Laksfors i Trofors

När man åker småvägar och på icke turistsäsong så är det långt mellan fika och matställen.

På många platser såg det ut ungefär som så här, stora fina hus där det såg ut att finnas både mat och fika men så var de stängda, tomm och öde.

Här kunde vi ändå passa på att titta på en minnessten efter Majvasstragedien. En insats under andra världskriget som senare blev till symbol för kampen som ledde till ett fritt Norge.  

Vi var lite hungriga och sökte vidare efter ett ställe att få i oss lite mat och hamnade på Laksforsen Turistcafe, där har man panoramautsikt över forsen. Passande nog så åt vi lite lax. Laksforsen är ett av Nordlands mest besökta naturattraktion.

Det storslagne vattenfallet Laksforsen har en fallhöjd på runt 17 meter.  Tåget kommer då jag står och tittar.

Mätta och belåtna kan vi fortsätta färden mot dagens slutmål.

Som är Sandnessjøen.

Hällingåsfallet.

Efter att ha varit uppe på fjället, styrde vi kosan åt andra hållet räknat från Gäddede. Vi åker utefter en sjö och i sjön ligger det en lite, liten ö..                                      

...och ute på ön en liten, liten stuga. Tror inte det bor någon där, men undrar lite vem som byggt huset och om någon bott där.

Vägen bli smalare och blir till en grusväg, vi kommer ifatt en vägmaskin som håller på att sladda vägen. Som tur är kommer det också en avtagsväg där det finns plats för den att släppa förbi oss, för vägen är inte bredare än att det går att sladda hela vägbredden på en gång.       

Det vattenfall som vi är på väg till ska vara ett av de högsta i Sverige, i vår karta står det att det är det tredje i storleksordning. Vet inte hur det stämmer, det räknas ju både vilket som är högst, vilket som är bredast och mängd vatten. Vattenfallet ligger i Hällingsån och är 42 meter högt. Ån forsar genom en 800 meter lång kanjon, som är norra Europas längsta. Den djupa klyftan är troligen en sprickzon i skifferberget som vidgats under den senaste istidens avsmältning för cirka 9000 år sedan.                                       

Mellan de branta och över 50 meter höga klippväggarna står en ständig vattendimma. Det stänker en hel del, så jag får skydda och torka av linsen hela tiden.      

Vika enorma krafter det är när vattnet slungas ut över klippankanten.

Vattendimmorna kastas högt upp i luften.

På mosatta sida av klippan slår dimmorna emot bergväggen och bildar minivattenfall som porlar ner mot kanjon.

Uppströms är det lite lugnare.

En hel del snö ligger kvar på skuggsidan och där har lite timmerstockar fastnat och snurrar runt.

Här vid Hällingåfallet skapar forsdimman en speciellt gynnsam miljö för fuktkrävande lavar och mossor, det  finns här flera arter som är hotade, så därför har man dragit om stigen närmast vattenfallet för att skydda dessa växter.

Innan vi lämnar fallet så kikar solen fram en liten stund och regnbågen visar sig.

Björkarna har kommit betydligt längre här vid fallet än uppe på fjället.

Jormvägen upp till Stekenjokkvägen.

Vi hade tänkt oss att köra Stekenjokkvägen och innan vi kom upp till Gäddede så hade vi, från flera håll, fått besked om att vägen var öppen. Men ändå var vi lite tveksamma och kollade med turistbyrån och det var så att vägen var plogad och klar men det visade sig att invigningen och den officiella öppningen av vägen inte skulle vara förrän den 4 juni. Vi var där en vecka för tidigt.

Men vägsträckan upp till avstängningen är också vacker, så är vi på plats så då åker vi ändå upp och kollar hur där ser ut nu.

Det är ganska mycket snö kvar i området.

Björkarna har inte börjat knoppas än.

Vägen är snöfri och vi njuter av landskapet.

Vi stannar för att titta på ett vattenfall och jag borde kanske ha snörat på mig vinterkängorna innan jag hoppade ur bilen.

Någon annan har gått här före mig.

De vattenfall som ligger en bit från vägen kommer man inte fram till så här års, för lite snö för skidor och för blött för att gå. Men ibland så finns det ställen där man kommer av med bilen och kan stanna...

...för att beundra några vattenfall.

Landskapet är kargt men så vackert.

Jag har svårt att se mig mätt på det.

Vid de gamla fjällgårdarna börjar det grönska lite i markerna.

Tussilagon ståtar vid vägkanten.

Vi fortsätter längre upp efter vägen.

Där uppe ligger sjöarna istäckta.

Det blir mer snö och luften är ganska kylig.

Men så kommer vi fram till bommen och avstängningen.

Jaha, vad gör vi då? Fortsättning följer...

Ristafallet och lite Åre.

Vi lämnade Glösa och historiens vingslag och fortsatte vår färd mot Åre.

