Daladala

Daladala är namnet på de för Zanzibar typiska, ibland utsmyckade, flakbussarna som trafikerar ön dagtid. Det är billigt, bara ett par kronor för en kortare resa och upp till en tia för en timmes resa.

Men var beredd att trängas och svettas, här finns ingen gräns för hur många som får plats.

Vid busstationen i Stenstaden är det full fart.

Bussar kommer och bussar åker.

Bussar lastas

Vänta jag ska också med.

Här vid busstationen kan man även läsa väggtidningar.

Slavhandel

Tippu Tip, han hette egentligen Hamed bin Mohammed el Marjebi, var en handelsman, plantageägare och guvernör från Zanzibar. Han ledde flera handelsrutter i Östafrika, och är en av historiens mest kända slavhandlare. Tippu Tip, blir översatt till "samlaren  av rikedom". Han bodde i det här huset.

En vacker port till hans hus med de karakteristiska knopparna på dörren. De finns en historia om dessa knoppar. Förr hade man elefanter inne på de kringbyggda gårdarna och när de blev hungriga försökte de bryta sig ut genom porten i muren, för att förhindra att de skulle förstöra dörrarna så slog man i spikar fast då med det vassa inåt. Senare levde den traditionen kvar genom att smycka dörrarna med vackra knoppar fast numera den utstickande delen utåt.

Det sägs att här såldes det upp till 50 000 slavar årligen - somliga av dem hade då transporterats långa sträckor på fastlandet innan de nådde fram till auktionshallen på Zanzibar 
Trots att britterna förbjöd handeln när de tog kontroll över ön 1873 fortsatte exporten i flera år.
Grottor och underjordiska tunnlar användes då för att gömma slavarna tills de kunde skeppas ut i skydd av mörkret.

På platsen där slavmarknaden låg byggdes senare en domkyrka, Christ Chuch Cathedral. Den här domkyrkan är alltså en symbol för frigörelse från en tyranni som drabbade hela befolkningen i regionen. 

Området där kyrkan ligger är bevakat och vi fick gå igenom en säkerhetskontroll innan vi fick komma in. I inträdet ingick det också en egen guide som visade oss runt och berättade om platsen och dess historia. Vi började guidningen nere i de gamla fängelsehålorna där två av de trånga cellerna har sparats. Nu är de renskrubbade, men då var nog stanken förfärlig. I fördjupningen mellan britsarna fick slavarna göra sin behov och den enda rengöringen var då tidvattnet kom in och sköljde bort exkrementen.  Det enda de hade att dricka var saltvattnet. Den här cellen som var en av de större skulle hålla 75 kvinnor och barn, de små rymde 50 män.

Kedjorna som ligger kvar och stämningen här nere ger en kuslig och spöklik känsla.

Biskop Edward Steere var den som placerade grundstenen till domkyrkan och han är även begravd bakom altaret i kyrkan.

Utanför kyrkan finns ett slavmonument som visar  fyra slavar som bär ursprungliga halskragar och kedjor. Det är tillverkat av den svenska konstnären Clara Sörnäs 1998 och sponsrades av flera svenska företag. 

Vi går in i kyrkan och tittar.

Det är en pampig och vacker kyrka.

Slavarna som skulle säljas på marknaden bands vid ett träd ute på gården, där piskades de och de som inte grät eller svimmade betingade sedan ett högre pris eftersom de ansågs vara starkare. Kyrkan är som sagt, byggd över marknadsplatsen över den plats där trädet stod finns nu en rund cirkel som symbol för trädet och den röda marmorn ska symbolisera blodet.

Här finns också en hyllning till Dr David Livingstone, som stannade i Zanzibar före sin sista expedition. det är ett kors som är tillverkat av det träd som han dog under.

Legenden säger att det var tidigare slavar som behövde arbete var anställda i för att bygga katedralen ett misstag gjordes av dem.  Handledaren, biskop Edward Steere, kallades bort på affärer och återvände för att hitta 12 pelare hade uppförts upp och ner. Han bestämde sig för att låta de stå kvar så.

