Även en ökensafari har sitt slut.

Ökenfärden fortsätter och vi ser att landskapet förändras lite. Det kommer lite mer växtlighet.

Undan för undan så ser vi mer träd...

...och vår förare kör lite lugnare här, för här kan det finnas sten under sanden som kan förstöra bilen.

Det som är fascinerande med naturen här ute förutom all sand och hur ljuset förändras är alla mönster som bildas i sanden.

Det blåser lite och ibland utplånas mönstret och det är bara sand som yr över ytan.

Kvällen kommer och sanden ändrar färg allt eftersom solen sänker sig.

Tanken är att vi ska stanna och sitta på en sanddyn och njuta av solnedgången men solen har tänkt sig ett annat scenario och jag får passa på att fotografera den innan den försvinner.

För strax efter så försvinner solen bakom molnen.

Vi har lite ljus kvar och nu när vi stannat för att få lite middag så jag passar på att studera sandens mönster lite närmare.

Det blåser en del även här.

Så därför har vi slagit läger i en skyddande sänka. Här kan vi åka snowboard utefter sandslänten om vi vill. hade det funnits en pulka så hade jag nog testat men att spänna fast fötterna i en sådan bräda det vågade jag inte.

Nu ska här grillas.

Och en kall Coca Cola ute i öknen satt bra.

Mörkret sänker sig nu snabbt och vi sitter under en stjärnklar himmel och äter gott och får även ett trevligt samtal med Yousof om livet i Dubai. Han är född i Dubai men hans föräldrar kom dit på 70-talet från Pakistan. Yousof har bott här hela sitt liv och ändå så pratar han om Pakistan som hemma och skulle vilja flytta dit. Vi hade även en ingående och intressant diskussion om olika religioner.

Sedan blev det helt mörkt och vi ägnade maten lite intresse också.Den gula slangen som går från motorhuven ner till bakdäcket på bilen är till för att fylla på mer luft i däcken innan vi ska ut på motorvägen och köra

Nu vet jag när kamelen springer.

På vår ökensafari så fick vi en liten paus och bensträckare på en get-och kamelfarm.

Här mitt ute i öknen bor det en familj som lever på sina djur, frun sköter om getterna och mannen och sönerna kamelerna. Frun såg vi visserligen inte till men maken visade mer än gärna upp det senaste tillskottet i getfamiljen.

Den här lilla gynnaren är bara 2-3 dagar gammal. Jag blev erbjuden att hålla den men skonade den lilla geten från den upplevelsen. Den fick stanna hos husse.

När vi hälsat klart på getterna och kelat lite med den mjuka killingen så går vi över till kamelernas hagar.

Det börjar bli kväller och den här lilla kamelungen som bara är två dagar gammal är det sängdags för. Han vill hellre vara ute med sin mamma så det är en motsträvig unge som ska till inhägnaden. Det är sonen till ägaren som försöker leda in ungen men trots att mamman är med så vill den inte gå. Det slutar med att den blir buren in i fållan.

Det är inte farliga djur som gör att den ska in utan det kan bli kallt på nätterna i öken, det kan bli ända ner till -2 grader, i fållan är det skyddande väggar uppsatta.

Husse kommer också och ser till sina skyddslingar.

Lillen får en godnattpuss.Även den här lilla sötnosen frågade de om jag ville hålla men den såg ganska tung ut så jag nöjde mig några bilder.

Sedan var det dags för damerna som varit ute på bete att få komma in för natten.

De var ivriga och fulla av energi och nu fick jag se hur man får en kamel att springa...

...de tjoade och skuttade fram...

... det är bara att locka med lite mat så blir det full fart på dem.

Det var kul att se hur de liksom bugade för maten. Först ner och ta munnen full och sedan upp med halsen för att svälja.

Där lämnade vi kamelerna så att de fick matro och fortsatte vår färd ut i öknen.