På vägen mot Åre så passerar man en skylt som berättar att här finns Ristafallet. Har varit där på sensommaren och antog att nu i maj så borde det vara rikligt med vatten där. Visst var det så, det strömmande rejält och gjorde skäl för att kallas ett av Sveriges största fall. Beror väl på hur man räknar när man kallar vattenfallen för störst, om det är högst eller bredast eller antal liter vatten som rinner där, Ristafallet är i alla fall 50 meter brett och har en fallhöjd på 14 meter, flödet är mellan 100 och 400 m³/s, beroende på årstid. Antar att så här på försommaren är den högre siffran som gäller.

Inte lätt att ta på lång slutartid på fri hand, stativet låg kvar i bilen och jag var för lat för att gå och hämta det men det funkade någotsånär ändå. Sonen som gått en nivå längre ner fick bli modell (helt ovetande, han står hellre bakom kameran än framför) och visa fallets storhet.

När Tage Danielsson letade efter miljöer till inspelningen av Ronja Rövardotter  valde han Ristafallet.

Vi går en bit utefter S:t Olavsleden för att se fallet på lite håll. Här nere filmades även sekvenserna där Ronja och Birk flyter nedströms hållande i en björk.

När vi är så nära Åre så måste vi också åka upp till Copperhill och titta, det är fin utsikt där uppifrån.

En hel del snö kvar på bergen runt omkring.

Men tussilagon blommar för fullt i backarna.

Vår rundtur fortsätter och vi hittar fler historiska platser.

Här är vi närheten av Mörsil där slöts vapenstilleståndet mellan norska och svenska trupper år 1809.

En liten bit längre bort finns en till minnessten och det var tydligen där som avtalet sedan undertecknades av general von Döbeln och kapten von Krogh, de hade en soldats ryggtavla som skrivunderlägg. Intressant är att stridigheterna avslutades utan att en enda kula avlossades. Tänk om alla krig och stridigheter kunde avslutas så fridfullt. 

För den historieintresserade finns det en hel del information att läsa på den här tavlan.

Landskapet är mycket vackert här, men lite tråkigt med dessa "föryngringsytor" som bildar stora sår i markerna.

Har vi kört fel? Nej, det finns tydligen ett Frankrike även här i Jämtland.

Gardens by the Bay - Cloud Forest eller Den vertikala trädgården.

De två kupolerna i Gardens by the Bay ligger så man kan gå över till nästa kupol utan att behöva gå ut i värmen. Bra för då slipper jag få imma på kameralinsen som det alltid blir då man kommer utomhus här.

Nu ska vi gå till  Cloud Forest eller Den vertikala trädgården som den också kallas. Det första man möts av vid ingången är ett högt vattenfall.

Ser att det är populärt att bli fotad framför det och den som vågar sig närmast vattenstänket får mest uppskattning och skratt.

Jag gör en stor lov runt för att slippa vattenstänk på linsen. När man kommer in så förstår man varför den har smeknamnet Den vertikala trädgården, den är verkligen byggd på höjden.

Vi börjar leta oss runt för att se hur man kommer upp till gångarna som ser ut att vara uppe vid taket. På vägen hittar vi en fin liten modelljärnväg...

...en mjuk bil som är lastad med orkidéer.

 Vi passerar små söta trädgårdar på vår väg uppåt.

Så får vi en liten föraning om hur det här stället är uppbyggt, en gång leder oss ut bredvid blomster-och växtväggen. innan vi kommer till hissen som för oss allra högst upp.

Lite hissnande att kika ner här uppifrån. Människorna ser så små ut.

 Härliga gångar att springa på tycker barnen och så kittlar det härligt i magen då man kikar ner.

Här är vi verkligen uppe bland molnen.

Nästan lite svindlande höjder här inne och jag känner mig som ett barn på nytt. Vilken känsla att gå omkring här uppe och titta på alla växter på väggen, kika ner på det inunder och även på det utanför. Svårbeskrivlig känsla.

Dessutom att få ströva runt uppe bland molnen är häftigt. För moln har de också åstadkommit.

Jag har läst om den har platsen men kunde nog inte föreställa mig hur det skulle kännas att gå här.

Röd Krisitkorsblomma har jag aldrig sett förut.

Vi strosar vidare på vår väg genom alla blommor.

Kan det här vara en blivande blomsterfotograf med sin allra första kamera.

Kikar upp på det mäktiga blomsterberget...

...innan vi försvinner in bakom all grönska och kan kika ut bakom ett vattenfall. Inte samma vattenfall som när vi kom in utan nu är vi i Det försvunna landet.

Där finns det ett berg av orkidéer, förutom allt annat som kanoter, krokodiler och mängder av blommor.

Sedan är det dags att gå ut i värmen igen och uppleva Supertree Grove, som vi redan kikat lite nyfiket på genom fönstret här inifrån.

Är du i Singapore så missa inte det här stället och framför allt inte Cloud Forest, det är verkligen värt ett besök och mina bilder kan bara till en liten bråkdel få med känslan av att gå runt där. Det var häftigt.