Gångjärnet på porten ut har en mycket vacker utformning.

Även utsidan är mycket vacker.

Efter kyrkobesöket finns även en utställning om slavhandeln, det som grep mig mest var den här lille 6-årige pojkens öde.

The Rock

På Zanzibars sydöstra kust ligger det en världsberömd restaurang, den är i alla fall den mest kända på hela Zanzibar. Den är inte lika berömd för maten som för läget.

Vill du gå dit ut så är det bara att ta av strumpor och skor och vada ut.

Fast om det råkar vara högvatten då du kommer så finns det båtar som hämtar matgästerna.

Många åker hit för att fota, inte så många för att äta. 

Mangroveträsk

Mangroveskogen  är oerhört avgörande för Zanzibars ekosystem, vilket ger en livsmiljö för många ödlor, ormar och fågelliv samt förhindrar erosionen av kusten.

Att gå omkring här är inte så lätt...

Därför är det tur att de byggt upp gångbroar som vi kan gå runt på.

Rötterna som sticker upp där det är lågvatten tycker jag ser ut som småfolket från underjorden.

Två figurer i samspråk.

Hela familjen.

Ett och annat troll kikar fram över rötterna också.

Det är inte bara småfolket som lever här i träsket, det finns även en hel del små krabbor.

Vi ser några små fiskar också, needlefish.

Rötter.

Små skott faller ner och får fotfäste i leran.

Nu ska vi åka vidare till The Rock.

Jozani nationalpark - röda colobusapor

Det är fredag och eftersom Zanzibar är till 97 % muslimskt så är många finklädda i sina traditionella dräkter, så även vår chaufför. Vi ska på utflykt till Jozani nationalpark och se om vi kan få syn på de sällsynta röda colobusaporna. De finns inte på någon annanstans i världen, så det gäller att passa på.

Det här är Zanzibars enda nationalpark och vegetationen i den här skogen är mycket lik en regnskogs, även om det inte regnar särskilt mycket på Zanzibar. Det beror på att området har otroligt mycket grundvatten som förser skogen med vatten året runt.

Som på alla andra ställen i Zanzibar där det är inträde får man en egen guide som följer med och berättar och hjälper till att hitta de intressanta sakerna. Vi får också sällskap med ett brittiskt par. Det finns flera små stigar i skogen och lokala rangers är bra på att hitta djuren och förklara vilka djurläten vi hör under vägen. Det här ingen djurpark så därför finns ingen garanti att få se djuren.

Men vi hinner inte gå så långt in i skogen innan vi träffar på några colobusapor. Piliocolobus kirkii heter de på latin och det är också det officiella svenska namnet.

Men de kallas också Zanzibarguereza eller Zanzibars röda colobus. Det senare närmast en direktöversättning av det engelska namnet; Zanzibar red colobus. Det där med röd kommer sig av att de har rödbrun päls på rygg och nacke.

Vi tittar och fotar aporna och de tittar på oss.

Aporna bildar flockar med upp till 50 medlemmar. När de söker föda delas flocken upp i familjegrupper som består av en hanne, några honor och deras ungar. Vi träffade på en hona med en liten unge.

De här aporna äter främst blad, omogna bär och frukter eftersom de inte tål socker. De har fyra magar där bakterier fermenterar födan och bryter ner. Ibland äter de även kol för att underlätta matsmältningen.

Får ta en bild på högkant för att få med den långa svansen som är nästan en meter lång.

- Oh! Titta vilka konstiga varelser som är här och tittar på oss.

De har inga tummar, utan bara fyra fingrar på händerna, men på fötterna har de fem tår.

I ett träd som vi går förbi sitter en hane sover...

...eller om han bara vilar lite, för ibland kikar han ner på oss.

Ooooooooh.

Vi promenerar vidare in i skogen bland eucalyptus och mahognyträd.