Jag vet att de här kameldjuren kallas för dromedarer men här i Dubai så sa alla kamel och kamelfarm låter också bättre än dromedarfarm.

Det var inte dakarrallyt som kom farande.

Vi fortsätter vår färd i öknen, sanden synes oändlig och jag gör mitt bästa för att försöka få några bilder av den skumpande färden. Det svänger än hit och än dit och mitt försök att luta kameran mot instrumentbrädan misslyckas helt. Det är bara att försöka hålla den så stilla som möjligt och skjuta av.

Ser på bilspåren i sanden att vi inte är de första som åkt här. Även om vinden gör sitt bästa med att sopa bort dem och skapa nya mönster så syns de ändå.

Många fina mönster blir det i sanden.

Vi gör ett nytt stopp och här är det plats så att vi kan hoppa ur bilen.

Även om öknen verkar sträcka sig hur långt bort som helst och aldrig ta slut så ser jag här att det finns en ände. Långt där borta skymtar ett bergsmassiv fram.

Långt där borta kan man även se ett oljeborrtorn.

Plötsligt händer det något, vi står där och njuter av ödsligheten, tystnaden och lugnet och även känslan av att vara mitt ute i ödemarken med bara sanden och några kameler som sällskap. Då plötsligt känns det som om någon har flyttat motorvägen rakt ut i öknen och det är nästan som att ha hamnat mitt i en Åbergfilm. Som i Snowroller då skidgänget från Hökarängen plötsligt dyker upp och förstör friden. Visserligen skriker ingen, "Bästa svängen - Hökarängen". Fast om de skriker något så hörs det inte ut ur bilarna. Jag kan i alla fall se att det är ett gäng glada människor inuti bilarna.

Och som i ett slag är hela öknen fylld av bilar som svänger mellan sanddynerna.

Det var alltså inte något Dakarrally som drog fram även om man skulle ha kunnat tro det med all sand och farten de hade. Vissa bolag har bokningar i grupp och då är det en större samling bilar som drar iväg. På ett ögonblick var det över och bara några eftersläntrare syntes.

Tystnaden lägrar sig åter och kvar är bara spåren.

Vi drar vidare och det är fascinerande att se hur färger och skuggor förändras i de olika väderstrecken.

Vår förare Yousof berättar att nu ska vi åka och hälsa på hans gode vän som har en get och kamelfarm.

Med en Hummer ut i öknen.

Vår ökensafari kan börja och här gällde det verkligen att spänna fast bältet ordentligt och ha koll på var det gick att hålla i sig. Här ute är Yousof ingen försiktig förare, han drar på samtidigt som han undrar om jag är beredd med kameran. Jag har fått flytta fram till det främre passagerarsätet för att kunna fota. Bra tyckte jag men hade ingen aning om att ibland, eller ofta, så behöver jag båda händerna för att hålla i mig med och även att hålla undan kameran för att inte slå ut alla tänder och krossa näsa och glasögon.

Vi har den stora vida öknen framför oss. Den ser ganska platt och beskedlig ut så här på håll.

Men verkligheten är en annan. Det är inga små sanddyner och backar där ute. I början ser det heller inte så backigt ut.

Men Yousof säger att vi ska upp på toppen av den här dynen.

Uppåt går det och jag är övertygad om att när han tar en sväng ut över kanten som syns i mitten här så kommer vi att välta, men i sista stund så rätar bilen upp sig och jag kan börja andas igen.

Yousof, vår förare, påstår att han aldrig har vält men jag har lite svårt att tro honom för det känns ibland som millimetrar från att tippa omkull.

Uppe på toppen stannar vi en liten stund och beundrar utsikten. Det är lite för brant runt om bilen för att gå ut i sanden.

Men här uppe är sikten lång. Vi ser en stad långt där borta. Det är inte Dubai (tyvärr har jag glömt vad den heter).

Efter en liten andhämtningspaus där uppe på toppen så rullar vi vidare. Bilen fullkomligen tippar ner över kanten på den sanddynen vi står på och färden fortsätter.

