på bassängkanten.

Tar en drink.

Och så måste man ju ha en selfie på hur man ser ut med den välgörande leran i ansiktet.

Utanför själva badet är det lite mindre med folk och jag tar en liten promenad där.

Lavalandskapet är spännande, där vill de inte att man ska gå för att inte trampa sönder den sköra mossan.

Det finns några gångvägar iordninggjorda där man kan gå en sväng.

Restaurangen här vid badet var väldigt fin och hade ett passande namn, nämligen Lava. Fast vi skulle inte äta där. Synd tyckte vi först men ändrade oss sedan.

Vi lämnar den Blå Lagunen för att åka och titta på en fiskfabrik. Där ska vi även äta lunch, lät inte så upplyftande med lunch i en fabrik.

Vi kommer till en liten by som heter Stakkavik. Där finns det inte så mycket mer än fiskfabriker.

Men om de kunde något där förutom att rensa fisk så var det att laga fisk. Vi ångrade inte att vi hoppade över den fina restaurangen vid badet och åt här. Sååå gott!

Efter maten tittade vi in i fabriken och såg hur otroligt snabba de var som rensade fisken. Har inga bilder på det för det var fotoförbud vilket respekterades också. Det var inget hemligt med fabriken utan det var personalens om undanbett sig fotografering, de visade gärna upp sitt arbete men ville inte vara fotomodeller.