Vi kör rakt ut i öknen och det går undan. Vår förare gillar att skämta så han tar flera häftiga svängar och även upp på kanter där jag är säker på att vi kommer att välta men vi håller oss hela tiden på rätt köl.

Här ute kan jag inte se att det finns några riktmärken att köra efter så jag frågar Yousof hur han kan hitta rätt här, men han bara ler. Överallt omkring oss är det sand och sand och sand.

Fortsättning följer.

Jag har åkt Hummer...

...och klappat en fågel som jag trodde var en falk och en kamel som vi kallar för dromedar.

I dag ska vi på utflykt. Kameran är packad och vi står bara och väntar på bilen som ska plocka upp oss.

Undrar om det kan vara den här. Den ser ut att ha varit med om lite äventyr och ser också robust ut.

Men det var ingen Ford som kom och det var inte heller den här, även om det var det bolaget vi hade bokat utflykten med.

 Det var en Hummer som kom. Jag ska få åka H U M M E R! ! !

Resan startar och för att komma till vårt mål för dagen så måste vi åka motorväg i ungefär en timme. Inte något litet äventyr det heller för det verkar inte som om trafikreglerna gäller så där värst mycket här i landet. Omkörningar görs i alla filer och filbyten sker lite av en slump, det är mer än en gång som vår chaufför Yousof får väja för bilar som irrar omkring. De dubbla hastighetsskyltarna förbryllar något och vi får veta att den övre är maxfart och den nedre står för minimihastigheten. Den undre verkar alla respektera, åtminstone då det inte är köer, men den övre känns mer som en rekommendation.

Efter en timme kommer vi ut till dagens första delmål och vi är nu ute i öknen. Det är ett stopp som tydligen är obligatoriskt att stanna på för arrangörerna av utflykterna för här kan man göra av med lite pengar på kamelridning, fyrhjulskörning i sanden, rida häst och en del annat skoj. Man kan shoppa loss också på supermarket.

En kamel i minimal inhägnad försöker charma till sig en pratstund...

Hon är ganska kelig och hon vill gärna bli klappad.

Fast när hon försöker charma till sig en puss så avstår jag, trots att hon är så söt.

Strax intill sitter det två jaktfalkar.

Båda har huva på sig men de har inget emot att bli lite kliade. De verkar gilla det.

Förstår att de har huvan på sig för att de ska sitta kvar på pinnen för när jag pratar med falkeneraren och undrar över huvan så tar han av den och fågeln blir alldeles vild och vill först flyga iväg innan den lugnar ner sig och sätter sig på pinnen igen.

Den lugnar i alla fall ner sig och låter sig fotograferas.

Tala om falkblick.

Jag överger falkarna och kamelen och kollar in de som leker med fyrhjulingar ute i ökensanden.

Men nu är det äntligen dags för oss att ge oss av, för det som vi kom hit för och som var målet för utflykten var en tur ut i öknen. Först måste lufttrycket i däcken reduceras till hälften.

Jag vinkar farväl till min nya kompis, som ser ganska cool ut.

Hallå där! Det där är ingen klubba eller cigarett, spotta genast ut sugröret.

Vi drar iväg ut till den stora öknen. Där står det en samling bilar som ska åka iväg i grupp men vår bil ansluter inte till dessa utan vi far iväg på egen hand.

Yousof  berättar att allt skräp där vid startpunkten ut i öknen och även ute i öknen inte beror på turisterna utan det är befolkningen själva som har helgutflykt och inte tar reda på sina sopor.

Fortsättning följer snart...

Det är fint att få gå igenom de här bilderna nu och tänka tillbaka på dessa dagar med behaglig sommarvärme och upplevelser med snö och slaskväder här hemma, speciellt i dag då jag var till ögonsjukhuset och det konstaterades att det inte hjälper med några linser mot för min ögonsjukdom utan det blir operation.